Min son. När han vågade sig fram till en främmande spansk pojke på Plaza Del Diamant och kickade boll mot en vägg i eftermiddagssolen. När han låg och sov i den fladdrande, heta brisen vid det öppna fönstret på Carrer de Verdi 90. När vi vandrade i stojet runt, runt den enorma Camp Nou eftersom våra biljetter behövde printas om, och när vi till sist kom in och fick se Messi göra mål och vågen sköljde runt arenan samtidigt som solen gick ned över kullarna. Som jag älskade Edward då.
Min yngsta dotter. När hon inte vågade kasta sig i det läskiga svallet nere på stranden men gav havet en kram på avstånd. När hon var yrvaken i en fullpackad t-banevagn och vinkade barskt till mig, när hon dansade disco i neonljuset hemma i lägenheten. När hon förtjustes av alla levande statyer på Las Ramblas, och rusade till akvariet med Doris och Nemo. När hon somnade på runwayen i kvällen på El Prat, innan planet hem ens hade hunnit lyfta, så trygg och självklar. Som jag älskade Liv då.
Min fru. Vars hjärta värker av oro för sin mamma dessa dagar, men som ändå hittade styrkan att vara närvarande och varm och osa kärlek till oss andra i det stora och det lilla. När hon guidade oss en sen lördagskväll till sina gamla kvarter från när hon bodde i staden -10. När hon visade oss La Bocaderia bredvid Las Ramblas och Gaudi's gamla hus vid Parc Güell, när vi fick en stund för oss själva på kvällen medan ungarna röjde på torget och förenades i vår kärlek till Spanien och äventyret. Som jag älskade Jessica då.
Min familj. Som inte blev som jag hade planerat det, men som är vackrare än alla andra familjer jag vet. När vi gick i solnedgången nere vid hamnen, när vi köade på flygplatserna, när vi åt sniglar och bläckfiskar och andra tapas på restauranger och ungarna jagade varandra runt vattenfontänen och gjorde löjliga danscharader och skrattade så de kiknade. Som jag älskade min familj då.
