En sån där söndag i Sverige där snön virvlar i luften, där himlen är grå och tiden står blickstilla. Tid för reflektion, tid för att dunka huvudet i väggen och skrika av ångest.
Sånt skiter Julie och Edward Forsling i. De har så mycket liv och lust i sina kroppar att jag häpnar. Jag går runt och jublar i det tysta, varje minut jag är med dem. Jag är lite sträng på ytan (ständigt bad cop, nån måste ju vara det), men inuti ler jag non stop. Och så ber jag en stilla bön om att de ska fortsätta vara så här soliga. Fast jag vet ju att allt är förgäves. Skolan kommer att bryta ner dem. Och samhället. Till slut är de bleka kopior av sig själva, som jag, trötta själar som jublar i det tysta åt att deras barn har så mycket lust till livet. That's the way it goes, folks. Livets kretslopp.
