T minus 9 days

Nedräkningen till min återuppståndelse som kvällstidningsreportern "Jon Forsling" fortsätter. De flesta av mina kollegor är hyvens folk och mina chefer är Guds gåva till mänskligheten (de läser dessutom den här bloggen), så det är inte där problemet ligger.

En sak som känns jobbig med att komma tillbaka är att jag ofelbart hamnar i en slags rollprestation där jag, omedvetet eller inte, börjar spela någon jag inte är. Jag blir "Jon Forsling", en tjomme som är förvillande lik mig själv till både DNA-uppsättning och humör, men som aldrig är riktigt jag. Det finns alltid en gradskillnad mellan den jag är på jobbet och den jag är hemma. Vissa dagar rör det sig bara om tiondelar, men det är alltid något.

Det är som att jag försöker leva upp till den bild jag tror att andra har av mig. Men varför gör jag det? Och hur vet jag hur de ser på mig? Och skulle de tycka illa om mig om jag bara slappnade av och var? Det är frågan.

En annan sak som kan kännas kymig att återvända till är all dubbelmoral man som tabloidreporter möts av från kreddiga eller fiiina kändisar. En del människor blir så oerhört bajsnödiga när man ringer från en kvällstidning. Och så kan de bli ruskigt överlägsna.

Det här är så klart inget jätteproblem, och jag inser att jag blir lite gnällig här. Men jag har svårt för människor som gör skillnad på folk och folk, som på allvar tror att deras tid är värd sin vikt i guld för att de är celebriteter. Och tyvärr innebär mitt jobb att jag måste utsätta mig för såna människor rätt ofta.

Jag kommer på två exempel på denna dubbelmoral. Båda har med bebisar att göra:

1. För några år sedan fick jag ett tips om att Ulrika Nilsson, TV4:s nyhetshallåa, väntade sitt första barn. Jag ringde henne och fick ett surt svar att "jag pratar aldrig om mitt privatliv", följt av ett klick i örat. Ett år senare stod samma Ulrika på omslaget till Mama med ungen i famnen bredvid rubriken "Ulrika Nilsson: jag hade hellre fått barn tidigare". Vad hände med att inte prata om privatlivet?

2. Nåt år senare fick vi höra att Fredrik Wikingsson hade fått sin andra unge. Ingen jättenyhet, onekligen, men eftersom jag stött på F&F så många gånger blev jag ombedd att skriva en notis om det. Jag sms:ade Fredrik, som svarade "jag känner mig alltid pajig när jag pratar om sånt här. Så jag avböjer". Fair enough tänkte jag, tills jag såg F&F:s talkshow från USA några månader senare och märkte att Fredriks dotter dök upp som ett stående inslag i varje program. Vad hände med pajigheten?

Annars ska det bli grymt att börja jobba igen.