fredag 30 maj 2014

Festival

Eder Fon gjorde något extremt ovanligt denna kväll i maj: han gick på thrash metal-festival tillsammans med 50 000 andra svennar. Det var mycket trevligt, förutom att det var 15 minus och jag officiellt frös pungen av mig och således inte längre kan föröka mig.

Min gamla vän Björn var mitt tappra sällskap i frysboxen. Följande konversation summerar ganska bra hur gammal och bekväm jag är nu för tiden:

Jag: Fy fan vad det där var bra!!
Björn: Danzig eller kaffet vi just köpte?
Jag: Kaffet så klart!

torsdag 29 maj 2014

Min son, dramatikern

Edward kommer hem, andfådd. Orden rusar ur hans mun:

"Det var en gammal gumma som slog oss nere på gården!"
"Va?"
"Hon slog så här på mina axlar (visar kraftiga piskrapp) och sa 'fy på er, era jävla ungar'"!
"Va? Vad hade ni gjort?"
"Inget!"
"Men vad fan!"

Jag rusar in till rummet bredvid, där Jessica och Julie sitter.

"Har du hört att ungarna åkte på stryk av nån gammal kärring nere på gården precis?"
"Va?"
"Vad var det som hände, Julie?"
"Vi gick runt som zombiesar. Då var det en gumma som knackade på sitt fönster och viftade med fingret åt oss att vi skulle sluta".
"Var hon inomhus?"
"Ja".
"Så hon slog er inte och kallade er inte för jävla ungar?"
"Nej, man hörde inte vad hon sa".
"Edward, har du en tendens att överdriva saker?"
"Ja".

lördag 24 maj 2014

Drömmen om Amerikat

Det är något väldigt vackert och rörande över det faktum att Västerås har sitt eget lag i amerikansk fotboll. I morgon har Roedeers hemmapremiär inför (gissar jag) typ femtio pers (alla i den här stan gillar idiotiska svenne banan-idrotter som bandy, fotboll och hockey), men de har ändå gjort sig mödan att dra ihop en video inför evenemanget ifråga:



Jag ser på videon och tänker på Oakland Coliseum, hösten 2001. 63 000 corpse paintade fans på läktarna, Tom Hanks på sidlinjen, direktsändning inför miljoner, det öronbedövande skriket när Tim Brown gjorde sin första touchdown, en känsla av att befinna sig i universums medelpunkt.

Kontrasten mot Arosvallen en söndag klockam 15 är enorm. Men jag tänker försöka dra dit i morgon. Det är bara för vackert för att undvika.

torsdag 22 maj 2014

Modig, modigare, Edward

Edward träffade sin blivande skolklass för första gången idag, och mitt hjärta sprack av stolthet.

De lekte någon sorts tafatt, där man skulle springa runt en hel ring och dunka varandra i ryggen. Vissa ungar sa nej när de blev dunkade, eller sprang till sin mamma och började gråta. Men Edward tjatade om att få bli utvald, så han skulle få springa omkring inför allas blickar.

Efter leken satte han sig högst upp på en stor sten. Fem minuter senare satt fyra andra ungar bredvid honom på stenen, och tre till stod nedanför och ville upp.

Min son är en magnet och han är en sol och skolan kanske inte kommer att bli ett helvete för honom som den blev för mig.

Knatte, Fnatte och Tjatte

Livan har redan skaffat sig två vapendragare, och det gör mig glad och lite rörd. Hur ser man på vänskap när man är ett år gammal? Vad betyder Fredrika och Maja för henne?

Känslan att höra till, kanske. Precis som vuxen vänskap med andra ord, fast renare.

tisdag 20 maj 2014

Samtal med Edward, tisdag eftermiddag

Jag: Titta, där ligger Erik XIV! Han blev mördad av sin bror.
Edward: Vad läskigt! Lever hans bror?
Jag: Nej, han dog för länge sen.
Edward: Tänk om Erik har försökt komma ut ur kistan i tusen år! Han bara skramlar med locket och sen reser han på sig och kommer ut!
Jag: Ja, som en zombie!
Edward: Precis. Han bara oooooooo!
Jag: Vad skulle du säga till honom om han gjorde det nu?
Edward: "Hej, Erik Reinfeldt!"

måndag 19 maj 2014

Samtal med Julie, måndag morgon

(Vi lyssnar på en gammal Coldplay-platta i bilen på väg till skolan)

Julie: Hur gammal är den här låten egentligen? Hundra år?
Jag: Nej...typ tio kanske?
Julie: Tio år, det är ju jättemycket!
Jag: Men du vet musik blir ju aldrig riktigt gammal. Innan man uppfann rocken fanns det klassisk musik, och sånt lyssnar vi ju fortfarande på.
Julie: Jag vet, som Alexander Rybak!

onsdag 14 maj 2014

En kväll om henligheter

I kväll har min fru sitt första stora event på Folkets Bio Elektra, där hon har jobbat som projektledare sen drygt två månader. En kväll om henligheter (Obs! stavningen) är helt och hållet Jessicas idé, från ax till limpa. Hon har övertygat landshövdingen att ställa upp. Hon har fixat massa spännande föreläsare som ska prata om ordet "hen" och dess olika betydelser, hon har gjort reklam i sociala medier och fått utrymme i lokalmedia, hon har brytt sig om detaljer som vilket pipmunstycke konferencieren ska ha på sin vattenflaska. Jag är djupt imponerad av att hon har rott det här projektet i hamn, särskilt eftersom det här är ett helt nytt arbetsområde för henne.

Det är inspirerande att vara gift med en människa som brinner så mycket som Jessica gör. Jag själv har en tendens att tröttna på samhället och människor runt omkring mig, att känna att "fuck it, vad spelar det för roll? Vi ska ju ändå dö snart".

Och det ska vi ju. Men livet är inte över förrän det är över. Under tiden kan man faktiskt vara engagerad i samhällsfrågor, försöka hitta en mening i det meningslösa, säga ja till människor och skapa något från grunden med sina bara händer för att det är vackert att göra det.

Under tiden kan man välja att vara som min fru.


måndag 12 maj 2014

Den gränslösa kärleken

Conchita Wursts vinst i Eurovision i all ära, men nedanstående ögonblick från den gångna helgen var nästan ännu mer banbrytande när det gäller kampen mot homofobi och trångsynthet. Michael Sam blev – som först öppet homosexuella man någonsin – draftad av NFL-laget St Louis Rams, och firade detta genom att gråta av lycka och kyssa sin pojkvän i live-tv. Detta kanske inte låter så anmärkningsvärt, men ha i åtanke att amerikansk fotboll är bland det mest idiot-macho man kan hålla på med (trots detta älskar jag att följa sporten, inkonsekvent nog).

Det här är så vackert:

söndag 11 maj 2014

Där det hände

Jag jobbar på VLT den här helgen. Stretar på i femgradigt rusk. Gör enkäter och skriver artiklar, kollar polisanmälningar, gör webb-tv. De salta, grekiska vågorna känns avlägsna, om man säger så.

Och så plötsligt får jag i uppgift att åka ut till Brunnby gård och göra ett jobb. Vad är oddsen? Det var ju här jag gifte mig med världens bästa människa, den 14 januari 2012. Det var här familj och vänner fyllde oss med kärlek och sång och vackra ord.

Jag har inte varit tillbaka här sedan dess. Det känns märkligt. Så tyst och stilla. Och vackra spöken som viskar därinne.

2019

(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...