Maj

Frökapslarna hänger tunga i den ljusgröna björken utanför mitt fönster. Våren är här, nästan aggressiv i sin lust till liv. På ett ålderdomshem i Tärnsjö ligger min mamma och har ingen aptit. Jag och ungarna drar Annie i en liten varukorg inne på Ica Sjöhagen. Hon skrattar lyckligt, tar allting för givet. Livet, lusten, skratten. Bajset som ska ut, maten som ska in.

Kretsloppet. Det ständiga. Ekorrhjulet, som snurrar på tills det plötsligt inte gör det längre.

Jag har krupp i mina lungor, stapplar fram med tjugo kilos övervikt genom den prunkande grönskan. Plikter, plikter. Biljävlar som alltid går sönder. Restskatt. Ungar som inte kommer in på de skolor de vill komma in på. Folk i min närhet som gnäller, nafsar mig i hasorna.

Mest av allt: en mor som tynar bort. Som jag är maktlös att rädda.

Det nöter, nöter. Jag har en sol i min själ, alltid haft, men strålarna kämpar för att nå igenom molntäcket dessa dagar. Det är fan inte lätt att leva. Även när man är välsignad, som jag är, på så många sätt.

Men livet ska levas, ända fram, tills det inte längre kan levas. Det är kontraktet vi alla har skrivit under.