Julie (vid åsynen av korv och pommes frites-middag): Blääää!!
Jag: Nej inget sånt där nu. Man ska vara glad att man får äta mat. Det finns barn som inte får någon mat alls och som dör.
Julie: Nej, det gör det inte.
Jag: De sitter och är hungriga och tittar upp mot himlen och säger "tänk om jag fick bo med Julie och äta korv och pommes frites". Och sen gnässer dom.
Julie: Men pappa. De fattiga har ju redan dött. De kan inte tänka nånting.
Jag: Det finns fattiga som fortfarande lever.
Julie: Men de kan äta något annat. De kan äta pommes frites och potatismos.
Jag: De har inte råd med det.
Julie: De är så fattiga att de inte har råd med golv. De får sova på bordet. Men om de inte har något golv kan bordet åka ner i sjön.
Jag: De har inte råd med bord heller.
Julie: Men då kan de gå och be om hjälp. Och så får de ett nytt hus och ny mat.
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
En av Edwards favoritspelare i fotboll är Cristiano Ronaldo, och han är särskilt fascinerad av dennes firande när han gör mål. Tydligen bruk... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...