Vi tog bilen genom ett folktomt Stockholm, vandrade till Ersta i ljummen högsommarvind. Mormodern till två av mina barn så trött nu, ändå glad och vacker. Fönstret stod öppet, gröna trädgrenar susade tidlöst i brisen. Kontrasten mellan liv och död, så påtaglig. Eller så finns det ingen kontrast. Allt kanske bara är delar av samma sak.
Ingen vet var du snart kommer att hamna, svärmor. Jag hoppas det blir en fortsättning. Men här och nu rättar ditt barnbarn till ditt täcke, din sjal. Trädet susar. Livet, in i det sista, så starkt, så obönhörligt.
