Sommaren 2019

Den sista dagen av en till synes oändlig sommar är här. Jag kommer aldrig att glömma sommaren 2019.

Långa resor fram och tillbaka till Ersta, där vi tog ett långsamt farväl av en mor, svärmor och mormor. Ljudet av skrik och rock från Gröna Lund, sommaren nästan aggressivt prunkande. När Sverige var som allra mest levande lämnade min svärmor jordelivet.

Besök av min egen mor på ett demensboende i Tärnsjö. Välviljan och vänligheten fortfarande kvar. Då och då en kommentar som skulle kunna ha sagts av min gamla mamma.

”Vad blåa ögon hon har”. ”Du kommer att bli vackrare och vackrare”.

”Dig glömmer jag inte”.

Solen över Helsingfors, solnedgången i Östersjön, Mariellas trygga dunkande, kärleken mellan tre generationer i hytt 6928.

Skyfallet över polishuset i Vimmerby 1899. Den stekande solen över Svalöv. En stilla hotellfrukost i Norrtälje. En liten pocket i min hand. Ljusstrimmor över Huddungesjöns sandbotten. Min ettårings första, stapplande steg.

Mina tre äldsta barn, rusandes mellan olika karuseller medan mörkret lade sig över Tivoli och Köpenhamn. Promenaden hem genom en miljonstad, pustarna av Europa över mig och de vackra små människor som jag är pappa till. Det ohyggligt höga priset man betalar som förälder, varje dag. Uppoffringarna, slitet, tristessen. Som ändå är värt det, i stunder av stilla eufori.

Kärleken. Som plågar oss. Som rycks ifrån oss. Som föds på nytt.

Paperback writer

Inget doftade så gott i min barndom som min pappas gamla Dick Francis-deckare. Dammigt och hemtrevligt, med en kittlande underton av ond, bråd död. Jag minns deras omslag med glädje också, färgglada bilder av lik som låg i pölar av blod. De må ha varit smaklösa och opassande för ett barn, men de gjorde att jag förälskade mig i litteratur innan jag ens hade lärt mig att läsa. - Aftonbladet Kultur, 8 november 2012

I hyllan uppe i nyinredda stod de, min pappas pocketar. Hårdkokta krimromaner av Len Deighton, Dick Francis, Ed McBain. Jag älskade hur de kändes i min hand, böjligheten, fraset av de tunna sidorna när man bläddrade dem.

Häromdagen kom min bok om Alcatraz äntligen som pocket, nästan två er efter att den släpptes som hardback. 288 sidor böjliga, frasande sidor, skrivna av en annan Jon i en annan dimension än den Jon som storögt satt på golvet vid gästrummet och kollade på ritade bilder av snygga mordoffer på sin pappas pocketomslag.

Ändå samma Jon. På ett sätt. Och en slags cirkel som det känns mycket vackert att kunna sluta.

Stuga 207

Förknippar av någon anledning Astrid Lindgren med åska. Vällande, mullrande åska från mörkblåa skyar vid sekelskiftet. Röda fäbodar, ett Sverige som inte längre finns, Madicken och Pippi och Rasmus i sensommargrönska dränkt i regn.

Häromdagen åkte jag med fru, svåger och mina två yngsta barn till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Tre miljoner svennar trängdes mellan Lotta på Bråkmakargatan hus och Ronjas borg, men det Liv fascinerades av mest var en gammaldags polisstation, komplett med fyllecell och skrivbord för en polischef.

Himlarna öppnade sig och öste ner regn, sen kom solen fram, sen öste sommarregnet ner igen. Vid det tredje skyfallet satt jag och Liv hopkurade i en fängelsecell och hörde dropparna smattra mot ett gallerbelagt fönster.

I några sekunder lyckades jag leka att vi satt där på riktigt, jag och min sexåring, i en cell för 120 år sen, i Madickens värld, i det gamla Sverige, där åskan mullrade över röda trästugor och trevliga små mord begicks när det blåste varma eftermiddagsvindar i gröna buskage.

Träder utanför cellen vajade i blåsten. Regnet föll från himlen och året var 1899.

Wheels

Fick ett ryck och lärde min näst yngsta dotter att cykla idag. Eller rättare sagt: hon kunde redan göra det, visade det sig. Några uppmuntrande ord, ett släppt styre och voilà:

My little kiddo’s got wheels.

Mamma

Jag saknar dig som fan, mamma.

Jag har skjutit sorgen på framtiden, för den gör för ont.

Jag är ledsen för alla gånger, alla decennier, som jag tog dig för givet. Jag borde inte ha gjort det. Du gav mig så oändligt mycket.

Du gav mig allt.

Hur tackar man någon som ger en allt? Jag vet inte.

Jag lyckades aldrig göra det.

Det sägs att ingen äger sina barn, för barn är livets längtan efter sig självt och går som en stafettpinne från generation till generation. Mina barn har inte mig att tacka för att de existerar, eller sina mammor. De har livet att tacka.

Så det är inte det jag menar när jag säger att jag har dig att tacka för allt.

Det är det andra: mjukheten, den villkorslösa kärleken, tryggheten. Mina första år på Jorden var ljusa, välkomnande. Världen var en plats som älskade mig, det var så det kändes.

Det var du som fick mig att känna så.

Rum 860

Stekande dagar i Skåne, bland vajande sädesfält som sträckte sig milsvida under vindkraftverken. Bad i pool hos Isa med familj, utflykt till tångstinkande strand i Landskrona där krabbor sprang på sandbotten och lastpråmerna tornade upp sig i horisonten.

Tåg över Öresundsbron med mina tre äldsta critters, incheckning på flådigt hotell och sen sex timmar störtdykning ner i hänga-upp-och-ner-karuseller, sockervadd och fulla danskar på Tivoli.

Framåt nio sänkte sig mörkret över Köpenhamn, och vi stod i kö för att åka ungarnas favoritberg- och dalbana för typ femte gången. En ljusslinga snett ovanför mig tändes. Bakom det vajade ett grönt träd.

För några sekunder försvann sorlet av tusentals människor. Allt som fanns var jag, den där lilla ljusslingan och de vajande löven. En märklig stund, lika helig som den var flyktig, några sekunder då sommaren 2019 plötsligt lät sig fångas i min hand. Jag tror det var lycka, ren och skär.

Sen rörde kön på sig, och världen var tillbaka.