Tisdag

Har varit hemma i 24 timmar, vår lilla N.Y-tripp känns redan som ett avlägset minne. Eller som att den inte hände alls. Jag vet att man ska vara blasé när det gäller sånt här, men jag är fortfarande barnsligt fascinerad av att man kan sitta på Yankee Stadium i Bronx ena dagen och hämta sin dotter på Korsängens förskola i Västerås den andra.

Noterar f ö att min kollega Lasse såg samma matchserie som jag (Yankees-Red Sox) i helgen. Men han såg match tre i söndags, vi var där i lördags.

Har lagt upp bilder på Facebook för dem som är nyfikna på hur Stora Äpplet ser ut nu för tiden, och hur fet Jon Forsling ser ut nu för tiden. Orkar inte riktigt skriva någon resedagbok känner jag. Nöjer mig med att konstatera att solnedgången en höstdag i New York får en agnostiker som jag att vilja börja tro på Gud.

Söndag morgon på 54 Watts St

Sista dagen i New York. Gud sörjer vår avfärd och gråter floder över Manhattan. Dan duschar, jag packar. Om 21 timmar ska jag hämta gumman på dagis. Hjärnan kan inte riktigt greppa detta. Jag längtar: New York är ett mirakel men det har inte en chans mot Julie Forslings blåa ögon.

Vad vi har gjort? Jag skulle behöva skriva en telefonkatalog. Känns som att vi har varit igång 24/7, det känns också som att vi stoppat ner en tesked i en ocean. Återkommer med lite resedagbok for your amusement på andra sidan Atlanten, om jag överlever flygresan.

Vi åker med flight 68 den här gången.

Kort lägesrapport från over there

Tretton polisbilar kör med påslagna blåljus i 110 nerför Broadway. Vi har varit här i stan i tjugo minuter och försöker se blasé ut, som om tretton polisbilar hör till vanligheten när det är kurr på Götgatan. New York är...snudd på omöjligt att beskriva. Det är precis den chock för nervsystemet jag behövde.

Nya intryck bombarderar alla mina sinnen (nåja, kanske inte känseln) och jag tror att jag älskar det. Ja, jag tror tamejfan jag älskar den här stan. Redan.

Nostradamus

I morgon tänkte jag ge mitt nervsystem en spark i arslet och byta ut småbarnspassningen mot några dagar i New York.

Jag flyger med Continental Airlines Flight 69, bara så ni vet. Lätt att komma ihåg, när ni bänkar er framför National Geographics Air Disasters: The last minutes of flight 69 om några år.

Speakerrösten:

The plane, a Boeing 737, took off from Arlanda Airport in Stockholm without difficulties. But three hours into the flight, a tiny screw connecting the automated cargo stabilizer to the maccapere grunka in the left wing fuel tank came loose. The plane slowly lost altitude before crashing headfirst into the chilly Atlantic. There were NO survivors, moahahahah!!

Move over, Munch

Låt mig presentera "Farf": ett konstverk av Julie Forsling, skapat tidigare i kväll.

Jag kan höra er flämta "flickan är ett geni, ett GENI!! Hon är ju inte ens tre år fyllda!!"

Ni har så klart helt rätt. Min dotter är ett geni.

True love

Det är med stolthet i bröstet som jag kan tillkännage att min son har fått sin första flickvän. Hon heter Dolly och är gjord av plast. Hon har skallig så när som på en punktofs längst upp på huvudet, hon har långa, långa ögonfransar och hon är tydligen en lysande french kisser (enligt Edward).
















Naaaawwwww.....

Shopaholic för en dag

Historisk dag i dag. Shoppade kläder och skor för tre tusen spänn. Det kanske inte låter så mycket, men let me tell you: det händer inte ofta.

Det hände sist för...

Nej, det har nog aldrig hänt förut.

1 + 1 + 1 = ????

Jag fortsätter att drömma om kändisar, förresten. Tro inget annat. Oftast är det flera kändisar i samma dröm, kändisar som omöjligen skulle kunna träffas i verkliga livet. JFK och Idol-Agnes, till exempel.

Men nattens axplock var antagligen konstigare än medelsnittet. Jag drömde att fotbollsstjärnan Fernando Torres var med i Electric Boys video till Groovus Maximus (från 1992), och att Tony Soprano var missnöjd med hans insats i videon. "Du blockerade högtalarna!" skrek Tony. "Jag hörde inte hela låten, för helvete!"

Detta är inte rimligt. Jag måste söka hjälp snart.

Jon Anka

"Svenska Hollywoodfruar". Vad säger man? Är det komiskt? Tragiskt?

Är det nåt att sträva efter?

Jag och Lotta käkar surströmming och kollar på första avsnittet på TV3 Play sen. Hon tindrar med ögonen. Jag kan inte skaka av mig en obehaglig känsla att hon innerst inne vill byta med Anna Anka. Att hon skulle vilja teleportera sig till Hollywood right this minute och byta bort vår svenska medelklassexistens mot lyxliv med en rik hubby och filippinsk hemhjälp.

Jag frågar. Hon svarar undvikande. Jag tittar ut på vårt parkeringshus och kan förstå henne.

Dålig start på dagen

Uppe i ottan och lyssnar på de sista fem minuterna av Raiders-Chargers som spelas sent måndag kväll på västkusten. Matar Edward med babysmörgås när JaMarcus hittar Louis Murphy för en 57-yards touchdown med två minuter kvar. Raiders leder med 20-17! Rusar upp i glädjeyra och byter blöja på Julie. Tänker "det här släpper Raiders aldrig"!

Men de förlorar ändå. Så klart. I sista sekunden. Med ett försvar som en goddamn schweizerost kan det inte gå på något annat sätt. Mina Raiders har förlorat nästan jämt de senaste tolv åren, ända sedan jag och Calle halkade in på en match i Oakland av misstag och jag blev footballfrälst för livet.

Fan också. Kunde vi inte halkat in på en Patriots-match istället?

Råd till nyblivna föräldrar

Det är av yttersta vikt att Ert barn får en näringsrik och allsidig kost.

Läs det här och gå ner 5 kg på 2 minuter

Sann historia:

När jag var liten kände jag en kille som vi kan kalla Johan (men som egentligen hette Fredrik Jansson, 740214-0159), och som på allvar gjorde detta:

Johan älskade att äta snorkråkor, men var besviken på att de tog slut så fort. Sen en dag fick han en idé. Under ett halvår sparade han och bakade ihop alla sina snorkråkor, så att de bildade en boll.

Till slut var bollen stor som en nektarin. En dag kom Johan till plugget och log, stolt som en tupp.

"Äntligen! I morse när jag vaknade tog jag en rejäl tugga. Fatta vad gott det var"!

Vetnivadsomprovocerarmignåtfruktansvärt?

Jo, Robbie Williams. Jag hatar den mannen av varje fiber i min kropp. Jag hörde hans nya singel på radion nyss och det var som att köra ner örat i en låda med mellanbregott.

Robbie Williams musik är så platt, meningslös, strömlinjeformad, obegåvad och cynisk att den hånar mänskligheten. Den hånar Gud. Robbie sätter sig på Gud och bajsar på Hans ansikte. Sen ställer han sig upp, runkar bulle och tvingar Gud att äta upp bullen.

Det riktigt förjävliga med Robbie är att han hyllas av (de flesta) musikrecensenter också. Dessa recensenter kissar på Jesus och jungfru Maria.

Lyssna på mig nu, barn: Robbie Williams är ond. Bränn hans skivor, redan i dag.

En gång i tiden...

...umgicks jag och Dan genom att dricka gin och grape tonic på hans pappas balkong i Uppsala med Strebers "Kallt stål, varmt blod" i bakgrunden.

These days är det lite annorlunda. Dan är vd på ett dataföretag och bor vid Skanstull med fru och dotter. Och mitt livsöde känner ni ju till, kära bloggläsare. So-so karriär men toksnygg tjej och två bedårande barn i Västerås.

Vi ses inte så ofta om jag skulle vilja, jag och Dan. Men när vi gör det är det som att tiden har stått stilla. I dag pep jag och Edward över till Stockholm och hängde med honom och hans dotter Linn. Tanken var att vi skulle planera inför vår New York-resa om två veckor, men så blev det inte. Vi fick inte ett skit gjort; Edward kröp runt på golvet och försökte riva hela lägenheten och Linn blev förbannad för att vi pratade när hon skulle titta på Bolibompa.

Långt från gin, grape tonic och punkrock, med andra ord. Men fortfarande samma Dan. Gott så.

Min vägg, pt 2

Trogna läsare av bloggen vet att jag har en alldeles egen vägg hemma, som jag pyntar med diverse grejs. I´m happy to report att JFK-brevet, Kerry King-hälsningen till Julie, Rocky-teckningen och Paulie Walnuts-bilden har fått två nya kompisar.

Här finns nu även:






















En bild på mig och Darwin Coon, tagen 2004 på Fisherman´s Wharf i San Francisco. Vem är Darwin Coon, undrar ni? Obildade hedningar, utbrister jag! Darwin Coon är ju den f d bankrånaren som satt på Alcatraz mellan 1959 och 1963, och bland annat hjälpte Frank Morris och bröderna Anglin att fly därifrån 1962 (händelsen som skildras i den gamla Clint Eastwood-rullen Flykten från Alcatraz från 1979). Ahhhh, säger ni nu, just ja, den Darwin Coon!





















Här finns också ett innerkonvolut från Guns N´Roses debutalbum Appetite for destruction, som är förknippat med cirka 1 396 ungdomsminnen för mig. För några år sen var originaltrummisen Steven Adler i Västerås med sitt nya band och spelade i stort sett hela skivan inför 45 tisdagströtta svennar.

Efteråt gick jag back-stage och kramade om Steven och bad om ursäkt för att Västerås är en så fittig stad. Han sa (på ett Ozzy Osbourne-sönderknarkat, släpigt sätt) att det var lugnt: "it´s more intimate this way". Ett av mitt livs största stunder. När min kompis Terje intervjuade honom i lokalradion tidigare på dagen bad han Steven att signera plattan åt mig. Det står "JON ROCK-ON Steven Adler". Varför är det ett bindestreck mellan "ROCK" och "ON", frågar ni? Det ska det väl inte vara?

För att gamle Steven har dansat för mycket med Mr. Brownstone, antar jag.

Nu känns det bättre

Tack, usla svenska landslagsspelare! Nu är jag glad igen. Det finns en stor njutning i att sitta med sin svärfar och sina två svågrar och käka korv med bröd, äta chips och dricka rom och

SPY

sitt hat över fotbollsmiljonärer som nästan får stryk av ett gäng glada amatörer. Tack!

Lågt batteri

Ingen bra dag i dag. Det ligger ett lågtryck över mina sinnen. Ljuvlig indiansommar, lätt bris i björkarna, jag och Julie går till lekparken. Men jag njuter inte som jag borde. Det är nåt som är fel. Psykolog kanske? Men jag har inte råd.

Tommy har fattat allt

Noterar att Tommy Nilsson dubbar i stort sett varje barnprogram på teve. Först myste jag lite mästrande åt det; stackars Tommy, liksom. När sångkarriären går åt helvete är Bolibompa de enda som fortfarande ringer.

Sen tänkte jag om. Att göra kultur för barn borde ju vara det finaste och mest prestigefyllda som finns. Vuxna människors hjärtan är en saltöken, att försöka nå fram till dem är som att kasta pil med bindel för ögonen. Vi är alla trötta fjärdehandsgenerationer av de vi en gång var. Bleka, bleka skuggor.

Men barn förstår. I deras hjärtan frodas fortfarande en sällsam djungel. Strindberg borde ha fokuserat sina krafter på Bu och Bä istället.

Samtal med Julie, söndag kväll

"Pappa, du ska rita en bajskorv!"
"Ska jag rita en bajskorv?"
"Ja, en bajskorv som är ute och går med sin mamma och pappa".
"Okeeeej..."
"Rita en mormor också. Och en liten bebis".
"En bebisbajskorv?"
"Ja. Gör det nu, pappa".





















"Bajskorven är ledsen. Rita det!"
"Är bajskorven ledsen?"
"Ja, den gråter. Då kommer mamma och pappa. De gråter också. Rita det!"
"Visst".
"Nu bajsar bajskorven. Och fiser!"





















"Bajskorven har ont".
"Var då?"
"I foten. Han måste gå till doktorn. Rita det!"





















"Nu är bajskorven sjuk. Han måste åka dodi-dodi".
"Ambulans?"
"Ja. Till sjukhuset. Rita det!"
"Okej. Ska vi titta lite på Bolibompa sen?"
"Ja, det ska vi!"

En ny dag

Jag har bestämt mig för att sluta dricka starksprit. Jag förvandlas nämligen till en varulv då. En charmig, self deprecating varulv möjligen, men lik förbannat ett hårigt monster.

Med öl blir jag bara en snigel, långsam och lakonisk. Trött. Men ofarlig.

Det är slut på den gamla Jon. Möjligen gör jag ett undantag för Rockbjörnen i januari, men that's it.

I övrigt: vi har snälla grannar här på Tegnérgatan. Kräftskiva ikväll och jag var berusad. På livet! Och lite öl.

Så här såg Kalle Anka ut 1929!

Innan världen gick åt helvete var Disneys figurer anatomiskt korrekta:

Min blygsamma åsikt...

...när det gäller bråket mellan IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt är att allt är Disneys fel. De skulle aldrig ha censurerat Kalle Ankas stjärthål. Då hade den här situationen aldrig uppstått.
















SE MIG!! ÄLSKA MIG!!

Lika som...

Jag visade en bild på Obama för Julie nyss. Hon trodde det var Yankho i Bolibompa. Är detta okej? Har hon rätt i att de är lika? Vad tycker ni?





















Yankho i Bolibompa?





















Barack Obama?

Just ja, ni kan ju inte kommentera längre! MOHAHAHAHAHAHA!

Hur fan...

...lyckades jag gå från den här kroppen...












...till den här?

Det var Disneys fel

70 år sen Andra världskriget började. Julie tittar på en gammal Musse Pigg-rulle från 1928, fyra pingviner dansar skiten ur sig på en strand. Plötsligt utbrister Lotta: "Man ser deras arselhål"!

Och det gör man. Fyra välrakade anus dansar fram på dataskärmen. Och då slår det mig: varför började Disney plötsligt censurera människans vackraste kroppsdel? Förstod de inte att de gjorde världen till ett anatomiskt inkorrekt, känslokallt ställe? Ett ställe där främlingsfientlighet fick fritt spelrum?

De fiktiva stjärthålen försvann. Några år senare tog nazisterna deras ställe. Lär av historien, barn.