Nej, Edward är ingen Zlatan. Inte än, antagligen aldrig. Men jag hoppas SÅ att han behåller sitt soliga humör när han spelar fotboll i framtiden. Att han inte blir nån stridig jävel som ser bollen som Gollums ring och seger som allt allt allt som är värt nåt.
Utan att han istället tänker "ja!" "ja!" "ja!" varje gång han slår till bollen. Att han känner doften av friskt gräs, av ren luft i lungorna, av vinden i håret och den kamratskap som bara kan uppstå på en fotbollsplan.
Fortsätt så här, min son.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...