I höstas ringde en 83-årig fd polis till mig och sa att han ville skriva om min bok i ett veckomagasin.
"Du har väl hört talas om Kvällsstunden?" sa han.
"Ehhh, nej faktiskt inte", svarade jag.
Det visade sig att Kvällsstunden är en tidning som har funnits sedan 1938, och att den har en tryckt upplaga på cirka 40 000 ex. Av nån anledning hade jag helt missat dess existens, men det kan ha att göra med att de vänder sig till en målgrupp modell gammal stöt. 65 och uppåt. Inte så många bilder, utan långa textsjok om allt möjligt, gärna med nostalgisk touch.
Jag skickade honom ett ex, och glömde nästan bort alltihop. Nio månader senare damp ett brev ned i inkastet. 83-åringen (som antagligen hunnit fylla 84 vid det här laget) hade skickat ett nummer av tidningen, med en artikel om boken. Den höll kanske inte Jack London-klass, men jag blev lite rörd. Det var en text om den gamla världen, för gråstarriga ögon att vandra över medan brasan sprakar och vinden viner.
