Könsrollerna

Min son köpte en ny skolväska med Yankees-tryck på, eftersom Yankees är mitt favoritlag. Men den fanns bara i rosa. Nu är det några muppjävlar som retar honom för detta, eftersom rosa anses vara en tjejfärg. Som om vi skriver 1989 i kalendern och inte 2019. Som om vår generation av föräldrar inte fattade någonting av det vi lärde oss som barn.

Världen är så dum och enfaldig. Så många barn är så korkade och felprogrammerade.

Nu dilemmat: ska jag säga åt min son att stå på sig, för att signalera att mobbarnas ord saknar betydelse? Eller ska jag foga in mig i de bestämda könsrollerna?

Och köpa en svart väska. Manlig, destruktiv, färglös.

Den gemensamma drömmen

Min fina vän Björn kom på besök igår, och dagen till ära bjöd Västerås på årets första sommardag och visade sig från en snudd på beboelig sida. Vi traskade längs med Mälaren ner till Kajplats 9 och sedan in till city och O’Learys. Efter x antal öl och en och annan Fernet halade vi fram våra alster under högtidliga former: Björns bok ”Skärmtid” som kom 2016 och min skit som kom året därpå.

Ett byte. Som länge planerats och äntligen blev av.

I min dedikation påminde jag Björn om en promenad vi tog en sommarmorgon 2009, på en grusväg strax utanför Klippan i Skåne. Vet inte varför jag lagt just den promenaden på minnet, men vi pratade som vanligt om vår gemensamma dröm. Om skrivandet, om de outgivna manusen, om planerna, de stora.

Författardrömmen, så skör. Som resulterade i varsin bok trots allt. Som skapade nya planer, om nya alster. Det är fint att ha en vän som delar samma dröm, som håller en sällskap på den annars så ensamma, långa, snirkliga vägen dit.

On stage

Liv stod på scen i sitt livs första teaterföreställning ikväll. Hennes tolkning av en anycorn med läkande krafter var storartad och flaggade för en framtid i strålkastarljuset.

Halvt urdrucken läskburk

När döden knackar på dörren är det livet som svarar.

Jon 1999, som vände på dygnet i en etta i Nacksta, tog livet så för givet. Jon 2011 också, nykär i en taxi till Solna. Jon i så många åldrar, hållandes livet slarvigt i vänsterhanden, som en halvt urdrucken läskburk. Knappt värd att spara.

Nu plötsligt med insikten att livet är det enda han har.

Nu plötsligt med insikten att livet svämmar över, men att det kan rinna ut när som helst.

Omkring mig, livet, det sprittande. Julie som skriker ut sin tolvåriga extas med Willow och de andra coola tjejerna i Flumeride på Liseberg. Edward som efter lång beslutsångest lägger fotbollskarriären på hyllan och tar farväl av sina Champions League-drömmar. Farfar som kommer på besök utan farmor för första gången, värdelösa ESC-låtar på en alldeles för liten tv-skärm, barnbarn nummer tre som somnar på det 81-åriga bröstet.

Två systrar i köket.

Solnedgång över hospice.

Farewell to The Rock

För tjugo minuter sedan skickade jag in ett nyskrivet förord till pocketutgåvan av min Alcatraz-bok som kommer att släppas i sommar. Att skriva ett förord till en fucking pocketutgåva kan vara det mest behagliga man kan göra - förhoppningsvis får jag göra det igen någon gång i framtiden, men jag såg till att njuta av varje sekund för säkerhets skull.

En sak som är säker är att de 586 orden jag nu skickade in var det sista jag någonsin skrev till den här boken, till det här projektet som började för fyra år sedan (nästan på dagen) då jag åkte till San Francisco och gjorde en artikelserie om fängelset för Bladet. Där såddes fröet, som sedan växte sig till ett bokträd (pun intended) under hösten och vintern 2016.

När jag fick veta att boken skulle komma på pocket fick jag en idé att leta upp ännu en före detta fånge för att kunna skriva ett bonuskapitel. Boken var ju redan klar och behövde inte fyllas ut, men jag gjorde det för att förlänga min tid med Alcatraz. För jag njöt så mycket under arbetet med boken.

Efter extremt mycket detektivarbete och slit lyckades jag få kontakt med två fångar. Den ene satt i fängelse för mord, och jag övertygade fängelsedirektören om att fråga honom direkt om han ville ställa upp på en intervju med mig. Men han sa nej.

Den andre bodde i Georgia och var 91 bast. Men hans mycket yngre fru insinuerade att hon ville ha pengar för att låta sin man prata med mig, vilket jag inte gick med på. Så det sket sig. Jag hann till och med begära ut deras mugshots från National Archives, så exklusivt för mina miljontals bloggläsare kommer här deras gamla bokningsfoton från Alcatraz. Något ska de ju användas till.

Tack för den här tiden, min lilla bok. Jag kommer aldrig att glömma dig.

Fredag med mamma

Det som finns kvar: kramarna. Mjukheten. Välviljan. Leendet.

Allt annat: borta.

En delad bulle på rummet, en delad mandarin. Det yngsta barnbarnet i hennes knä, modersinstinkten som kickar igång. Hon har alltid varit så bra med små barn.

Promenad i iskall majeftermiddag sen, i riktning mot biblioteket. Som visar sig vara stängt. Järnaffären som låg på vägen dit är igenbommad för gott. Liksom så mycket annat i Tärnsjö. Ogräs växer där kunder vandrade i min barndom.

Skolgården är ombyggd och öde. Fotbollsplanen, idrottshallen och det röda skjulet där vi kryddade knäckemackorna med Aromat är kvar som jag minns dem. Hon kommer ihåg hur man gungar. Vi sjunger Lilla snigel för Annie, sen vandrar vi tillbaka.

Spöke i en spökstad. Jag matar henne med våffla och grädde. Alla miljoner gånger hon tankade mig med kärlek, i det stora och i det lilla. Glömt nu. Av henne, men inte av mig.

Ni kommer väl snart tillbaka, frågar hon sen. Ja, mamma. Vi kommer tillbaka sen.

Maj

Frökapslarna hänger tunga i den ljusgröna björken utanför mitt fönster. Våren är här, nästan aggressiv i sin lust till liv. På ett ålderdomshem i Tärnsjö ligger min mamma och har ingen aptit. Jag och ungarna drar Annie i en liten varukorg inne på Ica Sjöhagen. Hon skrattar lyckligt, tar allting för givet. Livet, lusten, skratten. Bajset som ska ut, maten som ska in.

Kretsloppet. Det ständiga. Ekorrhjulet, som snurrar på tills det plötsligt inte gör det längre.

Jag har krupp i mina lungor, stapplar fram med tjugo kilos övervikt genom den prunkande grönskan. Plikter, plikter. Biljävlar som alltid går sönder. Restskatt. Ungar som inte kommer in på de skolor de vill komma in på. Folk i min närhet som gnäller, nafsar mig i hasorna.

Mest av allt: en mor som tynar bort. Som jag är maktlös att rädda.

Det nöter, nöter. Jag har en sol i min själ, alltid haft, men strålarna kämpar för att nå igenom molntäcket dessa dagar. Det är fan inte lätt att leva. Även när man är välsignad, som jag är, på så många sätt.

Men livet ska levas, ända fram, tills det inte längre kan levas. Det är kontraktet vi alla har skrivit under.