Edward träffade sin blivande skolklass för första gången idag, och mitt hjärta sprack av stolthet.
De lekte någon sorts tafatt, där man skulle springa runt en hel ring och dunka varandra i ryggen. Vissa ungar sa nej när de blev dunkade, eller sprang till sin mamma och började gråta. Men Edward tjatade om att få bli utvald, så han skulle få springa omkring inför allas blickar.
Efter leken satte han sig högst upp på en stor sten. Fem minuter senare satt fyra andra ungar bredvid honom på stenen, och tre till stod nedanför och ville upp.
Min son är en magnet och han är en sol och skolan kanske inte kommer att bli ett helvete för honom som den blev för mig.
