Ett

Den förvånade blicken när vi sjöng vid middagsbordet, skymten av rädsla när vi hurrade så taket lyfte sig. Den ärliga kastningen-åt-helvete av ointressanta presenter till förmån för de spännande.

Ett år på Jorden har passerat. En gratig tjej med universum i blicken har sällat sig till människosläktet och lyst upp vår familj. Grattis min fina gumma, tack Annie för att du finns.

Midsommar

En stilla midsommar. Den sista, med svärmor.

Vi tog bilen genom ett folktomt Stockholm, vandrade till Ersta i ljummen högsommarvind. Mormodern till två av mina barn så trött nu, ändå glad och vacker. Fönstret stod öppet, gröna trädgrenar susade tidlöst i brisen. Kontrasten mellan liv och död, så påtaglig. Eller så finns det ingen kontrast. Allt kanske bara är delar av samma sak.

Ingen vet var du snart kommer att hamna, svärmor. Jag hoppas det blir en fortsättning. Men här och nu rättar ditt barnbarn till ditt täcke, din sjal. Trädet susar. Livet, in i det sista, så starkt, så obönhörligt.

Remi

Efter några år på is har vi infört schack i familjen igen. Trodde det var kört att få någon av de tre äldsta kidsen att intressera sig för det i konkurrens med Fortnite, Tomu och diverse annan skärmdynga, men de senaste dagarna har partierna avlöst varandra.

Jag mot Jessica. Julie mot Liv. Jag mot Liv. Edward mot Julie. Julie mot mig.

Nyss satt mina två äldsta critters i köket medan tacoköttfärs puttrade på spisen och åska mullrade från en mörk himmel. De spelade en timme, tills allt som återstod var kungarna och varsin bonde i en låst position mitt på brädet.

Remi. Ett handslag över bordet och en välkommen pust från den gamla världen.

Integriteten

En av min mammas bästa egenskaper har varit hennes ryggrad. Hon har varit stolt, envis, med en stark integritet och empati. På grund av hennes sjukdom kan jag inte riktigt skriva ”är”, för Alzheimern har tagit så mycket av min riktiga mamma. Men vissa delar av den där robusta integriteten finns fortfarande kvar, mot alla odds.

Min mamma är snäll. Hon pratar inte skit om folk. Hon har försvarat folk som inte har varit där, när det hade varit enklare att vara en medlöpare eller hålla tyst.

Hon skulle inte drömma om att slå på någon som ligger ner.

Alla är inte som hon. Idag blev jag påmind om det, när en äldre släkting pratade nedsättande om min mamma, på grund av att sjukdomen gör henne virrig och ibland påfrestande. Jag blev chockad och tyst. Jag borde ha bett henne fara åt helvete, men valde husfriden och svalde ner min ilska.

Jag är så glad att jag hade Agneta som min mamma. Få människor har en atom av den integritet hon hade.

Sommarlov

Några ballonger som lyfte i en regntung himmel. Mumlade sånger, brända korvar, uppfällda paraplyer, små flickor i färgglada slöjor, ett hurtigt tal av en tillförordnad rektor (för den förra slutade mitt i terminen) och en antagligen ganska typisk skolavslutning i Sverige anno 2019 var över.

Men för mig var den magisk. Min yngsta dotter slutade förskoleklassen, min pojke slutade fyran, och min äldsta dotter lämnade mellanstadiet och Malmabergskolan bakom sig för alltid.

Jag har ett minne. Från när Julie gick i kanske tvåan och trean, och det var nån öppet dag-tjosan i plugget som föräldrarna förväntades komma på för att titta på vad deras ungar åstadkommit i form av teckningar och slöjdföremål. Bara det att jag hade glömt hela skiten. Så när jag kom dit var det bara någon kvart kvar, och de flesta föräldrarna hade gått hem. Full av skamsenhet rusade jag ut ur bilen, för att försöka klämma in min faderliga plikt mellan alla frilansutlägg och allt annat som hade grumlat mitt sinne och fått mig att glömma.

Och så kom min vackra dotter springande över skolgården. Klädd i vitt, med ett stort leende på läpparna. Lycklig över att jag hade kommit till slut, inte arg eller förebrående för att jag var ett otillräckligt klantarsel till pappa som hade kommit mycket senare än alla andra. Hon rusade upp i min famn och vi kramades.

Nu är den tiden för evigt förbi.

 

Skamsköljning

Ett sista fucking ex av boken har stått kvar på Akademibokhandeln i Erikslund utan att bli sålt de senaste typ arton månaderna. Jag brukar gå och titta till det ibland. Varje gång håller jag tummarna för att nån ska ha förbarmat sig över skiten och köpt det, men icke. Min bok är passé, nyhetens behag (such as it was) är förbi.

Ett äldre par stod och velade bland Historia-hyllan nyss när jag kikade in. Det var uppenbart att de skulle köpa en bok i present till någon, men ingen föll dem i smaken.

Jag tog mod till mig:

”Letar ni efter en bok om historia i present? Då kan jag rekommendera den här. Den har nämligen jag skrivit!”

(Nervöst, artigt skratt från paret. Pliktskyldig scanning av min bok. En mumlad kommentar. Boken ställs tillbaka på sin plats av mannen. Jag står kvar ett tag, bortgjord, förnekad, ratad).

Svea

Vasaskeppet doftar precis som i min barndom, en doft av mylla och kamp, en pust från en värld som var tyst och svår och gjorde ont. Alla tusen trälar som gled ur tiden utan att någon brydde sig ett skit.

Liv ville leka kurragömma och rusade runt den mäktiga båten, varv efter varv. Och jag fantiserade att jag var där, den 10 augusti 1628, och kunde höra skriken när Vasa kantrade. Tänk om de visste att en vidunderligt vacker flicka vid namn Liv skulle leka med skeppet 391 år senare.

Hade det skänkt dem en liten tröst?

Fransk vals

Sjukdomen berövade oss på möjligheten att ta ett värdigt farväl. Det är nästan det som gör mest ont. Jag skulle göra så mycket för ett sista samtal, öga mot öga.

Jag minns i min barndom, hur hon kunde sätta sig vid pianot i vardagsrummet och spela nån fransk vals hon lärt sig när hon var ung. Allt som var hon är nästan bortblåst nu, men häromdagen satt hon vid mitt elpiano och plinkade den där valsen igen. Hennes fingrar minns det som hennes hjärna har glömt.

Allt jag skulle vilja säga. Eller blev det sagt?

Hon kanske redan visste allt, innan dimslöjorna drog in.