Daddy, do you want some sausage?

Jag har aldrig skrattat så mycket som jag gjorde när jag såg Tom Green spela piano med korvar i "Freddy got fingered". Därför känns det fint att tillkännage att jag, Lotta och det finfina paret Gjerdingen kommer att sitta på rad tre när tjommen ifråga gästar Chinateatern i maj.

Mats Alm är skyldig!

...till att ha en sanslöst bad hair day i rätten i dag.

Helgens bild

Sonja kommer på besök och Edward blir ärrad för livet.

I´m a pinkrocker

Läser Strages intervju med Lisa Carver i Strage Txt och känner mig usel av två anledningar. Usel för att Strage skriver så bra, och usel för att Lisa Carver är sinnessjuk och cool och får mig att känna mig småborgerlig och tråkig.

När jag går till cykelaffären lyssnar jag på Sonic Youth och känner mig ännu tråkigare. Thurston Moore. Vilken man.

Men sen tar jag revansch och köper en skitful treväxlad Rex med 26-tumsfälgar för två papp som är vit och ROSA.

I´ve still got it.

Samtal med Julie, fredag eftermiddag

Jag (efter en dags vabbande med förkyld Julie): Idag har vi haft det mysigt, Julie! Vi har handlat, och ätit glass, och...
Julie: Var var det mysigt någonstans?
Jag: Jag tycker det är mysigt att vara med dig var som helst.
Julie: Varför tycker du det?
Jag: För att du är så trevlig att vara med, och så gullig.
Julie: Gjorde jag nåt?
Jag: Nej, det behöver du inte. Det räcker med att du är dig själv.
Julie: Ja, det gör det.

Dagens citat

When I get up at night to grab a sandwich, it only takes a ray of light from the fridge lamp for me to start acting.

- Ernst-Hugo Järegård

Stalker

Fick ett sinnessjukt samtal nyss. Vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till det, om jag ska skratta eller bara klia mig i huvudet.

Jag: Aftonbladet, Jon Forsling.
Okänd kvinna: Ja, hej. Jag söker kvinnan Jon Forsling på Aftonbladet?
Jag: Va?
Okänd kvinna: Det finns en kvinna som heter Jon Forsling och som jobbar på Aftonbladet. Jag vill prata med henne.
Jag: Ehhh...jag heter Jon Forsling och jag är kille.
Okänd kvinna: Fråga Ia! Hon vet vem kvinnan Jon Forsling är!
Jag: Jag känner ingen Ia.
Okänd kvinna: Det gäller en artikel i gårdagens tidning. Fråga Ia!
Jag: Va?
Okänd: Tack. Hejdå.

Tio minuter senare ringde hon igen:

Okänd kvinna: Jag söker kvinnan Jon Forsling på Aftonbladet.
Jag: Hon slutade jobba här för tre år sen.
Okänd kvinna. Okej. Tack så mycket!

Vad är nu detta? Har jag fått en stalker på halsen eller är det bara någon som vill mig skämta aprilo?

Dagens lärdom

Stirriga kvinnor i blå kläder med "Jesu Kristi Kyrka" insytt i tyget jobbar alltså INTE på SJ.

Det trodde jag inte när jag vaknade

Upplevde ett magiskt möte i dag. Och en magisk stol. Personen jag träffade - vem det var kommer ni att fatta om ni läser tidningen i morgon - bjöd in mig till sin loge med orden

Du kan sitta där, i Jarl Kulles gamla stol. Han brukade sitta i den när han var döende i cancer.

Vi pratar alltså svensk teaters kanske mest helgade stjärterum någonsin. Jag kände mig inte helt och hållet värdig. Men jag satt bekvämt.

Det här kan vara Sveriges konstigaste byline

Har kvinnan en sugklocka på skallen?

Flyt

15.58: väntar på både ett sms och ett telefonsamtal till en artikel jag håller på med. Jag hatar att lämna över grejer till kvällsreportern, men jag kommer att bli tvungen om jag vill träffa mina barn innan de somnar.

15.59: sms:et kommer.

16.05: samtalet kommer. Jag gör en intervju.

16.11: jag börjar randa utav helvete.

16.31: jag klarmarkerar artikeln, printar ut den, ger den till Klas, stänger av datorn, slänger på mig kläderna, rusar ut från redaktionen.

16:41: jag hinner med t-banetåget från Globen med ett könshårs marginal.

16:51: jag kommer fram till T-centralen och börjar spurta mot spår 19. En tant står i vägen. Jag köttar mig förbi henne.

16.55: jag tar en plats på direkttåget till Västerås.

16:56: tåget åker.

16.57: jag går in på Vita Husets iPhone-app och trycker på Live Feeds. Obama dyker upp på skärmen, i direktsändning från andra sidan jordklotet. Han greppar tag i en penna och skriver under hälsovårdsreformen. Sen kramar han om Ted Kennedys änka.

16.58: jag tänker att den senaste timmen har ju gått som på räls.

219-212

Det är sinnessjukt att 212 kongressledamöter röstade mot Obamas hälsovårdsförsäkring i natt. Och nu hotar republikanerna i Mordors armé att dra upp allt nästa år, efter valet i november där de räknar med att vinna massa platser från demokraterna.

Men det är ändå en hoppets dag i dag, eller hur? Varma Kennedy-vindar från landet i väster smeker våra kinder.

För övrigt...

...körde jag i diket i går, när jag skulle åka hem till Västerås i snöstorm efter ett besök hos mina föräldrar i nord-Uppland. Som tur var 1 höll jag en hastighet på 3 km/h när det hände, och som tur var 2 kom det ett snällt par och drog upp oss ur diket innan ungarna hann bli otåliga och rädda på riktigt.

Såhär såg det ut på riksväg 56 en halvtimme efter dikeskörningen. Vitt som ett eskimåarsle, som synes:

Som timmarna före Superbowl

Har suttit hela kvällen och följt debatten om Obamas hälsovårdsförsäkring i representanthuset. Jag njuter av amerikanska, politiska dramer. De är lika spännande som att se en match med Raiders eller Yankees eller Giants. Jag fick ge upp nu, för småbarnspappan måste ha sin sömn och röstningen verkar inte bli av förrän sent i natt. Men i morgon bitti ska jag slå på min iPhone med hjärtat i halsgropen och be en stilla bön om att Barack har fått sina 216 "yay".

Let's go, Democrats!!

Samtal framför "Körslaget", lördag kväll

Jon (uttråkad): Kolla, där är ju han...den fula killen i Blond...
Lotta (ännu mer uttråkad): Ja. Och nu är han den fula killen i Körslaget.

Min blogg blir en matblogg...sort of

Edwards avföring, undrar ni? Jo tack, den har fortfarande konsistensen och utseendet av blonderad havregrynsgröt som körts i en mixer i tre minuter. Och aromen av en grisfarm som inte har mockats sedan 1993. Detta gör att min och Lottas romantiska getaway blir uppskjuten med sju dagar. Och det lär innebära mer vabbande nästa vecka.

För ett år sen i dag...

Vad: Avtackning av Kicki Pousette som slutade som nöjeschef på Aftonbladet
Plats: Kickis lägenhet på Götgatan
Låt: "Not ready to make nice" av Dixie Chicks - fast med ny text
Artister: Klas Lindberg (sång), Tobias Lindner (sång och fiol), Joacim Persson (sång och gitarr), Fon Jorsling (sång och gitarr)

The sound of no hands clapping

På väg in till jobbet efter tre dagar av vabbande och spysvabbande. Inte för att nån jävel bryr sig. Ibland kan jag förstå de där f d dokusåpakändisarna, som i ren desperation gör vad som helst för att komma med i tidningen en sista gång. Ibland kan jag tröttna på att vara anonym, osynlig som en snusande lagerarbetare på Lidl eller ett kassabiträde med hängpattar på ICA Maxi. Det kan kännas så...ovärdigt.

Världens starkaste jihadist

Är hemma och vabbar med magsjuk Edward. För att få tiden att gå skolar jag honom till att bli en framtida Lars Vilks. Han är inte redo för några rondellhundar än, men en Bamse som knivviftande självmordsbombare klarar han med glans.

Samtal med Julie, måndag morgon

Jag: Vill du ha mjölk till mackan?
Julie: Nej! Vatten!
Jag: Okej.
Julie: Jag vill ha mjölk!
Jag: Okej...då tar vi mjölk.
(Femton sekunder tickar förbi)
Julie: Jag vill ha mjölkvatten!
Jag: Vad är det för något?
Julie: Mjölkvatten!
Jag: Du får välja mjölk eller vatten.
Julie: Vatten! Jag vill ha mjölk, pappa! Hör du vad jag säger!!

The times they are a-changin

Torka bajs och spyor var otänkbart för fem år sen. Nu är det nästan lite hemtrevligt. Och det är ju tur att det är så, när Edward bälgar ur sig sitt tarminnehåll över hela spjälsängen och golvet klockan 21.23 en söndagkväll i mars.

Helgen summerad

Fredag:

* Genrep i Globen. Dolph såg skön ut när han nickade i takt under "Eye of the tiger".
* Jöbacks lasershow var häftig.
* Björkman var sur, Hall var trevlig, Jessica påstod att jag hade blivit fet (well...sort of), Ola svarade tråkigt på mina frågor, Timoteij fnittrade.
* Det var roligt att jobba inpå småtimmarna igen. Det var länge sen. Jag fick många deja vu-upplevelser från när jag var kvällis 2004-2005. Aftonbladets redaktion är...mysig kring midnatt, på nåt sätt.
* Jag och Markus drog till Tabacen halv två och drack öl. Det var trevligt i en halvtimme, sen kom en av låtskrivarna bakom Darins låt och satte sig vid vårat bord. Han babblade skit i en timme, sen tog jag en taxi hem till Markus lägenhet.

Lördag:

* På morgonen roades jag av att Markus hade en filmjölk i kylen vars bäst-före-datum var den 28 december 2009. That´s an old fucking filmjölk.
* Edward var kinkig på eftermiddagen.
* Någon timme innan sändning köpte jag och Julie godis i godisaffären. Det tindrade i folks ögon; det låg en förväntan i luften.
* Mellon var rätt rolig på kvällen. Men så jävla rolig var den inte.
* När ungarna lagt sig kollade jag och Lotta på roasten av Bob Saget på Comedy central. Roligast var när en tjomme påstod att Jon Lovitz var en bög som inte hade kommit ut än, och att han var "den mest feminina jude i en garderob sen Anne Frank".

Söndag:

* Vi hängde på låset till Vallby Friluftsmuseum när de öppnade klockan tio, och avverkade grisar, hästar och getter i en rask följd. Bebbarna var måttligt roade av djuren, men Julie tyckte det var skoj att titta på när en galt sket ur sig nåt fruktansvärt.
* Vi åkte pulka i en lång och fin backe.
* Hanna och Elsa kom. Vi käkade lunch till hutlösa priser. Edward var sur och kastade en gaffel åt helvete. Folk stirrade på oss.
* På kvällen började Julie och Edward slåss om en bok.

Julie: Rätt låt vann, men...

Stor Melodifestival kväll här i går, så klart. Julies favorit var "lilla Anna", och så långt var ju allt frid och fröjd när Bergendahl stod som vinnare.

Men det sista en dödstrött flicka sa innan hon somnade var ett besviket

Den svarta gubben var inte med.

Getty Domein, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Endast bloggbilden...

...är god nog när det ska fixas pressbadge till Mellon, som synes.

Genrep i Globen i kväll. Jag skulle inte ha jobbat egentligen, men en kollega blev sjuk. I answered the call of duty. Jag är bara en sån otroligt fin kille, helt enkelt.

Apropå pressbilder. För några år sen skickade jag in en festbild när jag sökte om ackreditering till Melodifestivalen hos SVT. De accepterade den. På min pressbadge syntes jag, en gitarr - och en sjuttis Jack Daniels.

Jante står för replikerna

Har varit en lång dag, och morgondagen artar sig till att bli ännu längre. Dags att nanna. Nöjer mig med att yttra en kliché som - tyvärr - är sann i 99 fall av...ehh, 99 1/2:

Svensk film är helt enkelt inte särskilt bra.

Just ikväll var det "Flickan som lekte med elden" som fick mig att åter inse det. Men det kunde ha varit nästan vilken annan rulle som helst som inte heter "Fucking Åmål".

God natt.

Tredje statsmakten

Det känns skönt att min tidning förhåller sig kritisk till vår tids största icke-händelse.

Lika som bär?

Fick ett lika trevligt som oväntat besök på jobbet nyss av Jenny, min gamla vän och kursare från journalistlinjen i Sundsvall. Jenny är f ö kusin med en av tjejerna i allas vårt favoritfelstavade ängsgräs, Timoteij, som ju tävlar i finalen av Melodifestivalen nu på lördag.

Och jag tycker mig faktiskt skönja ett visst släktdrag:












Det är alltså Jenny till höger.

Det här är fan inte okej

I TV4:s sopiga dokusåpa "Drömmen om Italien" var det nyligen ett par som lämnade sin bebis på Arlanda för att ungen inte fick/kunde vara med i programmet. Tio veckor i Italien, och - framför allt, anar man - dokusåpakändisskap hägrade för de unga tu. Vad gör då TV4 för att marknadsföra skiten? Jo, de slår mynt av det där parets egoism och drar ihop en bild på två ledsna barn.

Och - för att citera Martin Söderström - EN JÄVLA HUND OCKSÅ!

Bojkotta TV4, folks. Omedelbart.

Samtal med Joacim Persson, onsdag förmiddag

Jag (dunkar mitt anteckningsblock i skrivbordet): Helvete!
Joacim Persson: Vad är det?
Jag: Jag är en så jävla dålig reporter! Luuks bröllopsprogram. Jag träffade honom förra veckan och lyckades inte dra det ur honom. Jag är en föredetting!
Joacim Persson: Du är sjuk i huvudet, det är vad du är.

Samtal med Julie, onsdag morgon

Jag (sjunger för mig själv): Sill i dill, sill i dill, med potatis till...
Julie (skrattar förtjust): Varför sjunger du det där?
Jag: Jag vet inte, jag kom att tänka på den sången bara. Den är lite rolig, tycker jag.
Julie: Den är skitrolig! Den är jävla rolig!
Jag: Man ska inte svära, Julie...
Julie: Men jag säjde det ändå. Den är jävla rolig!

Samtal med Petra Mede, måndag eftermiddag

Petra Mede: Jag ser på din stil att du är en sån där littvetare. Ditt sätt att klä dig...man behöver inte vara Einstein. Ditt hår, det är en frisyr men ändå inte en frisyr...
Jag: Vad fan, det här är väl en frisyr?
Petra Mede: Nej, det kan du väl ändå inte mena.

I startgroparna

Stressig vecka på jobbet väntar. Final av en musiktävling som heter "Melodicirkusen" (eller nåt sånt) på lördag.

Har redan druckit två koppar kaffe och tre glas Treo. Känner mig redo.

Blogginlägg från 1979

Han har skeg och ser falig ut o så hemskt det är och se honom varkligen han borde dö o han skrems och skremer barn tilåmed han har klett ut sig faktiskt till spöke och han smeler barn i sjarten tilåmed och hårt gör han det också. stora måste vakta barnen så han inte kommer till barnen. barna är så reda för honom så det så. små fina barn måste få smel i sjarten å synd om dom faktiskt. för man ska vara snälla mot barnen faktiskt men vi struntar i dom nu för det är inet not att tjata om tycker ni det va? det tycker ni nog inte för det är inget att prata om faktiskt dom får vell smell i sjarten då vi låter dom va i fred jag har ingen lust att prata om dom faktiskt för det är inget kull ååå jag ska minsan smela dom i sjarten.

- Fon Jorsling, oktober 1979

Ondska revisited

Läser att Jon Venables, en av de brittiska tioåringar som kidnappade och slog ihjäl tvåårige James Bulger i Liverpool 1993, har åkt in i finkan igen. Venables är 27 nu och har levt i frihet under skyddad identitet sen han var 18.

Jag har svaga minnen av den här händelsen när det begav sig. Då kände jag mest sympati med de två mördarna och tänkte inte så mycket på offret. Jag minns att Venables och hans kompis/medbrottsling, Robert Thompson, fördes till rättssalen i en minibuss och att en ilsken folkmassa kastade saker på bussen och försökte rycka upp dörrarna. Det var lynchstämning, kort och gott. Då skakade jag lite överseende på huvudet åt white trash-britterna som uppenbarligen inte förstod att våld bara föder mer våld, och att deras beteende inte var mycket bättre än pojkarna som tog livet av lille James. Och de var ju bara barn! Tio bast!

Men när jag läser om brottet igen känner jag att jag fylls av ett växande hat mot de hjärtlösa jävla småglinen. Jag försöker sätta mig in i James Bulgers skräck när de snälla, stora grabbarna som skulle hjälpa honom hitta sin försvunna mamma plötsligt förvandlades till monster och började tortera honom. Jag försöker föreställla mig hans föräldrars enorma sorg under alla år som har gått sedan dess, men hjärnan tar slut.

Hade folkmobben rätt, trots allt? Ja, kanske. Jag kan i alla fall förstå dom nu.

Blixt Gordon

Julie blev rädd för nån hund i en Kalla Anka-serie hon såg på Youtube nyss. När jag sa godnatt till henne lovade jag att "ta ett snack med hunden. Jag ska ta honom i örat". Julie nickade förtröstansfullt.

Det härliga med att vara pappa till en treåring är att hon verkligen tror att jag har förmågan att göra det. Att jag kan hoppa in i dataskärmen och ge den där jycken en bassning den sent ska glömma för att den hade fräckheten att skrämma min dotter.

Det gäller att njuta av den här magiska illusionen så länge det går. För en dag vaknar hon upp och inser att hennes pappa är en underbetald, överviktig löneslav som mest av allt skulle vilja gå och lägga sig och sova 28 timmar i sträck.

Kids just wanna have fun

Psykakuten nästa

Jag lämnade Sthlm med 17.07-tåget. Nu är klockjäveln 19.02 och jag är fortfarande inte i Västerås. Vad ska jag göra åt detta? Skratta? Gråta?

Stegla nån jävel?

Jag har en enda fråga

- Hej Ebba, anser du att kungahuset som institution är värdig ett modernt, demokratiskt samhälle?

Ser verkligen fram emot hemresan

Viva la Republica!

Om jag jobbade på kultursidorna skulle jag också vilja skriva en sån här text.

Vi måste avskaffa monarkin, folks. Måste måste måste. Den är en patetisk kvarleva från tiden då vissa människor ansågs vara mer värda än andra i samma stund som de lämnade sin moders sköte.

Ekollon i förrådet

Vissa låtar - oftast de jag lyssnade på som barn innan cynismen la sig som smog runt hjärtat - är så heliga att jag inte vill höra dem. Det skulle vara som att dra rovor ur jorden, och jag behöver veta att de där rovorna finns kvar. En lyssning skulle få dem att blekna, skulle döda deras inneboende godhet. Som Pandoras ask, på många sätt. Det gäller att spara de där låtarna tills en tid och plats när de verkligen behövs. När mitt hjärta sörjer och behöver plåstras om. När mina föräldrar dör, till exempel.

Jag surfar förbi rovorna på Spotify. "Sniglar och krut". "Prärien igen". "Seven days". Jag drar inte upp dem ur jorden.