Samtal med Julie, lördag kväll

(Julie delar ut dagens 77:e smocka till Edward)
Lotta: Nej inte slåss Julie! Du måste vara snäll mot lillebror!
Jag: Nej, precis. Du ska ju försvara lillebror istället. Vad ska du göra om nån unge på dagis slår Edward?
Julie: Då ska jag slå dom!
Jag: Ja, det ska du.
Julie: Hårt? Så det kommer blod?
Jag: Ja.
Julie: Jag slår dom hårt så det blöder ur deras näsor.
Jag: Ja, det ska du göra. Och sen när Edward blir större ska han försvara dig också. Ni måste hålla ihop!
(Vi möter en gammal tant).
Julie (lyckligt): Vi pratar om att jag ska slå barnen, så de blir blodiga!
Tanten: Vad säger du?
Jag: Ehh...
Julie: Sen när Edward blir större ska han också slå dom!

Idag...

...är det 65 år sen John Giles hoppade ombord på Frank M Coxe och styrde kosan mot San Francisco. Trodde han. Men skorven gick till Angel Island. Och plitarna väntade på honom när han steg iland.

När jag var liten grät jag när jag läste om hans öde. Jag var förmögen att känna en annan sorts empati för människor på den tiden.

Samtal med Julie, onsdag förmiddag

Julie: jag vill att farmor, mamma, pappa, Ann och Edward ska bort! Bilen ska också dö. Farfar ska vara kvar hela livet.
Jag: Va?
Julie: Men innan du dör ska du skjutsa mig till farfar.
Jag: Hahaha!
Julie: Det blir det sista du gör. Sen ska du dö.
Jag: Vad ska du och farfar göra då?
Julie: Vi ska vara kvar hela livet. Ni ska dö!
Jag: Hur ska vi dö då?
Julie: Ni ska dö av mig! Jag ska döda er! (börjar sjunga): Edward ska dö! Farmor ska dö! Pappa ska dö!
Jag: Men jag vill inte dö.
Julie: Jo, det vill du visst det. Ni tycker det är roligt att dö!

Tisdag happens

Skitdag so far. Biljäveln gick sönder när Lotta körde till jobbet halv fem i morse, och när jag hasade mig upp två timmar senare lät Julies luftrör som ett rostigt ånglok på en nerlagd järnväg i Wyoming 1888. Edward var pigg och glad, men muppjävlarna på dagis vägrade ta emot honom för att det tydligen är en annan policy som gäller på sommaren. Nämligen vi-tar-gärna-era-pengar-men-ungarna-får-ni-ta-hand-om-själva-policyn. Nu är jag dödstrött och ska underhålla två bebbar hela dagen. God morgon, världen!

Bokslut

Regn och 12 grader utanför mitt fönster. Perfekt Twin Peaks-väder. Jag älskar det. Hade jag inte varit en ansvarsfull småbarnsfar hade jag velat vandra ut i ett blött fält och dynga ner mig just nu. Fundera på livet. Universum. Allt det där man aldrig gör nu för tiden. Antingen är man för upptagen eller för trött. Eller för mycket luttrad medieidiot.

På tal om det: i morgon är semestern slut. Dags att dra på sig sin professionella mask igen. Den skaver lite, om man säger så.

Joe och jag

Om man bildgooglar på Joe Cretzer kommer yours truly upp som 50:e resultat. Det lönar sig alltså att nämna hans namn här på bloggen. Joe. Cretzer. Joe. Fuckin. Cretzer. Joseph. Paul. Cretzer.

Det är ren och skär poesi, folks.

Men 2013 är det dags iallafall.

En reva öppnade sig i det jämntjocka småbarnsmolntäcket i morse: jag och Lotta började fantisera om att dra till Florida över nyår. I några minuter tedde sig paradiset möjligt: Orlando! Nej, Miami! Vi hyr hus i Fort Lauderdale! Nej, Tampa!

Sen insåg vi att vi tillhör medelklassen, inte överklassen. Och att barnen betalar fullt pris på de flesta flyg. Och att slutnotan skulle hamna kring fyrtio papp för en vecka. Och drömmarna dog.

Idiot som jag var hann jag säga till Julie att vi skulle ut och flyga. Nu flaxar hon lyckligt med armarna i soffan bredvid mig.

In the ghetto

Ungarna plockade hallon genom stängslet till byggarbetsplatsen i dag. Och sen blev det vinbär i lekparken.

Är dessa bilder roliga? Eller tragiska? Berövas mina barn på en värdig barndom genom att de växer upp i stan? Smälter de röda bären lika ljuvligt i deras munnar som de gjorde för Emil i Lönneberga?

Say what?

Spolade öronen rena från vax idag. Har känt mig yr de senaste dagarna och misstänkt begynnande cancer. Gick till en ung läkare vid namn Charlotta som gjorde massa tester och ställde sig tveksam till min diagnos. Istället verkar det vara vax som tryckt mot trumhinnorna och fått balanssinnet att sporadiskt kajka ur (fan vad högtravande jag skriver idag. Cancer, antagligen).

Sen fick jag sömntabletter utskrivna på recept också, för första gången i mitt liv. Känner mig som en hypotetisk Marilyn Monroe. Gud, jag är trött.

Tidig morgon, februari -86, Berkeley, USA

Ett minne:

Jag ligger på en tunn madrass på golvet i vardagsrummet i en enplansvilla på 1925 San Antonio Blvd. Mina föräldrar ligger i gästrummet, Ruth Huenemann i sovrummet. Alla sover. Jag kan verkligen inte sova. Jag ligger och stirrar på en bild av tre lik.

Tidigare på dagen har vi varit på Alcatraz. Där fick jag köpa en tunn bok om de fjorton flyktförsöken som gjordes när ön var ett fängelse. Jag ligger på madrassen och är helt trollbunden av de tragiska, blodiga berättelserna. Män som drunknat. Män som skjutits i huvudet. Män som avrättats. Och här: tre män som dog efter en fyrtio timmar lång eldstrid. Deras nakna kroppar ligger på britsar i San Franciscos bårhus. Marvin Hubbard. Bernard Coy. Joe Cretzer. De visste att de var chanslösa; de visste att de aldrig skulle bli fria. De fortsatte kämpa ändå. De gav inte upp. De valde döden framför fångenskapen. De blir genast mina hjältar.

Nu är klockan snart elva och mörkret sänker sig över mitt livs kanske roligaste jobbprojekt: den bilaga om "Flykten från Alcatraz" som följde med dagens Aftonblad. Från och med i januari, när jag pitchade idén och fick klartecken att göra den, fram till idag har jag njutit. Jag har varit den elvaåriga pojken på madrassen igen.

Och på sida 4 i bilagan dyker de upp: de tre liken. Cretzer, Hubbard och Coy. De är inte huvudpersoner i den här bilagan, och bilden i fråga är mycket mer smakfull och återhållsam än den som mina uppspärrade ögon såg för första gången 1986. Men det känns nästan poetiskt att bilagan börjar med deras döda kroppar. För utan dem hade det aldrig blivit någon bilaga. Åtminstone inte författad av mig.

Nu ska jag sluta blaja. God natt, people. Vi ses snart i spalterna. Nästa vecka räknar jag med att vara tillbaka på jobbet och skriva om Allsången igen.

Samtal med Julie, onsdag kväll

Julie (storgråtande): Jag vill aldrig bli stor! Jag vill inte gå på dagis, jag vill inte gå i skola. Jag vill vara bebis hela tiden!
Jag: Men...oavsett hur gammal du blir kommer du alltid att vara min lilla tjej.
Julie: Men om du dör då? När du och mamma och Edward är döda, vad ska jag göra då då?
Jag: Men det kommer att dröja länge. Och Edward kommer inte att dö, han är ju lika gammal som du!
Julie: Jo, Edward kommer att dö när han blir vuxen.
Jag: Men det kommer att dröja länge, Julie. Jättelänge!
Julie: (fortsätter gråta och ser misstroget på mig. And I can´t blame her. Vem är jag att leka gud? Jag kan ju vara död i morgon).

Rödvinet talar, måndag kväll

Om 200 år kommer historiker att undra vad vi var för ett bekräftelsetörstande, monstruöst folk egentligen. Som drev bloggar där vi tog bilder på hur det såg ut när vi stekte ägg till frukost. Som skrev "checkar in på McDonalds" som statusrad på Facebook för att vi inte kunde njuta av en Big Mac utan vetskapen att åtminstone en av våra bekanta visste om var vi befann oss och vad vi gjorde. Som la upp 300 bilder på oss själva i diverse sjaskiga mediesammanhang. Som twittrade samma andemening om och om igen: "se mig! Jag har ett hål i mitt hjärta och förvirringen drar runt som en elak vind i huvudet. Se mig, hjälp mig, rädda mig"!!

Vi är idioter, folks. Eller, förresten, vi och vi. Jag försöker i alla fall. Ni har huvudet för långt upp i era egna arslen för att ens kunna sägas göra det. Eller hur?

Lika som bär

Det slog mig nyss att min dotter är kusligt lik en känd, svensk Palestina-aktivist:

Sommarens bästa kväll

Blåsig, härlig rödvinskväll ute på Tidö i går. Persbrandt festade fyrtio meter från oss i slottet, men vi hade det mysigare. Vädret var sommarens bästa: dramatiskt, passionerat, precis som scenen i Omen från 1976 där prästen blir spetsad av kyrkspiran.

Och Julie gungade Elsa medan åskmolnen hopade sig.

Jaså

Ute och dyngade med Terje igår. Det dök upp massa SR-människor också, bland annat en brutta som hade bott i Brasilien de senaste sju åren. Ni känner till typen: svenskar som varit utomlands så länge att deras svenskhet har skrubbats bort. Nu sitter de där med överlägsna blickar och ser ömt på oss stackars töntiga satar med sexuell dubbelmoral och skev världsbild.

I går fick jag till exempel veta att Brasilien är världens rikaste land. Typ all världens olja och allt vatten (detta tyckte jag lät konstigt, men jag nickade lydigt som en skolpojke) finns i Brasilien. De är minst hundra gånger mer frisläppta sexuellt. Om en femtonårig pojke vill lära sig om köttets lustar går han till närmaste horhus och let it rip. Det kryllar av horor i Brasilien, och det är inga nickel-and-dime-ass-crack-whores vi pratar om här - det är prima vara. Snygga studenter som "vill ha kul". Alla går till horor, till och med statsministern. Media skulle aldrig skriva om det, eftersom det ju är helt normalt.

Nu vet ni.

Ljusblåa dagar flyger förbi

Trycket från omvärlden efter nio bloggfria dagar är enormt. Gaza står i lågor. Gulfkusten är ödelagd. Sven Otto Klittoris köper pussy på postorder av ren desperation.

Jag ber om ursäkt för min frånvaro. Men det finns inte mycket att säga annat än SOL, BAD och HETTA. Bruna bebisar, några dagar hos mina föräldrar, en och annan öl.

Här är min senaste vecka i bilder. En åttiotalsfest (jag försökte se ut som Sonny Crockett och misslyckades), ett besök från Kirunas hårdaste tjomme (vi dyngade ner oss på Karlsson på Taket och började sedvanligt bråka om våra respektive roller på Bladet, men försonades sedan), tjugotre besök på Lögarängens utebad med bebbarna och inte en enda resa till San Francisco. Men varför skulle vi egentligen åka dit? Västerås i trettiogradig värme är ju förvillande likt campuset på Berkeley.

Daller

Sommarlovet segar sig vidare med sjuka barn och sömnlösa nätter. Och fetma. En gång i tiden behärskade jag konsten att banta. Det gör jag inte längre. Mitt senaste försök slutade med fiasko.

Säga vad man vill om Chris McCandless, men den killen hittade åtminstone en diet som fungerade.

Helvete också

Oväntad vändning av Edwards sovvanor i natt. Man tror att man har lärt sig sin unges rutiner efter två år, men icke. Efter att något hände klockan tre (mardröm? Spöke? Besök av syokonsulenten från Grudge 2?) vägrade han somna om och tvingade följaktligen sina föräldrar (läs: jag) att vaka frampå småtimmarna som om det vore 2008 igen. Eftersom det 1. var för hett för att sova ändå, och 2. Julie kom in vid ett och hade fyrtio graders feber skulle jag tippa att jag snittade femtiotre minuters sömn i natt. Ja, jag är bitter. Vad fan förväntar ni er? Go fuck yourselves, för helvete.

Och nu vägrar Edward sova. Vi hör hans skrik från övervåningen och känner oss maktlösa och ledsna.

I en annan del av Sverige har det tydligen varit en stor popfestival i helgen. Sånt känns numera så...overkligt. Som att det händer i en parallell låtsasvärld. Jay-Z fick fem plus, läser jag i blaskjäveln.

Det var ju kul för honom.

Fuck the police

Idag röjde Edward skiten ur sig med sina homies Alex och Elliott. Jag, Lotta och Johan åt lunch utanför bibblan när en av dem (Elliott, skulle jag tro) plötsligt tryckte upp dörren till entrén. Innan vi hann göra något rusade tre skrikande spolingar i åldrarna 1, 2 och 4 in på Västerås Stadsbibliotek och började sprida ut sig. När vi fångade in dem hade de hunnit göra, säg, tjugotre besökare fullkomligt ursinniga.

De säger vi skiter i allt, men det skiter vi i.

Trogna läsare av bloggen...

...vet att jag har en tendens att sparka mina tår åt helvete lite då och då. Vet inte varför, det bara blir så. Och nu har det hänt igen.

Smaklig måltid!