Quisling

Från och med i dag kommer jag även att börja blogga HÄR.

Jag vet. Det är ett svek.

Men oroa er inte, kära läsare: de bästa, mest sanna, inläggen kommer jag så klart att spara till den här bloggen.

Samtal med Julie, söndag kväll

Jag: Gud vad duktig du har blivit på att cykla nu, Julie!
Julie: Ja, jag lärde mig när jag var ung.
Jag: Ja, för en vecka sen...
Julie: Du måste hålla koll på Edward, pappa. Han är galen i huvudet!
Jag: Hur är man om man är galen, Julie?
Julie: (himlar med ögonen och snurrar på huvudet)

Stilla söndagstur

Lotta (bakom ratten, irriterad på en bil som skuggar oss): Men kör om då för helvete! Har du så jävla bråttom att du måste ligga och trycka i arslet som en jävla röv??!

Nu vet jag...

...hur Daniel Westling och den där tatuerade tjommen som var gift med Sandra Bullock måste känna sig. Det är jobbigt att vara ihop med en superstjärna. Man känner sig liksom mest som ett bihang.

Just ja

Eftersom jag trots allt är reporter på Sveriges största nöjesredaktion kanske jag borde tycka något om Anna Bergendahls "jättefiasko" i går.

Jag väljer att citera Christopher Moltisanti angående detta:

How can I explain how little I give a fuck?

Mest tycker jag synd om mina kollegor på plats, Helena och Martin. Satan vilken hög puls de måste ha haft i går vid sisådär 23.30-tiden.

Markus tycker jag inte synd om. Han behövde ju bara skita ur sig en krönika, den lata jäveln.

Nattjobb

Japp, det är över midnatt och Red Bull-effekten börjar avta så smått. Men jag jobbar vidare. Jag är en hjälte.

Jag pratade precis med en tjomme vid namn Michael Dyke. Det kan ha varit det mest intressanta samtalet jag haft i mitt liv.

For I have promises to keep...

...and miles to go before I sleep.
And miles to go before I sleep.

- R. Frost

Samtal med Julie, onsdag kväll

Jag (läser Barbapapa som godnattsaga): Titta, där ser man Barbastark i fönstret!
Julie: Nej, det där är inte Barbastark. Han är röd.
Jag: Vem är den där blåa då? Barbaflink?
Julie: Ja, Barbaskink.
Jag: Barbaskink?
Julie: AHAHAHAHAHA! Barbaskink!!
Jag: Haha!
Julie: Godnatt, Barbaskinka!! HAHAHAHAHA!!
Jag: Godnatt, nu sover vi.
Julie: Godnatt, BARBASKINKA!
Jag: Okej nu sover vi, Julie...
Julie: HAHAHAHAHAHAHAHA! GODNATT, BARBASKINKA!
Jag: Nu sover vi.
Julie: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Samtal med Julie, tisdag morgon

Julie: I dag vill jag ha rosa kläder på dagis!
Jag: Ja, det vill du alltid. Vad är det med färgen rosa som du tycker så mycket om?
Julie: Jag gillar dom som står och lagar den.
Jag: Som lagar den? Hur då menar du?
Julie: De står och lagar rosa. I en kiosk. De rör runt i en gryta så här. Och så blir det en klump!
Jag: Jag förstår. Och vilka är det som lagar till rosa?
Julie: Det är bagaren.

Stämplar in

Jag ska jobba hemifrån hela den här veckan. Det känns mycket märkligt. Jag är inte van vid stillheten. Jag är inte van att inte ha några kläder på mig när jag jobbar. Jag är van att sitta fullt påklädd och lyssna på massa gnäll från kollegan vid skrivbordet bredvid. Jag kanske borde ringa honom?

Still fat as a hat

Pinsam miss i dag på MAX när jag svepte en GI-burgare i tron att det skulle vara en "nyttig" hamburgare. Sen kollade jag upp den på nätet och det visade sig att det var den fetaste burgaren i stada. Vad fan tänkte jag med? Den dröp ju av ost och majonnäs!

Med andra ord fortsätter det att gå åt helvete med bantningen. Men skit i det nu. Veckan som kommer artar sig nämligen till att bli väldigt rolig.

Typiskt

Jag ska alltid överdriva när jag dricker.

Ett enkelt "lala" hade ju faktiskt räckt.

La

Hej det är fulla Jon som bloggar. Förra gången jag bloggade raderade nyktra Jon mitt inlägg. Vi får se vad han gör den här gången.

Det jag vill säga är detta:

lalalalalallalalallalalllalalalllla.

Återvinning

Jag har alltid förundrats över tidningskrönikörer som - dagen efter att deras krönika publicerats - klistrar in skiten i sin blogg OCKSÅ. Typ: "jag orkar inte skriva nåt roligt i dag, men här har ni lite gammal skåpmat så klarar ni er säkert några timmar. Okej?"

Plagiatören och tv-krönikören Klas Lindberg är ett bra exempel på detta fenomen.

Dock, just denna lördagsmorgon - när Lotta fortfarande sover och Edward röjer skiten ur sig med ett hästhuvud här bredvid - har jag inget kul att säga. Och eftersom jag faktiskt skrev en inledningskrönika till Nöjesbladet i går ska jag nu göra det oförlåtliga. Jag ska publicera gammal skåpmat.

(Trogna läsare av bloggen kanske även lägger märke till att krönikan i sin tur har har lånat en del från ett tidigare inlägg. Så man kan säga att det här blir tredje gången jag publicerar skiten. Somebody shoot me!)

Här är den. Hoppas ni klarar er några timmar nu, okej?

Handen som rörde Joe.
Munnen som kysste Kurt.
Närmare nirvana än så kommer jag inte.

Andra dyrkar Håkan Hellström eller Morrissey eller Gud.
Jag dyrkar Joe Cretzer och Kurt Cobain. Gud har jag vissa förhoppningar om, men eftersom han inte har visat sin nuna än får det bli Kurt och Joe under tiden.
Kurt känner ni redan. Inga konstigheter där, jag var nitton när han sköt sig och ett stort Nirvanafan. En del av mig stannade i växten där och då.
Joe var en fängslad bankrånare som försökte rymma från Alcatraz 1946. Efter att ha legat gömd i ett avloppssystem i två dagar sköts han till döds. Jag var elva när jag besökte ön och såg en bild på hans döda kropp i en turistbroschyr. En annan - mer morbid - del av mig stannade i växten då också.
Jag fick aldrig träffa Joe, men min pappa var på Alcatraz -91 och köpte en bok av en före detta fånge vid namn Jim Quillen. Jag fick boken i julklapp. "To Jon. Best wishes. Jim Quillen #586", skrev han i den.
Jim Quillen kände Joe Cretzer. Några timmar innan Joe försökte rymma skakade Quillen Joes hand och önskade honom lycka till. Detta faktum fick mig att bli vimmelkantig av lycka:
Samma hand som en gång i tiden tryckte Joe Cretzers hand skrev också mitt namn.
(Förutsatt att Jim Quillen var högerhänt, alltså. Men det borde han ju ha varit, för helvete).

För några veckor sen var det dags för nästa religiösa uppenbarelse. Strax efter tio en måndagskväll ringde Courtney Love - Kurts änka, ni vet - på min mobil och lät sig bli intervjuad om sin nya platta i tretton minuter.
Men det var inte plattan jag var intresserad av. Det var det här:
Courtney ursäktar sig och stänger av en kran som pumpar ut vatten till ett bad hon tänker ta efter intervjun. Samma hand som tappade upp bad till Kurt tappade upp även detta.
Courtney kallar mig "darling". Samma stämband yttrade samma ord till Kurt en gång i tiden.
Courtney snoppar av mig efter en närgången fråga. Som hon måste ha snoppat av Kurt när det begav sig!
Courtney säger mitt namn. Hon uttalar det "John" visserligen, men ändå. Samma mun som en gång kysste min personliga Jesus har tagit mitt namn i sin mun.
Jag kan gå i pension.

Värdelöst vetande

Slökollar på "Apollo 13" i detta nu. Jag är fascinerad av Apollo-astronauterna.

Visste ni till exempel att:

två av de mer anonyma killarna i NASA-programmet hette Rusty Schweickart (Apollo 9) och Jack Swigert (Apollo 13). Jag är ingen etymolog, men det känns som att Schweickart och Swigert rimligen borde vara två varianter av samma ursprungliga släktnamn. Jag fascineras av tanken att nån belgisk bonde på 1600-talet är både dessa herrars anfader. Jag menar, vad vore oddsen?

Det kan han inte ha trott, den gode Wolfgang Svihgart, när han påtade i myllan i månens sken en majkväll 1663.

För helvete, Fon.

När ska du lära dig att aldrig läsa dina egna texter efter att de gått i tryck? Du hittar ju ALLTID nåt litet slarvfel. Eller ett onödigt ord. Eller något som kunde och borde ha gjorts annorlunda.

Nu får du gräma dig resten av dagen igen.

Samtal med Julie, torsdag morgon

Julie: Jag är kär i mamma!
Jag: Ja, och hon är kär i dig.
Julie: Men två tjejer kan inte gifta sig. Det måste vara en kille med också. Som Edward, när han blir stor.
Jag: Här i Sverige kan två tjejer faktiskt gifta sig.
Julie: Nej, det kan dom inte.
Jag: Finns det någon på dagis du vill gifta dig med?
Julie: Ja, Celine.
Jag: Men du sa ju att två tjejer inte kunde -
Julie: Jo det kan dom, pappa.

Bakom masken

Jag fascineras av ledsna clowner. Om jag ser nån som ska vara rolig hela tiden vill jag komma in under huden på dem, hitta gråten som ligger begraven någonstans. För det gör den. Hos oss alla.

Jag gillar att titta på klipp på Letterman och Conan O'Brien och Jon Stewart från tiden strax efter 9/11. Maskerna som tagits av. Den patologiska impulsen att vara rolig tillfälligt bortkopplad.

Intervju med Peter Dalle och Robert Gustafsson nyss. De var trevliga, men inte ett dugg roliga. Det kändes bra.

Inga tårar, dock.

En dag i sänder

Hittade en sajt på nätet som räknade ut EXAKT hur många dagar jag har levt på denna jord. Det visade sig vara en hisnande siffra.

Och lite deprimerande. Vad gjorde jag? Vad kände jag?

Fokusera på ilskan

Hungern river och sliter i min kropp. Jag är Kurt Cobain på rehab, jag är Holger Meins som strejkar mig till döds.

Tur då att det finns mycket att vara arg på. Jag knaprar på min ilska som om den vore en 400 grams-påse chips.

* Både SVT och TV4 sänder just nu insmickrande dynga om kungahuset. Jag känner mig som Ulf Lundell. Jag är en främling i mitt eget land.

* Nutidens svar på Strindberg har slutat höra av sig. Jag känner mig mer och mer som nutidens svar på Heidenstam.

* Klas Lindberg är en plagiatör.

* SJ är inkompetenta idioter.

* Jag är fortfarande lika fet som jag var i morse.

* Portsmouth förlorade FA-cupfinalen och kom sist i Premier League.

* Jag kommer inte på något mer exempel. För jag är ut-fucking-SVULTEN.

Thinner

Jag är ledsen, men de kommande veckorna kommer jag att bli jobbig att umgås med.

Jag har börjat banta. Igen. Och när jag bantar blir jag väldigt grinig och väldigt cynisk.

Säga vad man vill om quinoasallad och frukt, men en sån diet är kryptonit för mitt goda humör. Jag håller långsamt på att förvandlas till någon annan.

Skit samma egentligen, så länge han är smalare.

In i klorinet

Jag lärde mig inte simma förrän jag var tio bast. Lukten av klorinet i badhuset i Heby är Treblinka för mig. Men jag är fast besluten att detta trauma inte ska gå i arv till mina barn. Därför ska jag, Sven Jon Jürgen Forsling, och min son, Sven Edward Torbjörn Forsling, uppsöka Kristiansborgs badhus i eftermiddag och ha kul.

Jättekul ska vi ha!! JIPPI!!!

Fortsättning följer, folks.

Det här inlägget spretar lite

Rödbränd efter en dag i solen i Gysinge med min engelska kusin Sara. På kvällen satt jag och Lotta och drack Corona och kollade på Yankees och pratade utan att bli avbrutna av nån bebbe som försökte slå saltomortal med en leksakstraktor. Det var trevligt.

Jag funderar på att lämna Facebook. Det är så jävla många idioter bland mina friends. De har ett sånt fruktansvärt behov av att skryta, att kokettera, att SYNAS så förbannat. Jag blir så trött på mänskligheten ibland. Vi är så genomskinliga. Vi är så nervösa och så lättstötta. Och vi bajsar. Och vi kissar. Vad är det för skit? Behövde vi verkligen förnedras på det här sättet, Gud?

Alltid när jag ser Madonna eller Beyoncé eller nån annan glamorös stjärna tänker jag samma sak.

Tänk vad mycket bajs den kroppen har producerat.

Efter två dagar...

...har klippet med Edward kommit upp i 31 klick. Kanske inget monster direkt, men Natalie Tran och Fred Figglehorn byggdes ju inte heller på en dag. Det tar tid, det här. Det tar tid att skapa en global sensation.

Fast det är klart...bildkvaliteten är ju lite kackig. Lottas mobilkamera är inget Hubble-teleskop, direkt. Vi kanske måste filma Edward igen, fast med en bättre kamera. Vi börjar med att hålla honom vaken i sisådär ett dygn, sen borde han bli rolig att titta på.

I dag är jag hemma med förkyld Julie. Vi har precis målat med vattenfärger, det blev bland annat en ängel som såg ut som Inga Gill. Nu ska vi ta en promenad i varmt duggregn som får mig att fantisera om Brasilien och San Francisco. Luften doftar gudomligt. Den får mig att glömma att jag är kvällstidningsreporter.

Historisk dag

Jag och Lotta laddade precis upp vårt livs första YouTube-klipp! Nu kan Ahmed i Tunisien och Yerba på Grönland ta del av vår sons hjältemodiga försök att hålla sig vaken under en lunch tidigare i vår...och det lär de göra, eller hur?

Mig veterligen är ju vi de första föräldrarna som har lagt ut klipp på våra bebbar på nätet. Det här kan bli hur stort som helst.

Se till att klicka järnet på den här länken nu, så skapar vi ett monster!

Samtal med Julie, onsdag kväll

Julie (stirrar sorgset ner i toaletten efter att ha skitit ur sig): "Hejdå, bajskorvarna!"
Jag (försöker anamma en bajskorvsröst): "Hejdå Julie, vi ses sen!"
Julie (spolar): "Nej, de kommer inte tillbaka".
Jag: "Nej, det har du rätt i. Var tar de vägen, tror du? Till bajskorvslandet?"
Julie: (skakar på huvudet)
Jag: "Pruttlandet?"
Julie: (skakar på huvudet)
Jag: "Kisshimlen?"
Julie: "Nej. De åker till farmor och farfar."

Jag tar ställning

Gick precis upp på kulturredaktionen på plan 7 och pungade ut 120 spänn för denna fina t-shirt. Den tänker jag ha på mig när jag joggar runt på Västerås gator och torg. Drömmen vore att reta upp nån rojalistisk kärring och ta en debatt med henne.

Den debatten skulle jag vinna. Lätt!

Eftersom ni tjatar...

...här är alla låtar jag framförde på karaoken i går mellan 19-01. Samt min egen högst objektiva plusbedömning.

Guns n Roses: "Sweet child o´mine" - ensam
+
Usel inledning. Tafatt och utan självförtroende. Ville inte gå upp, men blev tvingad.

Håkan Hellström: "Känn ingen sorg för mig Göteborg" - med Markus
++
Godkänd, men det var svårt att göra den här låten tillsammans med en person som dyrkar Håkan som Muhammed. Jag kunde inte uppbåda samma entusiasm som Markus, som hade bånge genom hela uppträdandet.

Alcazar: "Stay the night" - med Ylva och Helena
+
Nej, det här var inte bra alls. Jag gjorde en okej insats, men Ylva och Helena var all over the place. Pinsamt.

Queen: "Bohemian rhapsody" - med Ylva
-
Vem i helvete kom på idén att sjunga det här omöjliga niominuterseposet? Dessutom har jag ett pinsamt minne av att jag försökte headbanga under hårdrockspartiet. Note to self: det funkar inte när man ser ut som en banktjänsteman i håret.

Roger Pontare: "Vindarna viskar ditt namn" - med Tobbe
+++
Texten lämnade efter sig en unken lukt av nationalism. Annars kan det här ha varit kvällens bästa framträdande.

Guns n Roses: "Paradise city" - med Karro
++
Minns inte så mycket av det här. Och ingen annan heller, skulle jag tro.

Lady Gaga: "Bad romance" - med alla
+++
Det finns något väldigt trasigt med den här redaktionen. Men samtidigt något härligt. Vi vill alla varandra väl, någonstans. Vi griper efter varandra i mörkret och våra fingrar nuddar ibland. För några flyktiga sekunder. Sen är vi främlingar för varann igen.

Deja vu all over again

Om en timme är det dags för nöjesredaktionens årliga karaoke. Det har alla förutsättningar att bli en legendarisk kväll, om man bortser från min fetma och stukade tå.

Det har blivit många duetter genom åren. De flesta har jag glömt (av olika skäl), men de här minns jag med glädje och blossande kinder:

Roger Pontares "Silverland" - med Tobias Lindner
Guns n Roses "Nightrain" - med Markus Larsson
Celine Dions "My heart will go on" - med Victoria Gund

Bon appetit!

Om ni sitter och äter just nu - sorry. Men jag kände för att föreviga min vänstra fot som den ser ut för tillfället. Om ni tycker att tå nummer fyra från höger ser konstig ut så är det för att den är lila. Den blir det när jag kör in foten i väggen så där helt apropå ingenting.

Blödig

Som trogna läsare av bloggen vet är jag född i fel land. Jag borde bo i en villa i Berkeley och ha 27 miljarder på banken. Kolla på baseball och football hela dagarna och bli fet av pancakes och Fritos. Ställa upp i senatsval och blända folket med min retoriska förmåga. Det är vad jag borde göra.

En pitcher i Oakland kastade ett så kallat perfect game i natt. På Mors dag, så klart. Och eftersom hans mamma dog i cancer för flera år sedan (så ännu mer klart) gick killen fram till sin mormor efter bragden och...

Titta själva. Såna här bombastiska scener får vi inte se i Sverige, folks.

E=mc39-1CV+???

Går igenom ungarnas byrå och märker att de har sexton strumpor som saknar dublett. SEXTON!

Är detta ens fysiskt möjligt? Vad säger Einstein?

A real man

Såg "The Hurt Locker" i kväll. Den handlar om en soldat i Irak som desarmerar bomber. Han heter Will James och har nerver av stål, eller kanske is. Han riskerar livet varje dag och skiter i allt. Han är en riktig man. Jag kände hur min egen pecker blev mer och mer inverterad för varje bomb Will James desarmerade. Om vi ponerar att jag skulle hamna i Irak kan jag tänka mig att det skulle ta ungefär tretton minuter innan jag var ett corpse. Och det bara på grund av den grabbiga jargongen.

Men. Filmens sensmoral var att Will James bara fungerade i en krigsmiljö, där han fick visa sig macho och på styva linan och hjältemodig. När han muckade åkte han hem till sin tjej och deras ettårige son. Och handlade flingor. Och hackade morötter. Och vantrivdes något fruktansvärt...så till den milda grad att han åkte tillbaka till Irak och började desarmera bomber igen.

Familjelivet var för kämpigt för Will James. Irak var lättare. Det säger något om hur jag har det just nu, folks. Man skulle kunna säga att jag är en hjälte. Och min pecker är glad igen.

Dagens fråga

Läser vår chefredaktörs veckomejl och hakar upp mig på en formulering. Vår ledare har tydligen träffat nån marknadsnisse, och hyllar denne man för att han besitter mycket energi och ett "brinn för sälj".

Smaka på orden:

Brinn för sälj.

Dagens fråga lyder: hur mår man som människa om man brinner för sälj? Är man lycklig? Sitter man inne med en djup visdom? Har man lärt sig något av livet?

När man brinn brinn brinner för...

SÄLJ!!

Fika med Stellan...

...som har åldrats med behag. Eller så är det jag som har åldrats med obehag.

Fan vad sliten jag börjar bli.

Samtal med Helena Trus, torsdag förmiddag

Jag: Kan man säga att du är vad Daniel Nyhlén var för fem år sedan? Jag menar, går du före i kön på alla ställen kring Stureplan?
Helena: Daniel var ju en del av hela den där världen. Jag står lite vid sidan av. Men det är klart: det är ju inte så att jag betalar när jag går ut.

Stolt som en tupp

Lotta var på kvartssamtal på dagis idag. Då fick hon höra följande historia:

För några månader sedan började en pojke från Indonesien på dagis. Första dagen var han hemskt blyg. Han kunde inte prata svenska så bra, och han kände inget av barnen. Dessutom var han den enda färgade ungen där. När hans mamma hade lämnat honom stod han och tryckte för sig själv i ett hörn. Ingen av de andra ungarna brydde sig om honom.

Jo, en: min dotter. Enligt fröken hade Julie gått fram till pojken och sträckt fram sin hand. "Kom så leker vi", sa hon. Sen gick de iväg hand i hand och gjorde just det. Och idag är de tydligen bästa kompisar.

Ni får tycka att jag är blödig. Men jag är så stolt över min dotter att jag känner mig gråtfärdig.

God morgon

Vaknar i ottan med halsont. Ligger en stund och filosoferar över livets förgänglighet och mitt åldrande immunförsvars skröplighet. Sen kommer en pigg och glad dotter in och sparkar mig i arslet. Bildligt talat.

Friends will be friends

Har funderat en del på vänskap de senaste dagarna. Vilka som är mina riktiga vänner. Vilka jag egentligen skiter i. Vilka jag tycker om.

Vilka som tycker om mig.

Det är smärtsamt att ha en vän och drabbas av misstanken att han eller hon inte riktigt besvarar ens kärlek. Att man i deras ögon är en sån där vän som lika gärna kan slängas på återbruket. Fast man tycker så mycket om dem.

Jag har funderat en del på det här de senaste dagarna. Jag har inga svar. Men jag har tyvärr mina misstankar.

Foul odour in the air

Dessa blommande körsbärsträd (är det körsbärsträd? Jag är värdelös på träd, blommor, fåglar och sånt där levande skit) står just nu och doftar gudomligt i Kungsträdgården i Stockholm.

Tyvärr är det svårt att känna doften. Så fort jag försöker sniffa på dem kommer det nån luttrad mediemänniska och blåser dyr cigarettrök i mitt ansikte. Och jag som försöker känna en pust av något vackert och ungdomligt och evigt.

2/5 1905

I dag för 105 år sedan föddes mormor. Ett enda minne innan hon gick in i dimman: tre år gammal på hennes knä i Stalbo, mormors röst i örat, barnboken "Vanten" uppslagen i hennes knä.

Det är inte mycket att hänga i julgran.

Å andra sidan träffade jag henne i alla fall. Farfar gick ur tiden 1964. Han hade varit 112 bast i dag. Undrar vad han hade haft på hjärtat, om det fortfarande slog?