Kompisar

Edward har fått en bästis här på gården. Han heter Lukas och är fyra bast. Edward och Lukas har flera gemensamma intressen som de gärna pratar inlevelsefullt om när de ses:

1. Bilar 2.
2. Öppningsscenen i Bilar 2.
3. Blixten McQueen i Bilar 2.

Julie har känt sig lite utanför. Men igår satt en ny tjej och gungade i parken. "Titta pappa", sa Julie. "Hon kan bli min första kompis!"

Julie gick fram och sa "hej, vill du leka med mig?" Flickan svarade ja, men sprang därifrån. "Vad ska vi leka då?" frågade Julie och sprang efter. "Jag vet inte", sa flickan och sprang fortare.

Efter ett tag fick Julie tag på henne, och så lekte de kurragömma och gungade ihop. Men det ville sig inte riktigt. Flickan lät meddela att hon redan hade massa kompisar. "Så vi kommer nog inte att kunna umgås så mycket", sa hon. Dessutom var hon ofta ute och reste i världen med sin familj.

"Vi reser också ganska mycket", sa Julie förhoppningsfullt. "När jag är vuxen kanske jag träffar på dig då".

Sen sprang flickan hem utan att säga hejdå. "Vänta!" ropade Julie.

Jag försökte låtsas som att mitt hjärta inte precis hade brustit. "Hon kanske hade bråttom hem till middagen", sa jag.

"Jag hade hoppats att hon skulle bli min första vän", sa Julie. "Edward och Lukas kommer att vara bästisar i all evighet. Jag vill också ha en bästis. Men hon ville inte det".

Som ett fotografi

Julie har ett fantastiskt öga för detaljer. Här har hon till och med snappat upp att Jessica har fnasiga läppar!

In treatment

Min fru är egentligen född till att bli psykolog. Man märker det när hon gör sina intervjuer. Hon lyssnar så bra. Hennes röst spinner som en nöjd katt och även fast jag inte hör vad de säger i andra ändan av luren vet jag att de är avslappnade och trygga. Jessica har den inverkan på människor, helt enkelt.

Jag har flytt från psykologer i hela mitt liv. Det var ju själva fan det här.

Könsroller

Det här med att köpa presenter till sina barn när man har varit på utlandsresa. Jag tänkte alltid att jag skulle vara en modern pappa som köpte könsneutrala leksaker till ungarna, som undvek schablonbilden av vad pojkar (bilar) och flickor (vad som helst, bara det är rosa) ska vilja ha.

Men Julie och Edward följer tyvärr schablonbilden till punkt och pricka, och jag har kapitulerat. Julie ville ha ett rosa trollspö och nåt prinsessigt, så det fick hon. Edward ville ha agent Finn McMissil från "Bilar 2", så det fick han.

De blev mycket glada. Så det kanske inte är hela världen ändå.

Ännu en dag på jobbet

Fan, min kollega Jessica är het alltså. Vi har haft våra skrivbord bredvid varandra i tre veckor nu. Jag funderar på att lägga in en stöt. Fast det är klart: kärlek på jobbet leder ju bara till problem. Det har man ju hört.

Fotografier

Här är ett smakprov på bilder jag tog med min systemkamera i USA. Ja, jag är en naturbegåvning. Sluta tjata.

Genrep

Om en månad åker vi till Grekland med ungarna. Detta har de redan börjat repetera inför. Ikväll klär de sig i sina sprillans badkläder och låtsas att de ligger i sanden vid "låtsasfloden".

Sverige igen

Första timmarna tillbaka är alltid nedslående. Man hade glömt bort att folk inte hälsar här, att man inte ber om ursäkt när man råkar gå i vägen för någon, att restaurangbiträden är uttråkade, snorkiga cunts. Att vi som folk går och bär på en slags kollektiv bitterhet, en känsla av att livet har varit orättvist mot oss och att vi är i vår fulla rätt att muttra. Vi svenskar är ett bortskämt, ogint skitfolk. Vi ser inte livet som ett äventyr, vi ser livet som en uppgift som vi måste tampas med dag ut och dag in. Åh vad jobbigt! Åh det är så synd om oss!

Men det är klart, vi har ju allemansrätten. Så vi kan gå ut och vara tungsinta i valfri jävla mossa.

Här är några random bilder från min senaste utflykt i frihetens och möjligheternas land, apropå inget alls:

Första kvällen. Yankee stadium. Yankees låg under med 4-0 efter första inningen mot Twins, men Curtis Granderson slog tre homeruns så NY vann med 7-6 till slut.

Till min stora förvåning fick jag ett mess av min kompis Maud i tredje inningen. Hon frågade om jag var på matchen och bjöd ner mig till sina platser (de var rätt mycket bättre, som synes). Världen är skrämmande liten ibland.

Maud hängde jag med på lördagen också. Hon och hennes hyggliga webbkille Albert ska bo i NY i två månader, the lucky bastards. Vi gick bland annat på en mexikansk restaurang i Cobble Hill i Brooklyn som hade takservering med fantastisk utsikt över Manhattan. Mycket trevligt.

Resten av dagarna fotade jag med min sprillans systemkamera. Så det kan hända att jag lägger upp några fler bilder sen. Möjligtvis en fantastisk bild på en ekorre med Capitolium i bakgrunden. Möjligen också ett otroligt foto på en fågel som sitter på en gravsten på Arlingtonkyrkogården. Vi får se.

Om man tittar upp...

...kan hjärtat av Manhattan se ut så här. Som på 1600-talet, innan alla biljoner ton av asfalt och stål och människor och skit fick för sig att komma hit och hetsa upp sig.

Storm i New York

Regnet smattrar mot mitt fönster på sjunde våningen. Vinden jämrar sig i ventilationstrummorna. Det är kallt och becksvart här på East 17th street. Jag njuter av min sista kväll i USA (för den här gången).

Gud, jag älskar det här landet. Den här staden. Pratade med en tjej från Kentucky idag. Tjugofem bast, försökte slå sig fram som skådespelerska sen några år tillbaka. Gick åt helvete. I work three different jobs to support myself, sa hon. It's tough to live in New York. BUT I LOVE IT!!!

Det är den livsglädjen jag tappar taget om ifall jag inte får min USA-dos med jämna mellanrum. Insikten att livet ska vara ett äventyr, att det är målet som är resan, inte slutdestinationen. Jänkare vet hur man grabbar nuet by the balls. På Arlington-kyrkogården bad en gammal man mig att ta en bild av honom när han poserade framför de långa raderna av vita gravstenar. Efteråt fistbumpade han mig som tack och sa "have fun" innan han gick.

Kul! På en kyrkogård med 4000 lik! Men that's America for you. Gud, jag måste åka tillbaka snart igen.

Lillbrorsorna i skuggan

Så fick jag äntligen hänga med Jack, Bob och Ted! Inte en dag för tidigt. De var förvisso stendöda och man såg inte deras lik för de låg nedgrävda i marken, men ändå.

Jag hade inte fattat att alla tre låg inom några meter från varandra, jag trodde de var utspridda. Men någon hade bestämt att de ska tillbringa all framtid inom hörhåll från varann, och det gjorde denna någon rätt i. Allt annat vore ju ologiskt.

Men en grej gjorde mig lite (upp)rörd. Jacks grav är ju så in i HELVETE mycket pampigare än Bobbys och Teddys! Hans sitter uppe på en platå, omringad av en stenvägg där någon har huggit in delar av hans installationstal från -61. Och så en evig flamma på det.

Lillbrorsorna får nöja sig med ett enkelt, vitt träkors och en platta med sina namn (på bilden ligger Teddy till vänster, Bobby till höger). Inga minnesord, ingenting. Jag vet - de var aldrig presidenter. Men jag gillar inte att Jack roffar åt sig hela äran, den jävla womanizern. Bob och Ted var lika bra, om inte bättre.

Boadie och jag

Dag två i USA. På väg till D.C. Tåget stannar till i Baltimore. För några minuter andas jag och knarklangarna i the projects samma luft.

Sen skiljs vi åt igen.

(Första dagen här var för övrigt legendarisk. Men jag skriver mer om den nån annan gång. Har inte tid nu, måste passa på att leva lite först).

Tillbaka in i mistluren

Under de första 35 åren av mitt liv var jag aldrig i New York. I morgon åker jag dit för tredje gången sen hösten -09. Det är liksom en sån stad. Där nuet är så påtagligt att det förflutna upphör att existera, som någon sa.

Jag åker för övrigt med flight 69. Så ni vet när Rapport har extrasändning i morgon klockan 14.

iPad: money well fucking spent!!

Morgonen...

...var som en Disney-film. Allt var lyckat och perfekt (jag kom iofs för sent till dagis och fick bassning för att ungarnas grupp hade hunnit traska till bibblan, men what the hell). Ungarna var bästa vänner. Och på vägen hem poserade Piff och Puff för mig i rabatten.

Jag fortsätter ha...

...oerhört stort utbyte av min iPad. Kolla, den har värmekamera också!!

Att gå...

...på bio med den här flickan är en ynnest så enorm att jag vill tacka fler än bara Gud. Han (hon?) räcker inte. Och jag vet ju ändå inte om hon (det?) finns.

Mästerkatten i stövlar. Trodde det skulle vara en skitfilm men den var bra. Lilla gummans hand i en gigantisk popcornhink. Klantiga pappan som spiller ut tre kilo popcorn mitt i filmen. Lilla gummans lättade blick när det visar sig vara fyra kilo popcorn kvar.

Mästerkatten blir felaktigt fängslad i slutet. "Jag gillar inte den här filmen", säger gumman högt i salongen, som för att manifestera sitt hat mot orättvisor i världen. Hennes hjärta och Edwards hjärta är de renaste hjärtana jag känner till.

Samtal med Julie, lördag kväll

Julie: Tror du att Jesus sitter och vinkar till oss däruppe?
Jag: I himlen? Ja, vem vet?
Julie: Hej, hej, Jesus!
Jag: Tror du att Jesus finns?
Julie: Ja. Men inte Gud. Bara Jesus.
Jag: Men Jesus sa ju att han var Guds son. Då borde väl Gud också finnas?
Julie: Vadå son?
Jag: Som att jag är farfars son och Edward är min son. Så sa Jesus att han var Guds son.
Julie: Ok, jag tror väl på Gud då.
Jag: Nej, det behöver du inte göra.
Julie: Då gör jag inte det. Jag struntar i Gud. Det räcker med Jesus!

Historiens vingslag

Många oskulder som försvinner dessa dagar.

Igår: fick mitt livs första iPad. Har ingen aning vad jag ska använda skiten till, den följde med i ett paketerbjudande från Telenor som jag tog. Men den ser snitsig ut och det fanns ett roligt fotoprogram som jag och min fru använde som tidsfördriv i tre minuter.

I dag: Jessica tog sitt livs första körlektion. Med mig som lärare. Det gick fantastiskt bra, hon körde i minst femton meter och fick bara motorstopp fyra gånger. Jag var inspirerande och vis. Tänk Robin Williams i "Döda poeters sällskap".

Gammal kärlek som har rostat

Kents nya singel är patetisk. Jag är så jävla trött på Jocke Bergs förbannade gnäll nu. Han kan dra åt helvete.

Annat var det förr i tiden. Då gnällde jag ännu mer själv. Då var hans jantelagsmelodier som manna för själen. Nu är jag en annan. Nu har jag fattat att Gud nog existerar på nåt vis, trots allt. Jag orkar inte stå och trampa på samma plats längre. Men Jocke står fortfarande i regnet och luktar på sin vemodiga jävla navel.

Och gnäller. Och gnäller. Och gnäller.

Flygande huvuden

Julies stora skräck i livet är flygande huvuden. Jag vet inte var hon har fått detta från, men hon är livrädd över den dag då flygande huvuden ska ta över världen.

Bäst jag inte visar henne den här bilden på hennes lillebror och mostermamma.

Julie är ett geni, påskdagen

Julie: Alla människor vill vara gudar. För gudar kan aldrig dö.

Traditionell påsklunch som på Jesu tid

Jessica: Jag vill ha lärjungar! Skulle inte du också vilja ha massa lärjungar?
Jag: Nej, vad skulle jag med lärjungar till? Jag vet inte ett skit om livet.
Jessica: Det gör jag. Jag vet skitmycket om livet!

Egen företagare

Har köpt ny iPhone, ny iPad, ny MacBook, ny skrivare. Har registrerat mitt företag. Har sålt in mitt första knäck. Har jobbluncher i Västerås och jobbmiddagar i Stockholm. Får höra att mina ögon påminner om en presidentmördares.

Det där sista hade inte riktigt med saken att göra. Men ändå.

Helvete vad det här nya är...nytt. En kall, välbehövlig dusch för att känna att jag lever. Det kommer att bli bra, Jon. Det kommer att ordna sig. Det kommer.

Skönheten i en frukost med barnen. Mysigheten i att måla ägg på en onsdagseftermiddag med dem och Jessica hemma hos Lotta. Friheten i en vårvind i håret som jag inte hade upplevt annars.

Och om allt går åt helvete har jag ändå försökt.

Första mötet med Satan

Min son var modigare än Bernard Coy idag och klarade sitt första tandläkarbesök med bravur. Stackars gubben vet så lite om den här världen.

Eller så är det synd om mig som vet mer.

Hur är kvällen, undrar ni? Jo:

Den är som att Gud har bestämt sig för att omvända alla världens agnostiker och ateister, alla ensamma, de bittra, de som tvivlar att något gott kan komma ut ur det här livet. De som aldrig har älskat. De som aldrig kommer att älska. Som att Gud säger: jag finns! Nu är aldrig ensamma. Det FINNS en mening med allt det här. Beskåda: en varm och mjuk himmel! En sval vind mot era kinder. Ett vidunderligt ljus! Känn känn känn känn känn. Öppna öppna öppna upp er. TA EMOT MIG.

Så är kvällen.

Söndag, värdshus i Sala

En sån där söndag i Sverige där snön virvlar i luften, där himlen är grå och tiden står blickstilla. Tid för reflektion, tid för att dunka huvudet i väggen och skrika av ångest.

Sånt skiter Julie och Edward Forsling i. De har så mycket liv och lust i sina kroppar att jag häpnar. Jag går runt och jublar i det tysta, varje minut jag är med dem. Jag är lite sträng på ytan (ständigt bad cop, nån måste ju vara det), men inuti ler jag non stop. Och så ber jag en stilla bön om att de ska fortsätta vara så här soliga. Fast jag vet ju att allt är förgäves. Skolan kommer att bryta ner dem. Och samhället. Till slut är de bleka kopior av sig själva, som jag, trötta själar som jublar i det tysta åt att deras barn har så mycket lust till livet. That's the way it goes, folks. Livets kretslopp.