2013

Ett år mitt i livet, då jag var i min så kallade mannaålder. Pappa till tre barn, man till fru, yrkesperson som försökte kicka igång ett företag.

Det var ett bra år, tjugohundratretton. Nästan helt fritt från jobbstress och pendling. Många vanliga, vidunderliga stunder hemma vid köksbordet med min vackra familj. Många stunder då jag tyst för mig själv har tackat någon (inte Gud direkt, men något ditåt) för att jag får vara med och leka här på jorden ett tag till. Och för att jag har välsignats med så mycket kärlek och god hälsa och tur.

Jag är stolt som fan över att min lilla frilansfirma började komma på fötter detta år. Mycket upp och ner, förstås – det är nog så det kommer att vara hela tiden. Vissa strålande månader, då jag tjänade mer än dubbelt så mycket som jag gjorde som fast anställd. Vissa torra månader i öknen, då jag försökte mota bort oron genom att tänka på annat. Summa summarum efter tolv månader: det gick. Mina vingar höll. Åtminstone detta år. Vi får se vad 2014 har i sitt sköte.

Jessica var som vanligt en gudomlig fru att leva med. Het som fan, med en själ som osar ambition och nyfikenhet och levnadsglädje, och ett ständigt vaket intellekt som gör att även tråkiga dagar med henne blir roliga. Jag kommer aldrig att tröttna på att umgås med henne. Hon är mitt livs kärlek och jag har haft sån tur som träffade henne att någon borde sparka mig på pungen.

Barnen. Tre perfekta stormar. Tre helt olika själar och personligheter som traskar omkring här på jordklotet med Gud nonchalant slängd över axeln. De vet inte om sin egen magi, och tur är väl det. De bara lever på det enda sätt de vet: här och nu, med siktet inställt på skratt och liv och närhet och en gryende självständighet.

2013 i urval:

Årets bästa: Min fru och mina barn. Utan dem, ingen Fon.

Årets roligaste jobb: Delad förstaplats mellan Monica Zetterlund-bilagan, jobbet om bröderna Kennedy i Allt om Historia, intervjun med Lee Harvey Oswalds älskarinna och söndagsintervjun med Gudrun Schyman.

Årets mest oväntade: Att sångaren i ett av världens mest extrema black metal-band – svenska Watain – berättade att de hade influerats av bandet Sexistor som yours truly harvade i en gång i tiden när han var smal och tonåring och bodde i Uppsala.

Årets mest oväntade II: När Liv la en bajskorv i mitt bad, något som jag inte upptäckte förrän vattnet var tömt. Ja, jag duschade efteråt.

Årets popkonsert: pinsamt nog gick jag inte på en enda, vad jag kan minnas. Förutom Apple Boys releasekonsert på Växhuset, där jag även gjorde ett gästinhopp. Den var kanon.

Årets klassiska konsert: Haydns fjärde symfoni på Stockholms konserthus.

Årets sportupplevelse: Zlatan mot Messi på Friends Arena i februari.

Årets godaste öl: Med Björn på stranden i Åhus.

Årets intressantaste öl: Med Martin Kellerman på nåt söderhak efter avslutad intervju.

Årets godaste (och endaste) drink: Med Markus på nåt cajun-ställe i Stockholm som jag har glömt namnet på.

Årets godaste vin: Med Jessica när vi firade tre år som par genom att bränna tvåtusen spänn på Västerås flottaste restaurang, Frank.

Årets bok: "Joyland" av Stephen King, "Generation loss" av Elizabeth Hand och "The twelve" av Justin Cronin.

Årets låt: "Conversation 16" av The National.

Årets teaterpjäs: "En julsaga" på Uppsala Stadsteater.

Årets blogg: Min frus och Kristian Gidlunds. Och Susanne Nyléns.

Årets mest smickrande: Att bokförlaget Gleerups tog med en av mina texter i en skolbok i svenska för gymnasister. Dessutom handlade texten om Alcatraz, så två flugor i en smäll.

Årets läskigaste: När jag drabbades av svåra skakningar när jag klev ur bilen efter att ha återvänt från Stockholm där jag hade gjort en intervju med Måns Zelmerlöw. Nu var det ju inte Måns fel, utan mitt eget som hade envisats med att genomföra jobbet fast jag var risig. Har aldrig haft sån kraftig feberfrossa, men som frilansare kan man liksom inte säga nej.

Årets resa: Patetiskt nog klev jag inte utanför Sveriges gränser under -13, vilket jag lovar inte kommer att upprepas -14. Så by default får det bli mina besök i Skåne: dels i april, i samband med ett jobb i Helsingborg, och i augusti, då familjen Forsling gjorde sin numera traditionella vecka i Åhus.

Hepp! Tack min lyckliga stjärna för de här 365 dagarna. Tack tack tack.

Att ha en vän

Vi testade att byta skola för Julie, för vi tyckte inte att hennes förra skola var något bra. Det visade sig att den nya skolan var tio gånger värre, så efter jullovet börjar hon på den gamla skolan igen.

Det här har varit för jävligt, och jag är fortfarande långt ifrån övertygad om att den nygamla skolan är rätt i långa loppet.

Men en sak som gör att det ändå känns lite lättare att släppa iväg henne till plugget är att S, hennes bästis, väntar på henne där. Tidigare idag lekte de och gav varandra julklappar. Lustigt nog gav de, och fick, nästan identiska saker: Julie gav en glasbrosch i form av en björn, och fick en glasbrosch i form av en groda tillbaka.

De tycker om varandra, och sånt är vackert och ömtåligt som glas.

Att hålla balansen

Storasyskonen är stolta över att balansera på ett par grillor.

Lillasyster är ännu stoltare över att balansera på ett par skor.

Passion i arv

Jag lärde mig att spela gitarr när jag var sexton. Att försöka sätta ord på vad gitarren har betytt för mig sedan dess är omöjligt. Den har varit min tröst när jag har varit ensam och min sköld de gånger jag har vågat mig upp på en scen. Mitt sällskap på stränder i Spanien och soffor i USA.

Jag ska passa mig för att pracka på ungarna ett krav att älska gitarrer lika mycket som jag har gjort. De får leka sig fram, det ska inte vara något tvång. Ändå köpte jag varsin Yamaha-ukulele till dem i julklapp och håller tummarna i tysthet.

Jullan har iallafall lärt sig att posera som en punkare, vilket bådar gott för framtiden:

Edward tröttnade rätt fort när de skulle spela idag. Men Julie lärde sig (typ) både ett G och ett E moll, som hon sedan växlade mellan medan jag spelade ett solo från en gammal LAF-låt. Det var en helt fantastisk stund. Som att en cirkel slöts, på något vis.

Gudmor

Eftersom jag växte upp i en ateistisk familj hade jag ingen gudmor eller gudfar. Och jag hade inte en tanke på att låta mina barn få någon.

Men Jessica ville annorlunda när vi fick Liv, och jag är glad för det. Skit samma om institutionen med gudmödrar och -fädrer från början var ett kristet påfund: idag är Livans gudmor Victoria här och det känns fint att det finns en människa här i världen som har i uppgift att sätta vår dotter på en skyhög piedestal.

Neger...

...var det politiskt inkorrekta namnet på det kortspel som både jag (i gymnasiet) och Jessica (på mellanstadiet) spelade tills fingrarna blödde när det begav sig. Döm om vår glädje när vi insåg denna gemensamma historia på juldagen!

Dock:

Jessica: Och tvåan kan vara vad som helst.
Jag: Vadå?
Jessica: Vad som helst. Två åttor och en tvåa kan vara tre åttor.
Jag: Nej, för fan. Så är det inte!
Jessica: Jo, så har reglerna alltid varit!
Jag: Vad är det för Lidingö-skit? Vi lirade i Uppsala, det var straight from the tap! Jag vet väl att tvåor inte kan vara vad som helst!!
Jessica: Jag kan inte köra om inte tvåor kan vara vad som helst!

Jag vek ner mig i slutändan. Som vanligt, med andra ord.

På väg hem

Edward sjuk i hög feber, men piper underfundiga tankar om spöken från baksätet. Liv sjuk hon också, sover djupt. Ljuskäglor lyser upp det kompakta mörkret. Inte många bilar ute på vägarna.

Jessica och Julie tar selfies och skrattar. Till slut lyckas de ta en bild som inte är suddig och jag ber Jessica messa den till mig.

"Skriv att vi älskar varann när du messar bilden", säger Julie till sin bonusmamma. "För det gör vi".

Schack matt

Så vackert när min son väljer bort Skylanders Swap Force och farmor och farfars iPad för att istället plocka fram schackspelet jag fick av Jessica.

"Lär mig hur man gör, pappa!"

Jag har ett ambivalent förhållande till schack. Det är ett fantastiskt spel, så klart, men schacklägren i Västerås som jag tvingades iväg på som fjortonåring var det värdelösaste skit jag någonsin varit med om.

Men det ska inte min vackra Edward lida för. När jag skoningslöst gjorde schack matt på honom utbrast han lyckligt:

"Vann jag nu?"

Två-tre klappar bara

Vi prioriterar inte konsumtion i familjen Forsling. Istället för massa julklappar fokuserar vi på stillhet och eftertanke.

Någon julpsalm. Kanske en nöt.

A christmas carol

Dickens klassiska "En julsaga" har totalt dominerat min kulturella konsumtion de senaste veckorna.

1. Jessica bjöd mig på denna finfina skräckuppsättning på Uppsala Stadsteater i början av december. Här är Scrooge en lånehaj bosatt i Uppsala som ansatts av Ringu-liknande flickor och brännskadade monster. Trodde inte en teaterpjäs kunde vara så läskig, men det var den.

2. Sedan flera år har vi en tradition att titta på "Mupparnas julsaga" strax innan jul. Här spelas Scrooge av Michael Caine och Kermit gör en lysande rolltolkning av bokhållaren Bob Cratchit. Igår drog jag hem till Lotta och Adam och njöt av den tillsammans med ungarna. Jag blir särskilt rörd av Kermit när han pratar om lille Tim som har dött:

"Livet består av möten och avsked. Det är så det är. Men vi ska aldrig glömma lille Tim".

3. Jessica har även köpt en fantastiskt fin illustrerad utgåva av originalboken, som vi hade högläsning ur igår när jag paketerade gräddkolor. Originalet är på sätt och vis ännu mörkare än Uppsala stadsteaters blodiga skräckversion. Dickens verkade inte ha hyst några större förhoppningar om människosläktets framtid, and who can blame him.

'Tis the season

Julkortens tid är förbi. Jag skickar inga, och får därför heller inga. Sen jag sa upp mig från Bladet får jag inte heller längre de där pliktskyldiga mass-julklapparna som alla anställda fick. Som frilans är man ett oäkta barn, älskad av ingen, bortglömd och ensam i universum.

Döm därför om min förvåning och glädje när nedanstående e-julkort damp ner i min inbox! Undrens tid är inte förbi, trots allt.

Det finns någon därute som tänker på mig.

Julies önskelista är kort och gör mig mycket stolt och hoppfull inför framtiden.

Upplyftande julbesked

Edward: Jag måste öppna kyrkans kalender. Vad är det för dag idag?
Jag: Den artonde. En etta och en åtta.
Edward: Där är den! Vad står det?
Jag: (Läser högt)

Edward: Påsk? Vad var det som hände med Jesus då?
Jag: Han dog.
Edward: Dog han? Hur då?
Jag: Han blev mördad.
Edward: Hur blev han mördad?
Jag: De spikade upp honom på ett kors.
Edward: Just ja.

Reinforcement

Edward fick med sig följande lappar från dagis idag. De verkar ha något det-här-är-jag-bra-på-projekt och det här var hans två talanger:

Hoppas han väljer musiken i slutändan. Min erfarenhet av fotbollsspelare är att de är dryga och emotionellt stympade. Men jag kan såklart ha fel.

Min bättre hälft...

...bloggar numera här.

Hon vill skaka av sig några fans som blivit alltför närgångna.

Torsdag.

Livet levdes i en rutschkana. I en pepparkaksdräkt och i ett lucialinne.

Ljudet av luciasånger sjungna av barn. Några timmar senare: vindens klagosång över en bandyplan i Borlänge.

Det är så det ska vara. Kontraster och tvära kast.

Min dotter har börjat dricka kaffe. "Det smakar som saft", påstår hon. Jag borde sätta stopp för det, men what the hell.

Wasted. And who can fucking blame us.

Förmätna människor

Edward sjunger i kyrkokör och fick Svenska Kyrkans julkalender i present sist han var där. Gulligt så klart, men lucköppningen har fört med sig en besk eftersmak. Jag gillar inte folk som tror att de VET saker om Gud. Och jag gillar verkligen inte folk som försöker pracka på barn denna förvissning.

Det är förmätet, det är ogint, det är väldigt mänskligt men på ett dåligt sätt.

Hur kan Olle veta hur Gud vill att allt ska vara? Och att Gud "blir glad" av dop? Och hur kan någon tro att spädbarn VILL "komma med i kyrkan"?

Edward snappade upp det där redan efter några luckor. "Det är för mycket Gud hela tiden", sa han.

Finns det ingen julkalender för agnostiker?

Som en sjö att landa i

Tänkte på en sak. Det är fint att mina barn kommer att se världen genom blåa smaragder så länge de lever. Blåa bärnstenar, blåa galaxer, blåa sjöar.

Vi är extremt allvarsamma i familjen Forsling

I grevens tid

Nej, det är inte för tidigt. Det här mörkret börjar bli omänskligt, men en smyckad plastgran och Hagegård på Spotify gjorde den här kvällen ljus och magisk.

Whatever gets you thru the night, 'salright, 'salright, som Lennon sjöng.

Logiskt resonerat, onsdag kväll

Edward: Jag kan inte sova. Jag har ingen sovighet i mig. Jag sträcker fortfarande på mig. Om jag är uppe får jag mer sovhet!

I backspegeln

Livet stockar sig som mjölken i en infekterad tutte dessa dagar, det händer så mycket att jag inte hinner vara uttråkad och/eller tillkämpat fyndig i den här minimala bloggen.

Saker som har hänt de senaste dagarna, rangordnade i betydelsefullhet:

1. Liv har tagit sina första steg. Två-tre åt gången bara, men likafullt: det här jordklotet har redan börjat utforskas av min yngsta kalv.

2. Vi har sålt vår lägenhet. Med en blygsam vinst, till och med. Julie sa något väldigt vackert vid middagsbordet ikväll. Hon sa:

"Vi har bott bra här. Men nu är det dags att flytta".

Hon har rätt. Vi har bott bra här på Stentorpsgatan. Det var här vår nya familj föddes och tog form.

Delad tredjeplats: jag höll en tyst minut för Jack Kennedy klockan 19.30 i fredags, jag fick tillbaka mitt körkort efter två månader (fråga inte), bilen gick igenom besiktningen, jag gav relationstips till min vän Petra som hittat kärleken för första gången på 15 år, jag hälsade på mina svärföräldrar på Lidingö, jag köpte däck för tre tusen, jag skrev mitt 274:e knäck om "På spåret", jag skrev ett annat knäck om Mark David Chapman, jag intervjuade en rockstjärna som befann sig i Österrike och min fru slog världsrekord i att vara het.

Onsdag är bästa dagen. För då kommer ungarna tillbaka.

Julkrubba, Forsling kids style

Livs första tvåordsmening, tisdag eftermiddag

Liv: Pappa!
Jag: Ja?
Liv: Pappa!
Jag: Ja?
Liv: Pappa!!!
Jag: Ja?
Liv: Hej pappa!

Alfahannen Liv

Finfin inflyttningsfest hos Karin och Johan ikväll, där fem flickor fick för sig att utnämna Liv till deras ledare och "alfahanne". Således följde de hennes minsta vink, kröp efter henne på golvet, frågade henne om de fick tillstånd att äta äppelkaka, etc.

Liv tyckte det hela var i sin ordning. Hon vet ju redan att hon är universums medelpunkt.

Liv: lyckligt lottad som har en storasyster som avgudar marken hon går på (och gunghästen hon sitter på)

Milstolpe

En bit historia: denna färgglada, digitala grej är Julies allra första bussbiljett.

Lilla tjejen är så gammal att hon inte längre åker gratis. Jag vet inte om detta bör göra mig bekymrad eller stolt.

Fars dag...

...var ju egentligen i går (eller förrgår, det är över midnatt och jag borde verkligen inte blogga men Jessica sitter uppe och pluggar och man orkar inte alltid vara småbarnspappa och lägga sig 22).

Min fru gav mig iallafall en fantastiskt vacker present. Jag är förvisso inte hennes pappa, men mina ungar är lite för små för att köpa svindyra skjortor än (vilket jag snart kommer att kräva).

Hon gav mig två träskor, målade i rött. En med texten "du". Den andra med "jag". Och så tre trähjärtan, som hon målat med initialerna J, E och L.

Jessica hade lagt hjärtana i "du"-skon, det vill säga min sko. "För att det är du som bär oss", sa hon.

Jag hoppas hon vet att jag inte kan bära någon eller något om jag inte har henne vid min sida. Tack för ditt oändligt stora hjärta, älskling.

Det är en vacker känsla när världen samlas kring något...

...även om det är ett mord. Men eftersom jag har varit en Kennedy-fantast sen 1992 kittlar det mig att så många nyhetskanaler och blaskor redan nu börjar uppmärksamma det annalkande 50-årsjubileumet av JFK:s död den 22 november. Och det var oerhört kul att vara med på ett hörn av den bilaga som följde med Aftonbladet igår och som går att läsa HÄR (om man orkar pröjsa ett Plus-abonnemang).

Tänk om hon har rätt, Judyth? Tänk om kvinnan jag drog en sushi med på Centralen faktiskt sitter inne på lösningen av tidernas största mordgåta?

Som sagt, kittlande.