Min mamma är snäll. Hon pratar inte skit om folk. Hon har försvarat folk som inte har varit där, när det hade varit enklare att vara en medlöpare eller hålla tyst.
Hon skulle inte drömma om att slå på någon som ligger ner.
Alla är inte som hon. Idag blev jag påmind om det, när en äldre släkting pratade nedsättande om min mamma, på grund av att sjukdomen gör henne virrig och ibland påfrestande. Jag blev chockad och tyst. Jag borde ha bett henne fara åt helvete, men valde husfriden och svalde ner min ilska.
Jag är så glad att jag hade Agneta som min mamma. Få människor har en atom av den integritet hon hade.
