Tv-krönne, söndag

SVT lovade att ge oss höjdpunkterna under nöjesåret 2011.
Istället fick vi en massa reklam.
För SVT.

Enligt Rickard Olsson, som ledde SVT:s ”Nöjeskrönika” i går, var en av 2011 års stora trender att artister sadlade om och blev programledare.
Sen radade han upp exemplen på detta: Måns Zelmerlöw (Allsång på Skansen), Marie Serneholt (Helt magiskt och Melodifestivalen), Kalle Moraeus (Moraeus med mera) och Niklas Strömstedt (Tack för musiken).
Så ja, Rickard, det var otvivelaktigt en trend – om man håller sig inom SVT:s väggar.
Men varför ska man göra det?
En resumé av ett års nöjeshändelser i vår statliga television borde innehålla mycket mer än kanalens egenproducerade material. För handen på hjärtat, SVT: vi behöver inte påminnas om halvfiaskon som ”Minuten” när vi sitter med nyårssupén i soffan. Inte helfiaskon som ”Gäster med gester” heller. Just det programmet var ju snarast ett bevis på att vissa saker inte kan åldras med värdighet och borde inte ha platsat i någon nöjeskrönika överhuvudtaget.
Inte ens er egen.
Mycket av det som producerades i nöjesväg av SVT under 2011 var så klart sevärt. Och det var smart att låta ”Allt för Sverige” få stor plats i går. Det Anders Lundin-ledda programmet om svenskättade amerikaner på jakt efter sina rötter är bland det bästa kanalen har gjort på länge. Varmt, roligt och rörande på samma gång – och den excentriske New York-inredaren Guy Clark är så genomsympatisk att han borde få ett eget program.
Men inte ens han kunde dölja det faktum att SVT:s nöjeskrönika var snudd på pinsamt mager. För i ett parallellt universum dog Amy Winehouse och Lena Nyman. Adele sålde tretton miljoner album och Charlie Sheen drack tigerblod på flaska.
I SVT slickade Lena Philipsson sig på handen i ”Gäster med gester”.
Hon skulle föreställa en katt.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 1/1-12)