Jag tror vi kan göra något.
Tre veckor senare körde jag i en snöstorm till Birkastan. Några timmar senare skulle USA-valet äga rum, och jag hade redan börjat förbereda en artikel till Aftonbladet om hur landet skulle förändras med Hillary Clinton som president. För någon annan utgång var ju inte möjlig.
Vi pratade i två timmar. Som du förstår vill jag ge ut din bok, sa han. Vi skakade hand. Det hade blivit mörkt när jag gick ut till bilen. Snön låg tjock på gatorna. Världen kändes vacker och pånyttfödd när jag körde hem till Västerås. Trump vann valet den natten, och overklighetskänslan jag kände växte i styrka.
Jag utökade boken med två kapitel under vintern, finslipade den. Jessica korrläste. Ett avtal dök upp i posten någon gång under våren. Jag som hade trott att det hette kontrakt. Jag tillät mig själv att bli en smula patetisk och skrev på det under lätt högtidliga former. Tände ljus. Öppnade en Ballast Point Sculpin.
Jag tänkte på lille Jon som satt på farstubron och knackade på en skrivmaskin. Unge Jon som fick sina romanmanus refuserade och sitt hjärta krossat. Medelålders Jon nu, vid ett köksbord. Det blev en bok till slut, killar. Livet pågår fortfarande och drömmar kan besannas.
