Hela familjen var i Barcelona häromveckan. I går körde nån idiot en skåpbil in i en folkmassa på La Rambla och dödade en drös oskyldiga människor. Vår vackra resa fick en svart fotnot – tänk om det hade hänt när vi var där?
För vi vandrade Ramblan upp och ner, upp och ner. Ungarna fotade sig tillsammans med levande statyer. Vi insöp atmosfären av en vacker, vibrerande stad. Människor överallt, av alla raser. Mannen vi hyrde lägenhet av, Miguel, sa att hela Barcelona är en enda stor etnisk blandning. Själv hade han en irländsk pappa och en kubansk mamma, var gift med en fransyska och bodde alltså i Spanien.
Julies insikt i morse: "Men mannen jag köpte mitt mobilskal av på La Rambla...han kanske är död nu!"
När den lilla världen möter den stora. Och insikten att den här skiten, den här ständigt molande rädslan, måste vi nu leva med varje gång vi vistas i en europeisk storstad.
