2006 satte jag mig i Klara kyrka och bad en bön för mitt kommande barn. Jag har alltid älskat att vara i kyrkor, min agnosticism till trots. Lugnet, stillheten, accepterandet av livet som något mäktigt. En oas från det värdsliga larmet, från vardagens ovärdiga traggel.
Idag gick jag in i Klara igen och gjorde detsamma för lilla Annie. Som kommer vilken dag som helst, som ska leva på den här märkliga planeten och ha mig som pappa.
En pianist kämpade sig fram genom en melodi av Grieg. Vissa toner blev fel, och skorrade falskt i den stora salen. Som livet självt, med andra ord.
Fina Annie. Jag såg dig framför mitt inre. En oändligt solig grutt, med ett universum av bilder och känslor i ett litet mörkblont huvud.
Snart ses vi.
