Kom att tänka på Nick Drake igår, av någon anledning. Har inte lyssnat på honom på länge, men när jag var 21-22 var han min husgud. Eftersom Nick dog när han var 26 hann han inte göra jättemånga plattor, och på den tiden – långt innan Yotube och sånt skit fanns – jagade jag Nick-bootlegs med ljus och lykta.
Jag minns särskilt en gång, när jag traskade ner till postkontoret på Heidenstams torg i Uppsala och växlade typ hundra spänn – en förmögenhet för mig på den tiden – till brittiska pund. En del av pengarna fick jag i mynt, men det gjorde inget: jag la helt sonika den brittiska cashen i ett kuvert, tejpade noga ihop det, och la det på brevlådan till nån Nick-nörd i typ Cardiff.
Två veckor senare kom det en kassett på posten, med fyra outgivna Nick-låtar. Dessa dagar finns de att lyssna på överallt – på Youtube (se nedan), och på nyutgivna raritetsalbum på Spotify – men på den tiden var det lite som att vara bland de första att bestiga ett exotiskt berg i Tibet. Nästan inga fotspår före mig i snön. Jag kan sakna den där analoga, enkla världen ibland.
Högtidligheten när jag stoppade i kassetten i min värdelösa bandspelare. Ljuvligheten när den första låten – en annorlunda, fingerplockande version av "Place to be" jämfört med den på "Pink moon"-plattan – började ljuda ur högtalarna. Så vidunderligt vackert.
Som att lyssna på porlande, iskallt källvatten.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...