Ondska revisited

Läser att Jon Venables, en av de brittiska tioåringar som kidnappade och slog ihjäl tvåårige James Bulger i Liverpool 1993, har åkt in i finkan igen. Venables är 27 nu och har levt i frihet under skyddad identitet sen han var 18.

Jag har svaga minnen av den här händelsen när det begav sig. Då kände jag mest sympati med de två mördarna och tänkte inte så mycket på offret. Jag minns att Venables och hans kompis/medbrottsling, Robert Thompson, fördes till rättssalen i en minibuss och att en ilsken folkmassa kastade saker på bussen och försökte rycka upp dörrarna. Det var lynchstämning, kort och gott. Då skakade jag lite överseende på huvudet åt white trash-britterna som uppenbarligen inte förstod att våld bara föder mer våld, och att deras beteende inte var mycket bättre än pojkarna som tog livet av lille James. Och de var ju bara barn! Tio bast!

Men när jag läser om brottet igen känner jag att jag fylls av ett växande hat mot de hjärtlösa jävla småglinen. Jag försöker sätta mig in i James Bulgers skräck när de snälla, stora grabbarna som skulle hjälpa honom hitta sin försvunna mamma plötsligt förvandlades till monster och började tortera honom. Jag försöker föreställla mig hans föräldrars enorma sorg under alla år som har gått sedan dess, men hjärnan tar slut.

Hade folkmobben rätt, trots allt? Ja, kanske. Jag kan i alla fall förstå dom nu.