torsdag 18 mars 2010
The sound of no hands clapping
På väg in till jobbet efter tre dagar av vabbande och spysvabbande. Inte för att nån jävel bryr sig. Ibland kan jag förstå de där f d dokusåpakändisarna, som i ren desperation gör vad som helst för att komma med i tidningen en sista gång. Ibland kan jag tröttna på att vara anonym, osynlig som en snusande lagerarbetare på Lidl eller ett kassabiträde med hängpattar på ICA Maxi. Det kan kännas så...ovärdigt.
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
En av Edwards favoritspelare i fotboll är Cristiano Ronaldo, och han är särskilt fascinerad av dennes firande när han gör mål. Tydligen bruk... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...