Ulf, en sista gång

Well, det var ett värdigt farväl. I måndags intog jag Ulf Lundell på Göta Lejon tillsammans med Björn och Markus. Fyrtio år efter "Vargmåne" släpptes. Lundell numera en krökryggd, fetlagd man som stapplade fram på scenen. Så långt från den vitala pojkman som sjöng "Prärien igen" och som jag avgudade som pojke. En annan man, ett annat liv. Jag, inte längre pojke utan medelålders.

Och många transportsträckor. Trist progg, uttjatade 80-talshits.

Men så "Gruva", i en fantastisk tappning. Och, sent omsider, några låtar från nämnda "Vargmåne". Förvisso "Stockholms city" och "67" (jag hade hellre sett "Sniglar och krut" och "Då kommer jag och värmer dig"), men ändå. En sista röd tråd till min barndom, en blinkning till mig själv genom decennierna. Sen ridå. Lundell har sagt att det är hans sista turné, och i så fall var det fint att se honom en gång till. Tack för allt, du märklige man.

Det kom ett brev...

...som var adresserad till mitt 19-åriga jag. Under artistnamnet "Stakka Jon" spelade jag nämligen i ett relativt kortlivat dödsmetallband vid namn Biomasticator, och idag skickade basisten i det bandet (MC Hakon) den kassettdemo som vi spelade in i Knivsta i december 1993 och som fick namnet "Slaves to the grindcore". Jag hade tappat bort alla mina exemplar, så det kändes bra att få tag i en kopia (det finns inte så många i omlopp, om man säger så).

Daniel, som MC Hakon egentligen heter, skickade inte med något brev med demon. Men jag blev lite rörd när jag såg att han hade lagt ner ett fotografi i kuvertet. Jag skulle tro att det är taget hemma hos vår kompis Berger någon gång på våren 1994. Höjden av vår vänskap, när vi lirade med bandet och drack oss fulla på Barowiak varje helg. Jag har inte sett Daniel på åratal, men en gång i tiden var vi tajta.

De flesta skulle bara höra ett brölande oljud med vansinnessång om de sätter på den där demon. Men för mig är den ett soundtrack till min ungdom. Till Uppsala, till alla drömmar jag hade, och till alla vännerna som försvann.

Sluta be för helvete

Eftersom min blogg riskerar att förlora sin relevans och ställning som världsledande opinionsbildare om jag bara bloggar om mina barn hela tiden tänkte jag kommentera det avskyvärda massmordet som ägde rum i Paris i fredags.

Eller snarare tänkte jag kommentera efterspelet, i synnerhet det som sker just nu på ett socialt medium nära dig.

Alla som ändrar sin profilbild på Facebook till franska flaggan kan dra åt helvete. Alla som instagrammar den där fredssymbolen med Eiffeltornet kan dra åt helvete. Ni är posörer hela bunten, allt ni vill är att få en klapp på axeln och höra att ni är fina och empatiska människor med hjärtat på rätta stället. Skärp er för fan! Försök hitta lite kärlek i era riktiga liv istället för att surfa runt på sociala medier som en abstinenssjuk knarkare på Centan i jakt på nästa fix. Jag är hyfsat övertygad om att offren i Paris inte får någon tröst av att ni klistrar trikoloren över era ansikten på Fejjan.

Framför allt avskyr jag alla som uppmanar folk att man ska be för Paris, under hashtaggen #prayforparis. Ställ er själva frågan: behöver den här världen verkligen mer religion? Behöver vi ödsla ännu mer tid på villfarelsen att en osynlig kraft har förmågan att styra och ställa i våra liv, om vi bara underkastar oss dess vilja? Och vilken Gud ska vi i så fall be till? Din? Min? Deras? Men deras gud var ju inte samma som vår, hur gör vi då?

Jag vet, vi mördar några hundra stackare som går på konsert i lugn och ro! De bad ju till fel Gud! Och så fortsätter kretsloppet, in absurdum.

Joann Sfar, serietecknare på satirmagasinet Charlie Hebdo som bekant sköts åt helvete tidigare i år, uttrycker det fantastiskt i den här strippen:

Plötsligt händer det

Upp i ottan en kall söndag i november. På med hans fotbollskläder, skrapa rutorna från is, åka till en deprimerande idrottshall.

Min son är antagligen ingen blivande Zlatan, men han kämpar med så stor inlevelse på planen att mitt hjärta sjunger av rörelse. Oftast när han får bollen tappar han den efter någon sekund, eller så kastar han sig in i en närkamp som en vettvilling och flyger som en vante med uppskrapade knän som följd.

Jag ser med sömndrucken blick hur en av de duktiga killarna i hans lag dribblar av några motspelare och driver fram på vänsterkanten. Han slår in en pass i straffområdet, lågt, och plötsligt slår blixten ner från en väldigt blå himmel.

För plötsligt slänger sig min son fram. En sträckt vänstervrist, hård, koncis. Bollen åker in alldeles invid den vänstra stolpen, utan chans för målvakten. Nätet rasslar till. Han har precis gjort ett drömmål.

Han kommer inte att bli någon världsspelare, men målet han gjorde i morse kommer vi att prata om i årtionden i den här familjen.

Flocken

Julie fyller 9. Vi chansar på bowling och tacobuffé som kalas. Tretton critters dyker upp en lördag klockan 13. Jag har halsen i röven – eller hjärtat i halsgropen kanske det heter – av nervositet under de följande två timmarna. Kommer hon ha roligt? Kommer ungarna ha roligt?

När jag gick i trean var jag en mildsint och blyg själ. Hörde till pluggisarna i klassen. Långt ner på coolhetsskalan. Massa tuffa fotbollskillar stod över mig i rang. Kände mig aldrig riktigt hemma.

Det gick bra. Julie är på ett bra ställe just nu. Det är en sån njutning att se hur hon leker med tjejerna i sin klass. De är en samspelt flock, gladlynt, positiv, rolig, inkluderande. Alla är olika, men det är okej. Alla är lika mycket värda, alla får vara med.

Hon har allt det jag inte hade.

Rätt in i det okända

Jag går till dagis med min yngsta dotters hand i min. Hon ska göra sitt första möte med samhället. 16 barn i gruppen Gul på förskolan Emilia 3 ska bli hennes människoflock de kommande åren.

Det är den andra dagen på inskolningen. Den första dagen gick okej, men hon var rädd i början. Ville fly när läskiga fröken skulle ge henne en äppelklyfta. Försökte kura in sig i min kropp, där tryggheten och hemmet fanns.

Nu är det dag två, och Liv har bestämt sig. Hon tänker våga vara sig själv, även fast det är skrämmande med allt det nya och okända.

– Nim inte rädd, neeej, säger hon.

Vi kommer fram till dagis. Tar av oss ytterkläderna. Kliver in i stora rummet, där främmande ungar sitter i en ring på golvet och ska ha fruktstund. Allas blickar är på den nya flickan.

Då stiger Liv fram och säger till alla, med klar och hög stämma:

"Jag är inte rädd".

Sen sätter hon sig nöjt i ringen och tar en äppelklyfta. Hon har besegrat rädslan, och hon har lärt sin pappa så mycket om livet på bara några sekunder.