Lång dags färd mot natt

Solen står i vinkel över myran när vi traskar i det aprilvåta, döda gräset bort mot den röda soldatstugan i skogsbrynet. Hon säger något om att jag har mycket kvar att leva av mitt liv, och då brister det.

"Jag kan inte förstå att du har glömt bort mig!"

Gråten, som alltid har legat tyst och oförlöst inom mig ända sedan hon fick Alzheimer-diagnosen sommaren -14, väller äntligen fram. Mellan de hulkande attackerna försöker jag få henne att förstå varför jag är så ledsen. Hon verkar bara förstå det på ett abstrakt plan, som att jag – vem nu jag är för henne i stunden, ibland son, ibland jämnårig kompis – är allmänt ledsen för att hon en dag ska dö.

"Du berättade nyss för mig att din mamma blev senil. Minns du hur du kände dig då?"
"Ja...jag var nog ledsen".
"Det är så jag känner nu. För du är min mamma".

Lite senare sitter vi inne i stugan, på en bänk. Hon sitter på en gammal överbliven tidning från 1990. Jag skulle göra allt för att få åka tillbaka till det året för en dag. Sexton jävla bast, trygg, bortskämd, lat, välsignad med en mamma som visste vem jag var.

"Jag minns när du rusade upp till byn för att du skulle hinna med något".
"Ja, bussen till skolan".
"Det kanske det var, ja".

"Du är en fin kille. Det vet jag. Du har väldigt många som älskar dig".
"Tack. Du har varit en fantastisk mamma".
"Jag blir så glad att du säger det".

Hur säger man hejdå till sin mamma? Jag vet verkligen inte. Jag visar henne en bild på Facebook, där jag är tre år gammal.

"Känner du igen den pojken?"
"Åh en så gullig liten pojke! Åh, så söt han är! Ja, jag tycker att jag känner igen honom lite".
"Det är jag".

"Jag kommer fortfarande ihåg vissa saker".
"Ja, men skillnaden är att jag har 20 000 minnen av dig. Du minns någon grej här och där bara. Men det är inget du kan göra något åt, för du har en sjukdom."
"Men du finns inne i mig på något sätt. Jag känner det, när jag ser dig".

"Jag älskar dig", säger jag till slut. "Jag kommer att sakna dig så mycket".
Vi kramar om varandra inne i den lilla stugan. Skuggan av det som en gång var min mamma svarar mig, och för en sekund inbillar jag mig att våra själar möts på riktigt, någonstans där det verkligen betyder något.

Hon säger:

"Isåfall kommer vi att sakna varandra tillsammans".