Tog den här bilden tidigare idag under Västerås Cityfestival, där ungarna röjde skiten ur sig nåt så fruktansvärt i spökhus, radiobilar, tuff tuff-tåg etc in absurdum. Jag och Jessica studerade bilden nyss och fann den fascinerande på nåt vis. Det går liksom inte att bortse från att hon och Lotta har vissa...yttre likheter med varann.
Jessica sammanfattade det väldigt fyndigt: "Om inte Edward blir kär i brunetter när han blir stor bevisar det att Freud hade fel".
Stadens hemvändande hjältinna Loreen lirade i centrala Västerås ikväll och Gudarna firade detta med att pissa oss stolta västmanlänningar i fejset med hällregn från en mörk Gdansk-himmel. Jessica var sjuk och Adam jobbade så det blev de biologiska föräldrarna som traskade ner med ungarna och såg den historiska händelsen från andra sidan Svartån. Loreen lirade sex låtar och det var väl inte direkt U2 på Stadion -93, men det är möjligt att bebbarna kommer att ha ett svagt minne av det här 2045 och det var ju det som var meningen.
Jag stod ofta vid det här fönstret och tittade ut över Solna och Sundbyberg vintern 10-11. När allt var nytt och mitt liv genomgick en förändring från grunden. Det var en fantastisk tid och en vidrig tid på samma gång. En berg- och dalbana som gjorde mig utmattad ända in i själen.
Idag tog vi farväl av Solna-lägenheten för sista gången. Jag ville gråta men jag har så svårt för att göra det. Att skiljas är sannerligen att dö en smula. Ett kapitel avslutades idag och kommer aldrig åter.
Det är så väldigt märkligt att det växer en människa i Jessicas mage som jag har planterat. Nu sitter min fru i kvällssol och jobbar fast klockan är över nio. Vår dotter sover. Men hon brukar vara vaken och full av liv. Hon gör kullerbyttor och delar ut örfilar till Julie och Edward när de lägger sina huvuden mot Jessicas mage och uppmanar sin lillasyster att komma ut.
"Vad gör hon därinne? Hon puttade på mig!" utbrister Edward.
Vi funderade länge på Lisa. Sen Amanda. Nu lutar vi åt att döpa vår dotter till det hon är så sprudlande full av.
Liv.
Vårt kontor här på firma Forsling&Forsling har fått sig en ansiktslyftning tack vare alla nya möbler som Jessica tog med sig från Solna. Vi är nöjda som fan och tänker att vi har lite New York-vibbar på inredningen.
Min exakta arbetsplats är för övrigt längst ut till höger i den blåa soffan, bredvid fönstret. Det är The Road-väder idag och vi dricker irländskt té.
(Julie iakttar farfar som går och stapplar pga en gammal fotskada).
Julie: Farfar, du måste operera dig så du får ett bra liv.
Farfar: Ja, det kanske är bäst ändå. Jag kan ju inte vara med och leka och springa och sånt.
Julie: Nej, precis. Det är bra att vara frisk när man dör.
Lysande midsommar idag. Har sällan älskat Sverige så här mycket.
Först en nostalgichock i form av firande på fältet bakom Ruuths med hundra gamla Stalbo- och Tärnsjöbor som jag i många fall inte sett på tjugo år. Min vackra gamla dagismamma Ulla. Familjen Juhlin. Birgitta och Karl-Olov Ruuth. Familjen Andersson. Och som grädde på moset, min gamla kompis Anders som jag lärde känna som treåring och som jag har 535737 barndomsminnen med. Anders hade tre döttrar och bodde i Linköping. Han hade inte åldrats en dag, okej några.
Sen lirade vi brännboll, kollade på vackert soldattorp (där jag och Anders ifråga tjuvsnusade som elvaåringar) och sen avslutades allt med att vi sjöng Du gamla, du fria och hurrade för den svenska sommaren. Det var faktiskt snudd på religiöst. Jag tror aldrig jag har känt mig så svensk som när jag stod där i solskenet på ängen, omgiven av människor som sett mig växa upp, och sjöng nationalsången. Jag tror aldrig jag har sjungit den och menat den förut. Men jag gjorde det nu. Att älska Sverige är att älska ljummen försommar och nyslaget gräs och gamla soldattorp och finklädda barn som hoppar runt i små grodorna.
Sen fick ungarna åka släp bakom en traktor hem till farmor och farfar. Där kom familjen Westgård på besök och vi dansade runt en majstång i miniatyr och sen spelade vi fotboll och min fru gjorde två mål och jag spelade fram till båda och ungarna gjorde mål de med som vi bjöd på.
...för att röja ur Jessicas lägenhet. Har hyrt en fet lastbil och känner mig hantverksmässig. Och lite vemodig. Det var här jag och Jessica lärde känna varandra en gång i tiden. Nu är det dags för någon annan att plira ut över tv-masten och Sumpan från tionde våningen.
Har tagit på mig snitsig kavaj och styrt bilen till Sthlm för hemligt jobbmöte med potentiell kund. Jag är en sån jävla businessman. Jag är så jävla cool och i ropet och jag är så fruktansvärt självgående och vacker.
Nu sitter jag i parken på Mariatorget med världens hetaste fru och skördar frukterna av min framgång.
En av de bästa grejerna med att frilansa jämfört med att vara fast på en tidning är att man får prova på massa saker som man aldrig annars hade provat på. Som att stå vid en stor buffé och unna sig lyxen att smaka på nån exotisk grönsak som man hade ignorerat om målet bara var att äta sig mätt.
I dag gör jag till exempel debut som veckotidningsskribent, i och med en Allers-artikel om tv-producenten Gunilla Nilars som jag under många år stötte på i samband med Allsång på Skansen.
Min text är låååångt från Aftonbladet, om man säger så. Jag läser den igen och känner mig väldigt svensk och trevlig. Det är en ovan och rätt skön känsla.
...med min fru är att hon är en kameleont. Hon har tusen olika ansikten. Ibland ser hon till exempel ut som Madonna Ciccone gjorde när hon var cirka sexton bast.
En gång i ett annat liv som ligger ungefär 37446 ljusår från det jag lever nu satt jag och Fredde på golvet i mitt pojkrum i Stalbo framför en liten teve som vi hade kopplat in min Commodore 64 till. Vi stoppade in kassett efter kassett med piratkopierade spel som Commando och Last Ninja II och satt hålögda från sunup till sundown med våra joysticks i handen.
Jag minns den här tiden som väldigt lycklig, och ibland kan jag undra varför jag aldrig blev nån tv-spelskille i vuxen ålder. Dagens spel är ju tre miljarder gånger roligare och snyggare än skiten som jag och Fredde hade att välja mellan 1987.
Edward har lagt beslag på min iPad och spelar i detta nu ett Bilar 2-spel. Är detta bra eller dåligt? Han är förvisso ett geni som har lärt sig hur det funkar vid tre års ålder (bra) och det är säkert stimulerande i rätt doser (också bra), men tänk om han blir en introvert datanörd som kommer att ha svårt med mänskliga relationer i framtiden (inte bra)?
Det var lättare att vara småbarnsförälder på 70-talet. Då fanns det ju inte ett skit att göra. Då var det ut i skogen och lek med en pinne, ungjävel.
Lunchbreak här på firma Forsling och Forsling och jag jublar när en tårtjävel flyger åt helvete i "Konditorskolan" på TLC. Jessica är förfärad.
Vi är lite uttråkade i dag.
Egentligen skiter jag i det mesta som händer i omvärlden, vilket är en pinsam sak att erkänna om man är journalist till yrket. Men vissa dagar vaknar jag upp och känner att jag har en massa åsikter om allt möjligt. I dag är en sån dag.
När jag var 22 bast jobbade jag som diskare och kassör på Arlanda. Lönen var urusel och arbetstiderna ännu sämre (ibland gick jag upp 04 och jobbade 16-timmarspass), men som anställd fick man äta gratis på Café Grill på terminal 5 och det utnyttjade jag så till den grad att jag gick upp tretton pannor på tre månader. Efter att ha varit spinkig en hel livstid blev jag mullig och till en början damn proud of it. Jag var stolt över att äntligen ha en kagge. Tyvärr har jag inte blivit av med fanskapet på de sexton år som har gått sen dess.
Min vackra fru var på kontroll idag och fick veta att hon också har gått upp just tretton kilo. Men hennes viktuppgång är lite mer befogad, om man säger så.
...jag höll en tyst minut vid den heliga tidpunkten. Det gjorde väl alla i hela västvärlden idag?
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
