Björn

Jag har en kompis som heter Björn. Han är fan i mig snudd på en perfekt människa. Jag vet att han inte är det – han har säkert sina brister som alla andra – men herreGUD vad jag beundrar denna man. Han har pondus, han är vis, han är rolig, han är trofast, han skriver som en Gud, han har alltid ett par öron till övers när man behöver prata. Han hedrade mig och Jessica med att hålla tal på vårt bröllop och lyckades samtidigt få hälften av våra kvinnliga gäster att bli störtförälskade i honom (dock inte Helena här nere, hon är lyckligt gift).

Nyss ramlade jag över den HÄR gamla krönikan han skrev för en massa år sen. Och blev återigen påmind varför jag älskar honom så mycket.

Ur en pojkes perspektiv

Undrar om livet någonsin blir bättre än när man är tre bast och ligger med blont svall på kudden och en vällingflaska i handen och en Bamse-saga framför sig.

Ny jobbvecka i morgon. Åh, jag vill inte.

Samtal med Edward, söndag förmiddag

Edward: Förlåt, pappa. Jag har ätit kattmat.
Jag: Va?
Edward: Den är redan i min mage.
Jag: Åt du torrfoder? Hur många åt du?
Edward: (räknar till tjugo)
Jag: Åt du TJUGO kroketter?
Edward: Ja.
Jag: Hur mår du?
Edward: Jag mår bra.
Jag: Hur smakade det?
Edward: Det var smaskens!

Dagens föresats

Alkohol är skit. Jag måste lära mig det nu. Den här dagen har tillbringats med fyrtiofem graders slagsida och en livssyn mörkare än en bajamaja i Mordor tack vare gårdagens avskedspartaj för Susanne och Claes och några till. Det är inte värt det. Även om lamporna vid Jimmys Marina lyste så mycket vackrare med vin i blodet.

Det börjar sjunka in...

...att klanen Forsling har fått en ny medlem. På riktigt.

Soundtrack till dokumentalypsen

Skriver långt dokument idag. Och är på väg att bli sjuk. Bland annat.

Hittar Gud i sekunderna mellan 1.02 och 1.09 i den här bombastiska gamla pärlan. En fagott? En oboe? Som reser sig ur askan som en lidelsefull fågel.

Som på beställning...

...dök denna bild upp i min inkorg precis. Jullan som bebis i Susannes famn. Måste ha varit vintern 2007, när Susanne kom och hälsade på en slutkörd och ledsen Jon i Västerås. Den där tiden känns så avlägsen i dag. Men jag är glad att jag blev påmind om den.

Jag och Susanne har haft en syskonaktig relation genom åren. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om henne, men vi har alltid haft märkligt lätt att börja bråka om saker och ting. I dag skäms jag över många av dom där bråken. Jag minns särskilt ett, sommaren 2010, som helt och hållet var mitt fel. Vi var på en fest och började tjafsa om Bladets bevakning av prinsessan Victorias bröllop, som Susanne var chef för. Helt oförtjänt tog jag ut min ilska på monarkin som statsskick på Susanne, vilket slutade med att vi stod och skrek på varandra inför förvånade kollegor. Jag bad om ursäkt efteråt, men jag skäms än i dag. Susanne förtjänade inte det där. Hon gjorde ett helt fantastiskt jobb med bröllopet. Hon är och har alltid varit en fin vän.

Det är den här bilden bevis för.

Tisdag förmiddag. Saknar Julie så det gör ont.

Söndag kväll

Julies bästa vän heter Havis. Han är en sköldpadda som bor på botten av havet. Edwards bästa kompis heter duschis. Han bor i Edwards hand.

Havis och duschis älskar varandra.

Det förra inlägget...

...var ganska onödigt och var egentligen bara till för att jag inte vill tråka ut er med att BARA blogga om min fru och bröllopet och hur kär jag är.

Men nu kan jag inte hålla mig längre. KOLLA VAD HET MIN FRU ÄR PÅ DEN HÄR BILDEN!!!!

MI4

Gjorde inhopp som webb tv-reporter igår vilket var lajbans. Såna här intervjuer är alltid krångliga; man får tretton minuter inklämd i ett minimalt rum med två tekniker och en stressad pressmänniska från USA och försöker få fram något som åtminstone liknar ett intimt möte med intervjuobjektet.

Men om man bortser från att Micke Nyqvist kallade mig för "Joel" var det rätt kul. Det är sånt här jag kommer att sakna när jag lämnar Bladet den sista mars.

Best man

Bjuder min best man Dan på middag. Han har varit ett otroligt stöd för mig de senaste månaderna. Han har räddat mitt sorry ass så många gånger. Som när bildspelet strulade (Dan fixade). Som när mina brallor visade sig ha veck på låret, tre timmar innan vigsel (Dan tog fram strykjärnet och började stryka). Som när vi blev hungriga på bröllopsdagen (Dan drog till McDonald's).

Och som nu: i röran på festen tappade jag bort vigselbeviset. Vem som tog hand om det?

Jo, min best man förstås.

Att vara gift...

...är att komma hem från jobbet efter klockan åtta och vara slut i huvudet av trötthet. I tamburen doftar det gott och en kvinna som är välsignad av alla världens gudar välkomnar mig med ett leende på läpparna som genast gör mig pigg. Hon har gjort ugnsrostade rotfrukter med fetaost och det smakar tusen gånger bättre än det låter. Och vi delar på en flaska äkta champagne som vi fick i bröllopspresent och vi pratar om allt som hände i lördags och vi pratar om våra familjer och jag spelar Bruce Springsteens "If I should fall behind" för det var den låtens text som vigselförättaren läste upp (fast översatt till svenska) och vi tittar på varandra och ler och ler och ler och sen går vi och lägger oss.

En liten korrigering

Det äkta ståndet

Som ni trogna läsare av bloggen vet så gifte jag mig i lördags. Jag inser att det är omöjligt att kunna göra en så världsomvälvande händelse rättvisa på en fucking blogg så jag ska inte ens försöka. Dessutom har vi inte fått några bilder än. Men så här, people:

Jag. Är. Så. Himla. Lycklig. Och. Mitt. Hjärta. Svämmar. Över. Av. Tacksamhet. Jag. Skulle. Önska. Att. Ni. Fick. Uppleva. Hur. Det. Känns. Men. Det. Kan. Ni. Inte. För. Ni. Är. Inte. Gifta. Med. Jessica. Forsling.

Japp, hon har bytt nu. Vi säger namnet gång på gång, känner på det, smakar på det, försöker förstå att vi inte är två barn som leker vuxna utan att hon faktiskt lagligt är folkbokförd med min släkts efternamn och kommer att vara det så länge hon lever. Vilken sanslös ära. Mina förfäder dansar i sina gravar.

Jag kan inte sova. Jag log som ett fån på morgonmötet i morse. Jag ler som ett fån nu. Jag är välsignad med en skönhet som är så stor att den inte får plats i min kropp.

Titta på den här perfekta kvinnan. Den 14 januari 2012 gifte jag mig med henne. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att någon däruppe älskar mig så hjärtat brister.

MJ

På Restaurang Jin med Jessica. I väntan på maten läser hon Mats Kamp. Hon har insett Mats Jonssons storhet och det var inte en dag för tidigt. Mannen är ett unikum.

Påminnelse

Facebook påminner mig om att jag har ett event den här veckan. Jag klickar på länken och känner en overklighetskänsla skölja över mig. Drygt 50 timmar kvar i skrivande stund. Sen står vi där, hand i hand. Och går in i något helt nytt.

Jag kan inte förstå det.

En gullig grej...

...med min blivande fru är att hon inte har så bra koll på britpop. I går satte vi ihop en Spotifylista till bröllopsfesten:

Jessica: Den här låten är ganska bra! Med Blur (uttalar namnet så att det rimmar med Fröken Ur). Den kan vi ta med!
Jag (överlägsen attityd): Hahaha! Herregud, vet du inte vilka Blööör är?
Jessica: (rodnar)
Jag: (önskar att jag inte vore så luttrad och hemsk)

Det här är..

...kort och gott den bästa rocklåt som nånsin har gjorts. Herregud jag skulle kunna GIFTA mig med Johnny Ramones gitarrslinga i versen!

Just ja, jag ska ju gifta mig med Jessica Isaksson på lördag. Det är i och för sig lite bättre, henne kan man ju prata med.

Tv-krönne, måndag (med läsarnas hyllningar)

Benny Anderssons Orkester?
Småtrevlig musik.
Helt meningslös tv.

Tillsammans med Björn Ulvaeus skrev Benny Andersson en gång i tiden ABBA-låtar som ”Eagle”, ”Money, money, money” och ”The winner takes it all”. Klassiska sånger, tidlösa melodier, kulturskatter, kompositioner som håller Lennon/McCartney-klass och mer därtill.
Nu står han på en scen någonstans i Sverige och gnider ett dragspel till sömnpiller som ”När tvenne hjärtan slår samma slag”. Det är som att Mozart skulle spela muzak på ålderns höst. Varför gör Benny det här? Varför valde han detta spår?
Det fick vi aldrig svar på i SVT i går. Benny fick nämligen aldrig frågan.
Andersson är ett geni förstås, en levande legend, den förste och hittills ende svensk som blivit miljardär på sin musik (Ulvaeus ligger inte långt efter), och att Sveriges Television ägnar en timmes prime time åt honom är i sin ordning.
Men som tv-underhållning var de sextio minuter vi bjöds på i går snudd på olidliga. Livemusik är alltid svår att föra över till tv, och det gäller i synnerhet om musiken framförs av statyer på scen. Tunga namn som Tommy Körberg, Helen Sjöholm och Kalle Moraeus till trots – BAO:s omåttliga framgångar genom åren beror inte på att de är roliga att se på. Tvärtom: deras genomtrevliga musik fungerar bra på skiva och på din lokala dansbana, men i en tv-ruta är den spännande som falukorv. Om jag vore ett fan av BAO skulle jag dessutom känna mig snopen efter att ha sett gårdagens fantasilöst inramade konsert: varför bjöds vi inte på något bakom scenen-material? Varför fick vi inga intervjuer med Benny, Tommy och de andra? Trodde ni verkligen att det skulle räcka att sätta upp en kamera och gå hem, SVT?
Det närmaste underhållning vi fick i går var en fräckis signerad Helen Sjöholm. Det duger inte. Även om den förvisso var ganska rolig.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 9/1-12)

Vissa saker i livet

Är helt enkelt värdelösa. Det här med tänder till exempel? Vad är det för skit? Varför gjorde Gud/evolutionen/get outta my face emaljen så känslig? Varför föddes vi inte med stenar i käften?

Jag har alltid hatat tandläkare (men just han på bilden är trevlig. Han heter Jan och gillar Queen). Gång på gång har de berövat mig på min stolthet och mitt människovärde. Gång på gång har de fått mig att inse att världen är en hård och kall och ogästvänlig och fittig plats.

Men Jullan kanske inte behöver lära sig det. Vem vet? Hon kanske klarar sig från allt det där. Noll hål idag i alla fall, det är en början.

Min son är sjuk

Soliga pojken lufsar fram med feber. "Pappa jag är trött", säger han i affären. Han flörtar inte ens med kassörskan. Hemma i soffan får han apelsinjuice i flaska. "Om jag dricker blir jag frisk", säger han förhoppningsfullt. Sen somnar han.

Men Jullan är frisk som en nötkärna och insisterade på att gå till dagis i morse. Igår fick hon även en ny idol i form av Jessicas kompis Victoria som hälsade på med sin kille Magnus. "Du ska bli min bästa vän", sa Julie och grep tag om Victorias ben. Victoria fick inte ens bajsa ifred, stackarn.

Tv-krönne, lördag

Matchen mellan ”På spåret” och ”The Voice” slutade oavgjort.
Det blev 2-2.

Fredagskvällar klockan 20.00 innebär numera en rejäl prestigefajt mellan SVT och TV4. Igår ställdes ”På spåret” för första gången mot Fyrans ”The Voice”, som ska sno tittare i yngre medelåldern från SVT:s gamla trotjänare.
Om man lyckas med det får framtiden utvisa. Klart är att programmet redan nu har hittat sin identitet som en varmare, snällare storebror till det insomnade ”Idol”. Greppet med en kändisjury är lyckat, även om de inte alltid drar åt samma håll. Ola Salo är programmets klarast lysande stjärna, en slags Alexander Bard med hjärta: fyndig och knivskarp i sina omdömen, men utan att någonsin bli nedrig. Rapparen Petter är en mysfarbror som ler med hela ansiktet och säger ”sjukt bra” om i stort sett allt. Men både Carola och Magnus Uggla har än så länge haft svårt att hitta sina roller i programmet. Ugglas kaxighet är malplacerad i ett så genomhyggligt program, och Carolas proffstrevlighet känns utstuderad bredvid Salos genuina värme. ”The Voice” har potentialen att bli flera klasser bättre än vad ”Idol” någonsin var, men då krävs det att juryn blir mer samspelt och att de klarar av hoppet till live-tv när det lider.
Gårdagens avsnitt av ”På spåret” var kanske inte det bästa den här säsongen, men med Sveriges roligaste man (Peter Wahlbeck) i ett av lagen och Sveriges trasigaste popstjärna (Olle Ljungström) på scenen går det inte att misslyckas. Och Kristian Luuk ska ha en eloge för att han försökte överträffa självaste Ingvar Oldsberg i krystade ledtrådar: ”feministiskt parti och läpp på engelska” ledde inte helt spikrakt till Fi-lip-stad.
Oavgjort efter rond ett, alltså. Rond två väntar nästa vecka.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 7/1-12)

Bus med Trus

Jag och Helena har samma totalt meningslösa humor, vilket visar sig extra tydligt när vi messar gubbar till varandra:

Dagens fråga

Varför ser jag inte ut så här längre?

Vad var det som hände?

Eftersom...

...jag är hi-tech har jag fixat sån där timeline på min fejja nu. Känns som att rota i gamla lådor på vinden när man scrollar tilbaka till 2007 och kollar in sitt liv som man levde det då. Tur att vissa saker aldrig förändras. Som Susannes fyndigheter till exempel...så här skrev hon när jag skulle gå på pappaledighet första gången.

Hö-hö.

Tungviktsmöte

Surrealismen i morse. Mamman till mina barn intervjuar min blivande fru i direktsänd radio. Ibland hinner min hjärna inte med. För ett och ett halvt år sedan kånkade Lotta och jag runt på två blöjbarn i en trea på Tegnérgatan. Nu står hon i en studio på Radio Västmanland och skrattar tillsammans med den kvinna som jag kommer att gifta mig med om tio dagar.

Det är stort av dem båda.

Tv-krönne, söndag

SVT lovade att ge oss höjdpunkterna under nöjesåret 2011.
Istället fick vi en massa reklam.
För SVT.

Enligt Rickard Olsson, som ledde SVT:s ”Nöjeskrönika” i går, var en av 2011 års stora trender att artister sadlade om och blev programledare.
Sen radade han upp exemplen på detta: Måns Zelmerlöw (Allsång på Skansen), Marie Serneholt (Helt magiskt och Melodifestivalen), Kalle Moraeus (Moraeus med mera) och Niklas Strömstedt (Tack för musiken).
Så ja, Rickard, det var otvivelaktigt en trend – om man håller sig inom SVT:s väggar.
Men varför ska man göra det?
En resumé av ett års nöjeshändelser i vår statliga television borde innehålla mycket mer än kanalens egenproducerade material. För handen på hjärtat, SVT: vi behöver inte påminnas om halvfiaskon som ”Minuten” när vi sitter med nyårssupén i soffan. Inte helfiaskon som ”Gäster med gester” heller. Just det programmet var ju snarast ett bevis på att vissa saker inte kan åldras med värdighet och borde inte ha platsat i någon nöjeskrönika överhuvudtaget.
Inte ens er egen.
Mycket av det som producerades i nöjesväg av SVT under 2011 var så klart sevärt. Och det var smart att låta ”Allt för Sverige” få stor plats i går. Det Anders Lundin-ledda programmet om svenskättade amerikaner på jakt efter sina rötter är bland det bästa kanalen har gjort på länge. Varmt, roligt och rörande på samma gång – och den excentriske New York-inredaren Guy Clark är så genomsympatisk att han borde få ett eget program.
Men inte ens han kunde dölja det faktum att SVT:s nöjeskrönika var snudd på pinsamt mager. För i ett parallellt universum dog Amy Winehouse och Lena Nyman. Adele sålde tretton miljoner album och Charlie Sheen drack tigerblod på flaska.
I SVT slickade Lena Philipsson sig på handen i ”Gäster med gester”.
Hon skulle föreställa en katt.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 1/1-12)

31/12/11 i bilder

Familjen Forsling-Isaksson-Karlsson-Mellesmo hade nyårspartaj i går och det var finfint! Ungarna höll sig vakna till 00.43 och fick därmed uppleva sitt första riktiga tolvslag. Men för säkerhets skull hade vi redan haft ett tolvslag för dem då. Klockan 22. Med tomtebloss som fyrverkerier.

Det hände då och då under kvällen att jag greps av en eufori som gjorde mig vimmelkantig. För vi kommer ju att klara det här. Precis alla kommer att landa på fötterna när allt är sagt och gjort.