En gång i ett annat liv...

...satt jag och Maria José Farfan Ortuño exakt här och diskuterade Gud. Det är så härligt att vara tillbaka i Malaga. Och så märkligt. Jag förväntar mig att Corinna ska vara här, att René och Torsten och Wilbert och Peter ska komma gåendes runt hörnet. Men de är borta för evigt. Spridda över Europa denna torsdag, skulle jag tro. Någon kanske död, vem vet.

Det är sorgligt med livet. Hur fort det går. Hur det som är gjort är gjort, hur man aldrig kan få tillbaka det. Men Declan är kvar här i solgasset och myllret. Det är ett mirakel. Vi ska träffas på lördag. Som om det fortfarande är 1992, någonstans.

Men å andra sidan är jag väldigt glad att det är 2011. Jag kan inte tänka mig något bättre än att sitta med en iskall San Miguel på stranden och ha den här utsikten framför mig. Jon, 17, hade varit stolt.