Julie (vid åsynen av korv och pommes frites-middag): Blääää!!
Jag: Nej inget sånt där nu. Man ska vara glad att man får äta mat. Det finns barn som inte får någon mat alls och som dör.
Julie: Nej, det gör det inte.
Jag: De sitter och är hungriga och tittar upp mot himlen och säger "tänk om jag fick bo med Julie och äta korv och pommes frites". Och sen gnässer dom.
Julie: Men pappa. De fattiga har ju redan dött. De kan inte tänka nånting.
Jag: Det finns fattiga som fortfarande lever.
Julie: Men de kan äta något annat. De kan äta pommes frites och potatismos.
Jag: De har inte råd med det.
Julie: De är så fattiga att de inte har råd med golv. De får sova på bordet. Men om de inte har något golv kan bordet åka ner i sjön.
Jag: De har inte råd med bord heller.
Julie: Men då kan de gå och be om hjälp. Och så får de ett nytt hus och ny mat.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...