Min mamma levde ett i grunden långt och rikt liv, i ett tryggt och välbärgat land, omgiven av folk som älskade henne. Hon fick resa över världen, smaka på äventyret, leva nära naturen, uppleva barn och barnbarn.
Livet borde pågå i 200 år, men det gör det inte. Att hon är på väg bort är en sorg, men det är ingen tragedi.
Meanwhile kilar jag iväg på en grekisk lunch med min heta själsfrände. Liv flyttar ut i skogen med sina nya kompisar, ungarna trollbinds av fyrverkerier över Dalälven, vi får besök av Cecilia och hennes bebbe och Jullan lär sig piano genom att kolla på Youtube.
Livet går vidare.
