2013

Ett år mitt i livet, då jag var i min så kallade mannaålder. Pappa till tre barn, man till fru, yrkesperson som försökte kicka igång ett företag.

Det var ett bra år, tjugohundratretton. Nästan helt fritt från jobbstress och pendling. Många vanliga, vidunderliga stunder hemma vid köksbordet med min vackra familj. Många stunder då jag tyst för mig själv har tackat någon (inte Gud direkt, men något ditåt) för att jag får vara med och leka här på jorden ett tag till. Och för att jag har välsignats med så mycket kärlek och god hälsa och tur.

Jag är stolt som fan över att min lilla frilansfirma började komma på fötter detta år. Mycket upp och ner, förstås – det är nog så det kommer att vara hela tiden. Vissa strålande månader, då jag tjänade mer än dubbelt så mycket som jag gjorde som fast anställd. Vissa torra månader i öknen, då jag försökte mota bort oron genom att tänka på annat. Summa summarum efter tolv månader: det gick. Mina vingar höll. Åtminstone detta år. Vi får se vad 2014 har i sitt sköte.

Jessica var som vanligt en gudomlig fru att leva med. Het som fan, med en själ som osar ambition och nyfikenhet och levnadsglädje, och ett ständigt vaket intellekt som gör att även tråkiga dagar med henne blir roliga. Jag kommer aldrig att tröttna på att umgås med henne. Hon är mitt livs kärlek och jag har haft sån tur som träffade henne att någon borde sparka mig på pungen.

Barnen. Tre perfekta stormar. Tre helt olika själar och personligheter som traskar omkring här på jordklotet med Gud nonchalant slängd över axeln. De vet inte om sin egen magi, och tur är väl det. De bara lever på det enda sätt de vet: här och nu, med siktet inställt på skratt och liv och närhet och en gryende självständighet.

2013 i urval:

Årets bästa: Min fru och mina barn. Utan dem, ingen Fon.

Årets roligaste jobb: Delad förstaplats mellan Monica Zetterlund-bilagan, jobbet om bröderna Kennedy i Allt om Historia, intervjun med Lee Harvey Oswalds älskarinna och söndagsintervjun med Gudrun Schyman.

Årets mest oväntade: Att sångaren i ett av världens mest extrema black metal-band – svenska Watain – berättade att de hade influerats av bandet Sexistor som yours truly harvade i en gång i tiden när han var smal och tonåring och bodde i Uppsala.

Årets mest oväntade II: När Liv la en bajskorv i mitt bad, något som jag inte upptäckte förrän vattnet var tömt. Ja, jag duschade efteråt.

Årets popkonsert: pinsamt nog gick jag inte på en enda, vad jag kan minnas. Förutom Apple Boys releasekonsert på Växhuset, där jag även gjorde ett gästinhopp. Den var kanon.

Årets klassiska konsert: Haydns fjärde symfoni på Stockholms konserthus.

Årets sportupplevelse: Zlatan mot Messi på Friends Arena i februari.

Årets godaste öl: Med Björn på stranden i Åhus.

Årets intressantaste öl: Med Martin Kellerman på nåt söderhak efter avslutad intervju.

Årets godaste (och endaste) drink: Med Markus på nåt cajun-ställe i Stockholm som jag har glömt namnet på.

Årets godaste vin: Med Jessica när vi firade tre år som par genom att bränna tvåtusen spänn på Västerås flottaste restaurang, Frank.

Årets bok: "Joyland" av Stephen King, "Generation loss" av Elizabeth Hand och "The twelve" av Justin Cronin.

Årets låt: "Conversation 16" av The National.

Årets teaterpjäs: "En julsaga" på Uppsala Stadsteater.

Årets blogg: Min frus och Kristian Gidlunds. Och Susanne Nyléns.

Årets mest smickrande: Att bokförlaget Gleerups tog med en av mina texter i en skolbok i svenska för gymnasister. Dessutom handlade texten om Alcatraz, så två flugor i en smäll.

Årets läskigaste: När jag drabbades av svåra skakningar när jag klev ur bilen efter att ha återvänt från Stockholm där jag hade gjort en intervju med Måns Zelmerlöw. Nu var det ju inte Måns fel, utan mitt eget som hade envisats med att genomföra jobbet fast jag var risig. Har aldrig haft sån kraftig feberfrossa, men som frilansare kan man liksom inte säga nej.

Årets resa: Patetiskt nog klev jag inte utanför Sveriges gränser under -13, vilket jag lovar inte kommer att upprepas -14. Så by default får det bli mina besök i Skåne: dels i april, i samband med ett jobb i Helsingborg, och i augusti, då familjen Forsling gjorde sin numera traditionella vecka i Åhus.

Hepp! Tack min lyckliga stjärna för de här 365 dagarna. Tack tack tack.