Det ringer på dörren. "Är Edward hemma?" undrar tre tjejer. Lite senare tittar jag ut genom fönstret, och min nioåriga son sitter på en gunga nere i parken. På gungan bredvid honom sitter en jämngammal tjej med långt, brunlockigt hår. De andra två tjejerna har försvunnit.
Ett kallt aprilregn börjar falla, och Edward och tjejen söker skydd under rutschkanan. Där sitter de och tittar på Youtube på Edwards mobbe tillsammans. Det är så ungar umgås 2018, om ni undrar.
Och jag åker tidsmaskin till 1983, när jag var kär i en flicka i min klass som hade långt, brunlockigt hår. Jag tog aldrig skydd från ett strilande aprilregn under nån rutschkana på den tiden. När mitt hjärtas språk var oförställt, lika grönt som nygrott gräs. Och om jag gjorde det var jag ensam.
Min son reflekterade inte ett skit över vad som hänt när han kom in. Det var bara hans luttrade pappa som tänkte att han precis hade pratat sina första, lekfulla ord med kärlekens tunga.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...