torsdag 18 mars 2010
The sound of no hands clapping
På väg in till jobbet efter tre dagar av vabbande och spysvabbande. Inte för att nån jävel bryr sig. Ibland kan jag förstå de där f d dokusåpakändisarna, som i ren desperation gör vad som helst för att komma med i tidningen en sista gång. Ibland kan jag tröttna på att vara anonym, osynlig som en snusande lagerarbetare på Lidl eller ett kassabiträde med hängpattar på ICA Maxi. Det kan kännas så...ovärdigt.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...