Men för mig var den magisk. Min yngsta dotter slutade förskoleklassen, min pojke slutade fyran, och min äldsta dotter lämnade mellanstadiet och Malmabergskolan bakom sig för alltid.
Jag har ett minne. Från när Julie gick i kanske tvåan och trean, och det var nån öppet dag-tjosan i plugget som föräldrarna förväntades komma på för att titta på vad deras ungar åstadkommit i form av teckningar och slöjdföremål. Bara det att jag hade glömt hela skiten. Så när jag kom dit var det bara någon kvart kvar, och de flesta föräldrarna hade gått hem. Full av skamsenhet rusade jag ut ur bilen, för att försöka klämma in min faderliga plikt mellan alla frilansutlägg och allt annat som hade grumlat mitt sinne och fått mig att glömma.
Och så kom min vackra dotter springande över skolgården. Klädd i vitt, med ett stort leende på läpparna. Lycklig över att jag hade kommit till slut, inte arg eller förebrående för att jag var ett otillräckligt klantarsel till pappa som hade kommit mycket senare än alla andra. Hon rusade upp i min famn och vi kramades.
Nu är den tiden för evigt förbi.
