Småtrevlig musik.
Helt meningslös tv.
Tillsammans med Björn Ulvaeus skrev Benny Andersson en gång i tiden ABBA-låtar som ”Eagle”, ”Money, money, money” och ”The winner takes it all”. Klassiska sånger, tidlösa melodier, kulturskatter, kompositioner som håller Lennon/McCartney-klass och mer därtill.
Nu står han på en scen någonstans i Sverige och gnider ett dragspel till sömnpiller som ”När tvenne hjärtan slår samma slag”. Det är som att Mozart skulle spela muzak på ålderns höst. Varför gör Benny det här? Varför valde han detta spår?
Det fick vi aldrig svar på i SVT i går. Benny fick nämligen aldrig frågan.
Andersson är ett geni förstås, en levande legend, den förste och hittills ende svensk som blivit miljardär på sin musik (Ulvaeus ligger inte långt efter), och att Sveriges Television ägnar en timmes prime time åt honom är i sin ordning.
Men som tv-underhållning var de sextio minuter vi bjöds på i går snudd på olidliga. Livemusik är alltid svår att föra över till tv, och det gäller i synnerhet om musiken framförs av statyer på scen. Tunga namn som Tommy Körberg, Helen Sjöholm och Kalle Moraeus till trots – BAO:s omåttliga framgångar genom åren beror inte på att de är roliga att se på. Tvärtom: deras genomtrevliga musik fungerar bra på skiva och på din lokala dansbana, men i en tv-ruta är den spännande som falukorv. Om jag vore ett fan av BAO skulle jag dessutom känna mig snopen efter att ha sett gårdagens fantasilöst inramade konsert: varför bjöds vi inte på något bakom scenen-material? Varför fick vi inga intervjuer med Benny, Tommy och de andra? Trodde ni verkligen att det skulle räcka att sätta upp en kamera och gå hem, SVT?
Det närmaste underhållning vi fick i går var en fräckis signerad Helen Sjöholm. Det duger inte. Även om den förvisso var ganska rolig.
(Tv-krönika i Aftonbladet, 9/1-12)
