onsdag 10 augusti 2016

Att lämna spår efter sig

Var på länsmuseet igår. Såg denna vackra grej i en monter; en "relikmonstrans, tillverkad av en flandrisk mästare på 1200-talet".

Visste inte vad en relikmonstrans var för något. Eller en flandrisk mästare. Flandrien? Var det ett land?

Det visade sig att en relikmonstrans var ett slags kärl där reliker från kristna helgon förvarades. Typ Jesus förhud, som vissa påstod sig ha sin ägo (I'm not kidding, jag har skrivit ett knäck om detta. Nån galning påstod sig till och med ha kommit över navelsträngen från hans födsel).

Det är oklart vilken typ av relik som låg bevarad i just den här monstransen, för själva reliken är försvunnen. Jungfus Marias blindtarm kanske? Men det är ju skit samma, eftersom den kristna kyrkan är en enda stor lögn från början till slut. Det som betyder något är det slit och den passion som den flandriska mästaren lade ner i att skapa det här underverket. 800 år senare beundras den fortfarande av människor i ett litet hörn av världen som kallas Västmanland. Det hade hisnat för skaparens inre om hen hade vetat detta.

Vem fan kommer att beundra mina tidningsartiklar om 800 år, liksom. Svaret är ingen. De kommer att vara förmultnade sedan länge, och jag med.


2019

(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...