I backspegeln

Blev uppsökt på Facebook av en före detta klasskamrat i gymnasiet. Kungsängsskolan, Sala, läsåret 90-91. Jag: 180 centimeter, 60 kilo, hockeyfrilla, livrädd, sarkastisk. Moppe sex kilometer till bussen varje morgon, sen fyra mil buss. Diktskrivning med Micke på rasterna, rockstjärnedrömmar med Dahlberg, usla betyg. Jag var oskuld och vettskrämd för tjejer. Jag hade komplex för min beniga kropp och min ärriga näsa. Och det hände att jag kanaliserade min rädsla genom att vara dum mot blyga tjejer i klassen. En tjej gäspade alltid, minns jag. Jag och Micke brukade härma henne med överdrivna jättegäspningar som fick klassen att skratta. Hon skrattade också, men jag vet att hon blev ledsen. Jag har annat skit på mitt samvete också, liknande skit. Jag var Andreas Weise i plugget. Och jag kommer alltid att skämmas. Alltid.

Jag förklarade för min gamla klasskamrat att jag hade dåliga minnen av mitt år på Kungsängsskolan. Att jag var osäker och mådde dåligt, och att jag minns mig själv som otrevlig i största allmänhet. Jag hade bara suddiga minnen av henne, hon var en av de snälla, positiva tjejerna i klassen. Jag kunde inte minnas att jag någonsin var dum mot henne. Men å andra sidan var jag en idiot på den tiden. Jag kanske hade sagt nåt elakt, sårat henne?

Hon svarade:

Nej gymnasiet var en tuff period, jag håller helt med dig. Men jag har bara positiva minnen av dig, du var aldrig någonsin otrevlig utan snarare killen som ofta log!

Som balsam för en skamsen själ.

Tidigt i morse

Hans Mosesson bär upp en cancersjuk, döende Christopher Lee i sina armar. De båda vithåriga, skäggiga männen stirrar djupt in i varandras ögon. Lee säger

Jag vill inte dö. Jag är ju i zenith av mitt liv. Jag är som kejsaren av Rom, som tvingas tillbringa sin sista stund tillsammans med sin fiende.

Hans Mosesson ger Christopher Lee en mörk, besviken blick. Sen lägger han ner den fågellika kroppen på sängen. Lee ser ut att ångra sig. Han menade egentligen inte det där.

Samtal med Julie, tisdag kväll

Julie: Jag fyller år i november!
Jag: Ja, det gör du.
Julie: När fyller Edward?
Jag: I augusti. Och vet du när jag fyller?
Julie: Nej?
Jag: Du vet, det finns ju en månad som heter samma sak som du...
Julie: Juli?
Jag: Precis. Det är faktiskt lite därför du heter Julie, för att det är en sån fin månad.
Julie (irriterad): Jag heter inte Julie! Inte längre. Nu heter jag Svensson!

Credo

Åker förbi Stureplan. Känner doften av mänsklig förvirring. Fan vad människan är genomskinlig i sin vilja att synas, vara en del av ett sammanhang, leva i någon slags illusion om osårbarhet. Men vi är ju aldrig vackrare än när vi är sårbara. När vi lyfter på masken och visar att vi är lika delar drömmar och bajs.

Där lyckades jag summera mänskligheten! Lika delar drömmar och bajs. Inte bara drömmar, inte bara bajs. Jag tror man måste vara grundad i båda. Inga eteriska fuckers ska få mig att tro att de står över bajset. Och inga rädda, värdsliga fuckers ska få mig att sluta leta efter Gud.

Orättvist

Min son har inte en chans mot den här världens kommersiella krafter.

Stackars pojke. Som lika gärna kunde leka på ett fält med en pinne och ett vedträ och suga in frisk höstluft i sina lungor. Istället massakreras hans lilla fantasi av tjugotre olika Buzz Lightyear-dockor på Toys R´Us. En som dansar. En som går. En som letar efter fossil. Och så besvikelsen när han bara fick med sig en liten Buzz på skateboard för 149 kronor hem.

Det lilla fingret som trycker förgäves på rymddräkten. Det finns ingen förinspelad röst på den här Buzz, min son. Det är bara en stum bit plast som rullar fram på hjul.

Samtal med Barbro Svensson, fredag förmiddag

Barbro: ...och blodet bara forsade.
Jag: Finns det nån bild på olyckan?
Barbro: Nej. Jo, jag tog en bild efteråt med mobilkameran. Men den bilden har bara jag och mina döttrar tillgång till.
Jag: Så jag kan inte få se den?
Barbro: Nej. Du kanske kan få se den när jag är 100.
Jag: Okej, då hörs vi igen om två år då.
Barbro: Va?

Samtal med Julie, torsdag eftermiddag

Julie: Tjejer kan inte rocka!
Jag: Va? Vad menar du?
Julie: Om man är tjej kan man inte rocka.
Jag: Vad menar du med rocka?
Julie: Jag menar stå så här och sjunga med en gitarr.
Jag: Vad pratar du om? Det är klart att tjejer kan rocka! Tjejer kan göra allt som killar kan göra.
Julie: Nej, hör du vad jag säger: tjejer kan inte rocka. Mamma rockar inte, Tina rockar inte, farmor rockar inte, pappa rockar inte...
Jag: Jag rockar visst det!
Julie: Men Andreas rockar inte. Inte ens Johnny rockar. Edward rockar inte.
Jag: Men Edward brukar digga ganska hårt när han lyssnar på rock.
Julie: Jag kan försäkra dig att Edward rockar inte.
Jag: Men nu pratar du ju om killar?
Julie: En del killar rockar inte heller.
Jag: Är det någon på dagis som har sagt att tjejer inte kan rocka?
Julie: Ja, Betzie.
Jag: Då ska du hälsa Betzie att hon har fel.
Julie: Nej, det ska jag inte.
Jag: Säg så här: "min pappa säger att du har fel. Tjejer kan visst rocka"!
Julie: Nej. Jag ska säga att min pappa har fel.

Brev till Emanuel

Hej Emanuel!

Hur mår du? Tack för att du bjöd mig på din fest! Jag kommer gärna. Vad önskar du dig i födelsedagspresent? Finns det glass på festen? Vad ska vi leka för något?

Hejdå!


Julie

Samtal med Julie, lördag eftermiddag

Jag: (spelar svårmodig, egenkomponerad ballad på gitarren)
Julie: Har du spelat den där låten för dig själv någon gång?
Jag: Ja.
Julie: När du var ledsen?
Jag: Ja.
Julie: När du inte hade någon tjej?
Jag: Ehh...ja.
Julie: Då fanns inte jag och Edward. Inga barn fanns någonstans i hela världen.

Efter Cretzer kommer Klebold

Fick extremt roligt jobbesked i dag. Men i samma veva gjorde jag bort mig nåt fruktansvärt. Jag kommer att drabbas av skamsköljningar i minst fem år.

Men ändå: YES!

Fadren - the original

Nu hittade jag mitt känslostormande inlägg från i förrgår! Here it goes, for all posterity:


Så länge jag kan minnas har jag varit säker på att min pappa ska dö. Mina tidigaste barndomsminnen handlar om hans förestående bortgång. Han är en tragisk figur, min far. Och han njuter av det. Han vill gärna vara den heroiska soldaten som försvinner i solnedgången, med familjens tacksamma blickar i nacken. Ständigt på väg bort är min far.

Fem år sedan idag: min mamma och jag väntar på ett liv- eller dödbesked på Ackis. Min far kommer ut. Han gör tummen ner. Cancern har spridit sig till hjärnan. Bara månader kvar att leva, kanske mindre.

Den kvällen - den 12 oktober 2005 - gick vi sinnessjukt nog på en VM-kvalmatch på Råsunda, min far och jag. Sverige-Island. 20 000 människor på läktarna. En av dem döende. Jag kan inte föreställa mig hur den kvällen måste ha känts gör honom. Zlatan gjorde mål, Henke gjorde mål. I vilken dimension betydde detta någonting?

Kanske är det detta som är kärleken. En iskall läktare i Solna. Far och son i en tyst överenskommelse. Matchen måste fortsätta, på alla villkor.

Fadren

Skrev ett känslostormande inlägg om min far igår på tåget hem från Stockholm efter två öl, apropå att det var på dagen fem år sedan han diagnosticerades med cancer i huvudet och att vår relation inte alltid är okomplicerad. Sen raderade jag det, för jag var rädd att såra honom. Men han hade redan hunnit läsa det, och han blev inte sårad (sa han i alla fall). En fördel med att växa upp i en psykologfamilj är att man kan säga vad fan som helst utan att någon bryr sig.

Nu ångrar jag att jag raderade grejen, för det kan ha varit det bästa inlägget i den här pygmébloggens historia. Har försökt hitta den cachad nånstans, men internet har svalt den. Well. Budskapet gick väl fram någonstans.

Det är både en styrka och en svaghet det där, att det är så högt i tak i min familj. Men mest en styrka: hellre en kyrka än ett radhus. Föräldrar som inte låter sina ungar kritisera dem kan fara åt helvete. I´m a shrink kid, and I´m proud!

Samtal med Julie, söndag kväll

Jag: När du var bebis kunde du direkt se var månen var på himlen, oavsett hur liten och tunn den än var. Du bara pekade och sa "monen"!
Julie: Ja. Och när jag var liten fanns inte Edward!
Jag: Nej, det gjorde han inte.
Julie: Då var han i himlen. Och lekte flygplan.
Jag: Ja, kanske det...
Julie: Och när Edward var liten fanns inte jag.
Jag: Jo, du har alltid funnits när han har funnits. För du är äldre än honom.
Julie: Han har funnits mycket mer än jag. Hör du vad jag säger, pappa!

05.44: häxbrygd för att överleva dagen

Good hair day

Den här dagen kommer jag möjligen att minnas för att Peter Jihde sa att jag var snygg i håret. Det är fan i mig, om inte intressant, så åtminstone noterbart: Peter fucking Jihde, svensk televisions kanske fåfängaste man, gav mig en komplimang för en frippa som fått lika mycket kärlek och omsorg som Hitler fick som barn.

Sen sa han att jag såg snäll ut också. Wtf?

Samtal med Julie, onsdag morgon

Julie: Jag tycker att det är tröttsamt med vintern.
Jag: Varför det?
Julie: Det blir så mörkt. Jag ser ju ingenting.
Jag: Men det är mysigt också. Man kan tända ljus...
Julie: Jag vill att vi ska tända lampor.
Jag:...och så blir det jul. Och vad händer då?
Julie: Påskägg!
Jag: Nej, julklappar får man. Och så kommer ju -
Julie: Farfartomten!

42 sekunder att dö för

Min gode vän, den legendariska klippan, Aftonbladets musikredaktör och mest omtyckta medarbetare, Joacim Persson, skrev i nöjesbloggen om Ludwig Bell för typ en månad sen. Det gjorde han rätt i. Bell är inget geni, men han har geniala stunder. Ta de fyrtiotvå sekunderna mellan 1.54 och 2.36 i "Vår bästa tid".

Den. Där. Gitarrslingan.

Som bara upprepar sig. Och upprepar sig. Medan basen leker sig fram mellan ackorden, det ena mäktigare än det andra. Slutet på låten är snudd på uselt. Men de där sekunderna är...

...Guds bostad.

Atta

Läser att Svea Rike snart ska bombas åt helvete. Det vore just min tur att dö nu. För så kommer det att bli. Antingen väljer terroristerna Aftonbladets redaktion, eller så flyger de ett Jas-plan in i Globen. Oavsett vilket blir jag lika grillad.

Farväl, alla jag älskar. Och de jag hatar också. Det var kul så länge det varade.

Söndag morgon

Uppe sen sex, vaken sen fem. Har tidiga passet. Hinkar kaffe. Gör gröt till bebbarna. Lyssnar på Greg Giraldo och Ludwig Bell i lurarna. Funderar på vänskap. Drömmer att jag är med i Europe. Vi gör en återföreningskonsert inför 120 000 människor på Gärdet och inleder med "The Final Countdown". Publikhavet gungar. Alla ser att jag är lycklig.