För tio år sen i dag...

...kraschade Alaska Airlines Flight 261 i Stilla Havet utanför Los Angeles. Den här flygolyckan var så sanslöst hemsk att den har präntat sig fast i mitt medvetande. Nån liten skruv i stjärtrodret lossnade (visar det sig inte alltid att det var nån liten skruv i nåt roder som lossnade? Jag är inte flygrädd, men man blir nästan förbannad över vad lite som verkar krävas för att en jumbojet ska flyga åt helvete).

De sista 81 sekunderna flög AL 261 upp och ner, och det är det som har fastnat i mitt minne. Det, och det faktum att de båda piloterna var så otroligt professionella in i det sista. De hängde upp och ner i sina bälten och var naturligtvis vettskrämda, men på svarta lådans inspelning hör man hur de fortsätter sitt jobb som om det vore det mest naturliga i världen att flyga upp och ner, hur de drar och sliter i spakarna för att hålla sig ovanför vattenytan lite till, hur de ropar förslag åt varandra...och så - en sekund innan planet krossas i vågorna och 88 människor dör - hur en av dem säger, lugnt och sansat:

Ah, here we go.

Just nu

Lyssnar på Obamas lysande debatt med ledande republikaner som hölls i Baltimore i går. I famnen: febrig Edward som tröskar igenom den första av cirka 48 sjukdomar han kommer att dra med sig hem från dagis innan hans immunförsvar klurar ut dem.

T minus 9 days

Nedräkningen till min återuppståndelse som kvällstidningsreportern "Jon Forsling" fortsätter. De flesta av mina kollegor är hyvens folk och mina chefer är Guds gåva till mänskligheten (de läser dessutom den här bloggen), så det är inte där problemet ligger.

En sak som känns jobbig med att komma tillbaka är att jag ofelbart hamnar i en slags rollprestation där jag, omedvetet eller inte, börjar spela någon jag inte är. Jag blir "Jon Forsling", en tjomme som är förvillande lik mig själv till både DNA-uppsättning och humör, men som aldrig är riktigt jag. Det finns alltid en gradskillnad mellan den jag är på jobbet och den jag är hemma. Vissa dagar rör det sig bara om tiondelar, men det är alltid något.

Det är som att jag försöker leva upp till den bild jag tror att andra har av mig. Men varför gör jag det? Och hur vet jag hur de ser på mig? Och skulle de tycka illa om mig om jag bara slappnade av och var? Det är frågan.

En annan sak som kan kännas kymig att återvända till är all dubbelmoral man som tabloidreporter möts av från kreddiga eller fiiina kändisar. En del människor blir så oerhört bajsnödiga när man ringer från en kvällstidning. Och så kan de bli ruskigt överlägsna.

Det här är så klart inget jätteproblem, och jag inser att jag blir lite gnällig här. Men jag har svårt för människor som gör skillnad på folk och folk, som på allvar tror att deras tid är värd sin vikt i guld för att de är celebriteter. Och tyvärr innebär mitt jobb att jag måste utsätta mig för såna människor rätt ofta.

Jag kommer på två exempel på denna dubbelmoral. Båda har med bebisar att göra:

1. För några år sedan fick jag ett tips om att Ulrika Nilsson, TV4:s nyhetshallåa, väntade sitt första barn. Jag ringde henne och fick ett surt svar att "jag pratar aldrig om mitt privatliv", följt av ett klick i örat. Ett år senare stod samma Ulrika på omslaget till Mama med ungen i famnen bredvid rubriken "Ulrika Nilsson: jag hade hellre fått barn tidigare". Vad hände med att inte prata om privatlivet?

2. Nåt år senare fick vi höra att Fredrik Wikingsson hade fått sin andra unge. Ingen jättenyhet, onekligen, men eftersom jag stött på F&F så många gånger blev jag ombedd att skriva en notis om det. Jag sms:ade Fredrik, som svarade "jag känner mig alltid pajig när jag pratar om sånt här. Så jag avböjer". Fair enough tänkte jag, tills jag såg F&F:s talkshow från USA några månader senare och märkte att Fredriks dotter dök upp som ett stående inslag i varje program. Vad hände med pajigheten?

Annars ska det bli grymt att börja jobba igen.

I will unleash the fucking fury

Apropå det förra inlägget: jag skulle inte vilja vara Elins föräldrar i morgon. De har nämligen en stämning att se fram emot. Jag tänker inte ge mig förrän mina advokater har skinnat dem på precis ALLT de äger.

Samtal med Julie, torsdag kväll

Julie: Jag är fet!
Jag: Va? Vad säger du?
Julie: Jag är fet!
Jag: Du är inte alls fet. Varför säger du så?
Julie: Jag är visst det fet!
Jag: Vem säger det?
Julie: En kompis till mig på dagis. Elin heter hon.
Jah: Säger Elin på dagis att du är fet?
Julie: Jaa! Och jag ÄR fet!
Lotta: Hur är man om man är fet, Julie?
Julie: Såhär! (kryper ihop till en liten boll och ler med hela ansiktet)

Homework

Charles Cross - den amerikanska musikjournalisten som bland annat skrivit "Heavier than heaven", den definitiva biografin över Kurt Cobain - ringde precis och frågade hur det går med Edwards inskolning på dagis.

Jag kunde med lättnad i rösten svara att det går helt utmärkt. Edward är en naturbegåvning på att assimilera sig bland andra bebbar; hans fröknar verkar genuint överraskade när jag hämtar honom.

Jag berättade för Charles att det fyller mig med sådan stolthet. Det känns på nåt vis som att det är ett bevis för att jag och Lotta har gjort vår hemläxa under de här snart ett och ett halvt åren. Vi har förberett honom för omvärlden och han verkar vara mer än redo att ta sina första stapplande steg i den nu.

Det där med Charles var ett skämt, men det fattar ni ju. Det var i själva verket Peter Krause som ringde.

Förlåt

Fan vilket pajigt inlägg jag skrev för en kvart sen. Patetiskt, för helvete. Jag ber om ursäkt, trogna bloggläsare.

Full circle

Lustigt hur man gå från att fantisera om självmord till att känna extas inom loppet av några timmar. Undrar om jag är psykiskt sjuk? Hoppas det. Känner för att proppa i mig cirka 24 rosa piller just nu. Fortsätta surfa på den här lyckovågen.

Father in law

Jag kommer att bli en svår svärfar att ha att göra med. Särskilt mot Julies blivande killar (eller tjejer, även om jag helst ser att hennes framtida kärlekspartners är helt asexuella).

Ve den jävel som sårar henne.

Igår var min lilla familj på mycket trevlig 40-årsfest på Tidö-Lindö hos Tessan och Peter. Många ungar. Väldigt många ungar. Julie blir lite betuttad i en brunhårig femåring och börjar svassa för honom på sitt godmodiga treårsvis. Ungjäveln visar ett totalt ointresse. Julie ger inte upp och försöker komma på något roligt att säga, så att pojken ska tycka om henne. Men hon kommer inte på nåt bättre än "titta där! Det ligger en filt på den där stolen!" Ungjäveln ger henne en tom blick och går därifrån.

Vad fan! Visa min dotter respekt, din jävla lilla skitunge! Vem fan tror du att du har att göra med? I will get medieval on your ass!!

Som sagt. Jag kommer att bli svår.

Today in history

Varje dag är unik. Fredagen den 22 januari -10 kommer att gå till historien som dagen då

* Edward Forsling blödde näsblod för första gången i sitt liv. Orsaken till det var en välriktad knuff i ryggen av storasyster, följt av en sedvanlig flygtur över hallmattan och landning face down i tamburen.

* Jon Forsling skaffade Spotify, som nr 8 999 999 av nio miljoner svennar. För inbjudan stod min f d kollega från vikariesommaren 2004, Karin Fyrlund. Fast i dag lystrar hon till det stenhårda namnet Karin O'Mahony.

* Julie Forsling slog nytt svenskt rekord i trots av en treåring. Det gamla rekordet var 24 timmar gammalt, och hölls även då av Julie Forsling.

* Jon Forsling drabbades av migrän the size of Oregon. Detta är rätt ovanligt, oftast brukar den vara the size of Rhode Island.

* Ted Kennedy vred sig 4186 gånger i sin grav efter tisdagens senatsval i Massachusetts.

Dilemma

Fick just veta att mina föräldrar smygläser den här bloggen. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Ska jag börja skriva tillrättalagda saker som de vill höra? Eller ska jag berätta om den där gången jag åkte fast med 5 kilo heroin i arslet på Arlanda?

Kan ju vara skönt att slippa göra det öga mot öga, liksom.

Puckade jänkare

Japp, Ted Kennedy gråter i sin himmel. Och republikanerna fick sin 41:a röst i senaten. En hårfager jävel vid namn Scott Brown sätter en käpp the size of Texas i Obamas hjul när det gäller att få igenom den historiska hälsovårdsreformen och andra livsnödvändiga kryckor för miljontals knegare på fattigdomens rand.

In other news: det har ringt statsöverhuvuden hela dagen och undrat vad jag egentligen tyckte om Teds självbiografi. Jo, Nicolas, Gordon et al, jag kan meddela att det faktiskt var en fin läsupplevelse. Lite tillrättalagd på sina ställen, lite väl anekdotrik och "mysig" här och där, men ibland golvade Teddy mig med sina sorgsna minnen.

Som när han gick och grät efter Jack på stranden i Hyannis 1963, när ingen såg.

Som när han seglade upp till Maine mitt i natten sommaren 1968 och tittade upp på den stjärnklara himlen och tänkte på Bobby.

Och nu väljer Massachusetts-borna Scott fucking Brown att ta över i hans ställe?? Hur fan kan de? Hur fan understår de sig??

Dagens fråga

Hur i helvete kan republikanerna vara på väg att sno åt sig Ted Kennedys plats i senaten från Massachusetts? Samma plats som Jack vann 1952? Som varit vigt åt demokraterna sen Moses gick i kortbyxor? Ted lär inte bara vrida sig i graven. Han lär fontänspy och gallskrika och rycka sitt silverhår och...

Ödets ironi. Nu riskerar hela jävla hälsovårdsreformen att gå om intet. Dess införande var Teds stora dröm här i livet. Nu kanske det skiter sig...för att han dog.

Live from Korsängens förskola

Inskolning med Edward och jag har inte haft det så här lugnt på länge. Edward visar sig vara en dagisförälders dröm och skiter fullständigt i mig så fort vi kommer hit. Jag får order att hålla mig i bakgrunden och serveras kaffe. Sen plockar jag fram "Fine just the way it is" - Annie Proulxs senaste samling short stories - och låter fröknarna ta konflikten med min son när han stänger av deras radio, slänger leksaker åt helvete, försöker smita genom ytterdörren eller gör nåt annat jävelskap.

I morgon ska jag be att få en kaka till kaffet också.

Samtal med Julie, måndag eftermiddag

Julie: Pappa, du har en stor mage!
Jag: Har jag?
Julie: Ja. Du har en bebis i din mage!

Jahapp. Dags att dra igång med den här skiten igen alltså.

En droppe i havet

Donerade precis hundrasjuttio spänn till hjälparbetet i Haiti via Bush/Clinton-fonden. Jag antar att man borde tänka att "det är bättre än ingenting", men...

Är det verkligen det? Eller är det bara ett fåfängt försök att känna mindre skam över att man lever ett så lyckosamt och skyddat liv?

Livets gång

Samma man (Sven Forsling), samma kök (i Stalbo), samma köksbord, samma stol, två olika bebbar i knät (jag och Edward), trettiofyra år mellan bilderna.

Vad är det man brukar säga? The more things change, the more they stay the same.

Live from Amaranten

Status just nu:

Å ena sidan bakis, efter mycket trevlig kväll med Linda och Fredrik.

Å andra sidan sjuk, efter mycket otrevlig smitta från dagis via Lotta via Julie.

Vaknar upp på Hotell Amaranten och fantiserar att jag är en rockstjärna på turné någonstans i världen.

Det vill sig inte riktigt.

Snart i en toa nära dig

Två nya bidrag till mänskligheten från psykopaten på Facebook. För en timme sen skrev hon

hungry

och nu skrev hon

not hungry anymore.

Nu väntar jag med spänning på den resulterande bajskorven.

Samtal med Julie, torsdag förmiddag

Julie: Jag är kär i pengar!
Jag: Vad säger du? Är du kär i pengar?
Julie: Jaa!
Jag: Hur tänker du när du säger så?
Julie: Att jag tycker om pengar. Jag vill krama pengar!
Jag (tänker tyst för mig själv): Stackars barn. Det blir inte många kramar för henne när hon växer upp.

En ny dag, tydligen

Facebook-marodören har slgit nytt rekord. I morse bjöd hon sina "vänner" på denna ovärderliga information i sin statusrad:

A new day.

Tack för det. Tusen, miljoner tack!

Dagens slogan

Vad är det de säger i den där reklamen för Triss-lotter?

Plötsligt händer det.

So so tired

Jag för läsdagbok sedan 2006. Åren 06-08 snittade jag tjugofem böcker om året. I fjol blev det nio.

Ändå känner jag ingen sorg över detta. Livet kanske bör levas, inte läsas.

Eller så bör det läsas, trots allt.

Det kanske bör sovas? Ja. Livet bör sovas. Zzzzzzz i fyrtio år och sen tar den eviga sömnen över.

Jag känner mig inte ambitiös i dag.

Bajsdebatten

Det är lite kul när gamla bekanta trampar rejält i klaveret. Edvard Unsgaard pluggade en gång i tiden journalistik på Mitthögskolan med yours truly (han var året över mig). Han var en glad prick och det hände att jag dyngade ner mig med honom på kåren i Sundsvall. Jag blev både besviken och lite imponerad när jag hörde att han hade fått jobb som Reinfeldts pressekreterare; det kändes som att han hade sålt sig...förvisso till ett väldigt högt pris.

Och nu alltså: bajs. Min gamla kursare kommer för en lång tid framöver att vara förknippad med en bajskorv i Vasastan. Fascinerande.

Dagens jag ser rött

Jag kan ruttna på folk som är oförmögna att göra minsta lilla struntsak utan att först berätta för omvärlden att de gör det. Jag har en tre-fyra vänner på Facebook som lider av denna sjukdom. Varenda jävla dag förorenar de Fejjan med meningslösheter som "NN kokar kaffe", "NN ska städa sovrummet nu", "NN sorterar tvätthögen och konstaterar att den är stor". Allt inom loppet av två timmar. Sen ska det meddelas att det äts lunch, middag, att det duschas, att det tittas på nån jävla serie på tv. Tror de jag bryr mig? Tänker de "om jag skriver detta får det mening. Om jag skriver detta blir livet verkligt"?

I morse uppnåddes ett bottenrekord. En av mina "vänner", en tjej som brukar snitta tio uppdateringar om dagen, skrev följande i sin statusrad:

"Söndag morgon".

Vad fan, OCH?? Blev du tvungen att berätta detta för mig? Trodde du inte att solen skulle gå upp annars? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG, MÄNNISKA???

Tidseffektiv

Hörde en skön story idag. Det var en kille som fått fel på telefonen, utan att veta om det. Så när han ringde upp folk hörde de vad han sa, men han hörde inte ett ord.

Killen ringde sin syrra. Medan han väntade på att samtalet skulle kopplas fram småpratade han med sin flickvän, som satt mittemot honom i soffan.

"Fan vad mycket vi har fått gjort idag. Vi har både städat, knullat och gått promenad".

Sen kollade han på telefonen och såg att han var 24 sekunder in i samtalet med sin syster.

Undrar hur det puckot kände sig då?

Sign of the times

På 00-talet stod kommunen för blöjor till barnen. Från och med nu måste man själv skicka med dem när man lämnar sina barn på dagis. Annars blir det bajs i brallan, folks.

Men det kanske är bra ändå. Välfärdssamhället kanske mår bra av att luckras upp lite. Vi svenskar kanske blir bättre på att ta hand om varandra när staten inte sköter exakt allt. Våra själar kanske slutar vara som glasspinnar om några år.

Shit. När blev jag borgerlig?

Lystring

Yours truly sprang precis en halvmil i 21 minusgrader. Nu har jag en testikel färre men är lika glad för det.

I vargtimmen

Vaknar 02.55 och slås av en lika plötslig som oväntad tanke:

Vad gör Anders Barrling just nu?

För er som inte var unga i norduppland i slutet av 80-talet: Barrling var en mycket omtalad lärare på Östervåla Centralskola. "Ökänd" kanske är ordet som bör användas. Men jag hade aldrig några större problem med honom. Verkligen inte. Verkligen inte!

(Han kan ju googla sitt namn och läsa detta, slog det mig precis).

Well, Anders sover just nu, antar jag. Som resten av världen. Jag gör ett nytt försök.

It's too late now

Slötittade på "The commitments" nyss och blev deprimerad som fan. Tänk att vara ung, singel och i ett band igen. Ibland känner jag mig 55 år gammal. Ibland känner jag mig som den där Ulf Lundell-plattan.

På andra sidan drömmarna.

I backspegeln

Fin nyårsfest hos Hanna vid Tidö Slott, kände mig tidlös och artonhundratalsmässig eftersom det är så högtidligt vackert därute. Och jag fick veta att min farfarsfarfar Sven August brukade hänga på slottet med sin kompis von Schinkel när det begav sig.

Vill fan inte börja jobba. Det är så jag känner inför 2010. Känner för att bränna alla mina besparingar på trisslotter och skrapa fram de där femtitusen i månaden i tjugofem år nu. But it's not gonna happen. Jag kommer att vara löneslav i trettio år till. Sen några korta år av lugn och sen hjärtattack vid 68. Just you wait and see.

Här borde jag kanske skriva min krönika över året 2009, men eftersom mina bloggläsare får plats i en större folkabuss känner jag mig inte riktigt motiverad. Några korta stolpar bara:

Bästa låt: "All the trees", Logh (släpptes typ -05, men ändå)
Roligaste jobb: att intervjua Lars Ulrich, Kirk Hammett och en sloshed Olle Ljungström. Och lunchen på Clarion med Paulie Walnuts, förstås!
Tråkigaste jobb: Let's dance.
Vackrast: Julie. Edward. Lotta. På avlägsen fjärdeplats: det sällsamma ljuset i New York i september.
Roligast på scen: Schyffert i "The 90's" på Konserthuset i V-ås.
Roligaste sportupplevelse på plats: Yankees mot Red Sox på nybyggda Yankee Stadium.
Bästa bok: Dave Cullens monumentala reportage "Columbine".
Mest svårlästa bok: "Koranen".
Mest oumbärliga pryl: iPhonen.
Mest oväntade händelse: att jag började blogga.