Vissa låtar - oftast de jag lyssnade på som barn innan cynismen la sig som smog runt hjärtat - är så heliga att jag inte vill höra dem. Det skulle vara som att dra rovor ur jorden, och jag behöver veta att de där rovorna finns kvar. En lyssning skulle få dem att blekna, skulle döda deras inneboende godhet. Som Pandoras ask, på många sätt. Det gäller att spara de där låtarna tills en tid och plats när de verkligen behövs. När mitt hjärta sörjer och behöver plåstras om. När mina föräldrar dör, till exempel.
Jag surfar förbi rovorna på Spotify. "Sniglar och krut". "Prärien igen". "Seven days". Jag drar inte upp dem ur jorden.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...