Jag lärde mig att spela gitarr när jag var sexton. Att försöka sätta ord på vad gitarren har betytt för mig sedan dess är omöjligt. Den har varit min tröst när jag har varit ensam och min sköld de gånger jag har vågat mig upp på en scen. Mitt sällskap på stränder i Spanien och soffor i USA.
Jag ska passa mig för att pracka på ungarna ett krav att älska gitarrer lika mycket som jag har gjort. De får leka sig fram, det ska inte vara något tvång. Ändå köpte jag varsin Yamaha-ukulele till dem i julklapp och håller tummarna i tysthet.
Jullan har iallafall lärt sig att posera som en punkare, vilket bådar gott för framtiden:
Edward tröttnade rätt fort när de skulle spela idag. Men Julie lärde sig (typ) både ett G och ett E moll, som hon sedan växlade mellan medan jag spelade ett solo från en gammal LAF-låt. Det var en helt fantastisk stund. Som att en cirkel slöts, på något vis.
