En lätt korrigering

Systrar på väg hem från affären, tisdag

Liv: Julie, jag är trött.

Julie: Jag vet, men snart är vi hemma. Och då kan du göra massa mysiga saker. Du kan spela Robbery Bob!

Liv: Men då vill jag att vi spelar tillsammans.

Julie: Ja, det kan vi göra.

Liv: På min mobil?

Julie: Okej, på din mobil. Nu längtar jag hem!

Liv: Nu gör jag det också, när du säger så vackra saker. Precis som du är vacker.

Annie

Värkarna började komma med kortare intervaller när jag dansade Små grodorna runt majstången i Tillberga med Julie och Liv strax efter 14. Sen föll ett lätt regn, och på väg tillbaka till Adam och Lotta bestämde sig Jessica för att det var dags.

BB var oväntat stilla när vi anlände. Två bilar på parkeringen. Epidural vid 5 cm öppen, vi tog en kaffe och såg Nigeria göra 2-0 på Danmark samtidigt som värkarna rasade i upp till 127 enligt monitorn.

Annie kom ut 19.39. Vid tre sekunders ålder skrek hon till. Sex sexunder gammal öppnade hon sina ögon, och såg sig omkring med en blick som var tusen år gammal, vis, allseende, erfaren. Jag kommer aldrig att glömma den blicken. Som att hon var vid fullt medvetande, och begrundade rummet på BB. "Jaha, det blev Sverige 2018 den här gången alltså".

Barnens första möte med sin nya syster kommer jag heller aldrig att glömma. Min familj har så mycket kärlek i sig, mina barn har så vidöppna famnar. Annie är en good-looking, frisk bebis som kommer att växa upp med en familj som bara vill henne väl. Som vill att hon ska njuta av den här världen så mycket det bara går.

Åskan. Vindarna. Kontinenterna. Universum. Havet. Månskenet. Böckerna, musiken. Vänskapen, skratten. Städerna, skogarna. Allt som gör livet vackert och värdigt.

Välkommen hit, vackra flicka.

Natten före midsommar

Lyssnar på regnets smatter mot rutan. I morgon är det den ljusaste dagen på året, men just nu hänger tunga och mörka skyar över Västerås. 

Jag önskar att mina föräldrar hade varit yngre när de fick mig. Eller att människor kunde leva 200 år. Eller att Alzheimers inte fanns.

Ett nytt liv, vilken dag som helst. Kretsloppet fortsätter. Men ändå denna orimlighet: att det är så kort. Att vi måste kliva av tåget.

Ändstationen väntar oss alla. Även på årets ljusaste natt bidar mörkret sin tid.

"Ha det jättebra"

Liv gjorde sin allra sista dag hos sin dagmamma igår. Hon fick med sig några pyssliga presenter hem, i ett gulligt inslaget paket.

Jag är ledsen att världen är skit, Liv. Jag kommer inte att kunna skydda din soliga själ från den. Du måste ut i livet, du måste ta dina smällar. 

Förlåt mig för det.

Done

Ända sen bokjäveln släpptes i september har jag haft en uppgift hängande över mig, som en gnagande ekorre som viskat dåligt samvete i mitt öra: Du måste få ut den på engelska också.

Eftersom mitt bokförlag inte direkt är Scribner så fick jag ta saken i egna händer, vilket har inneburit otaliga timmars transkribering och översättning under hösten, vintern och våren. Min kompis Johnny kom med brutal kritik på de första sju kapitlen, men utöver det har ingen korrläst. Via Amazon Createspace har jag sedan dragit ihop ett omslag helt själv, och redigerat skiten så att det ska se hyfsat professionellt ut.

Och. idag. blev. jag. klar.

I söndags multi-taskade jag på Leos lekland med Liv och Fredrika. Samtidigt som jag passade upp dem med korv och glass transkriberade jag framlidne Frank Sprenz brev under fyra timmar.

Det var en märklig krock. Västerås 2018, ljudet av lekande barn i örat. Samtidigt blicken på en död mans minnen av en enslig fängelseö i ett annat land, från en sedan länge svunnen tid.

Mediahysteri

I höstas ringde en 83-årig fd polis till mig och sa att han ville skriva om min bok i ett veckomagasin.

"Du har väl hört talas om Kvällsstunden?" sa han.

"Ehhh, nej faktiskt inte", svarade jag.

Det visade sig att Kvällsstunden är en tidning som har funnits sedan 1938, och att den har en tryckt upplaga på cirka 40 000 ex. Av nån anledning hade jag helt missat dess existens, men det kan ha att göra med att de vänder sig till en målgrupp modell gammal stöt. 65 och uppåt. Inte så många bilder, utan långa textsjok om allt möjligt, gärna med nostalgisk touch.

Jag skickade honom ett ex, och glömde nästan bort alltihop. Nio månader senare damp ett brev ned i inkastet. 83-åringen (som antagligen hunnit fylla 84 vid det här laget) hade skickat ett nummer av tidningen, med en artikel om boken. Den höll kanske inte Jack London-klass, men jag blev lite rörd. Det var en text om den gamla världen, för gråstarriga ögon att vandra över medan brasan sprakar och vinden viner.

Stilla bön

2006 satte jag mig i Klara kyrka och bad en bön för mitt kommande barn. Jag har alltid älskat att vara i kyrkor, min agnosticism till trots. Lugnet, stillheten, accepterandet av livet som något mäktigt. En oas från det värdsliga larmet, från vardagens ovärdiga traggel.

Idag gick jag in i Klara igen och gjorde detsamma för lilla Annie. Som kommer vilken dag som helst, som ska leva på den här märkliga planeten och ha mig som pappa.

En pianist kämpade sig fram genom en melodi av Grieg. Vissa toner blev fel, och skorrade falskt i den stora salen. Som livet självt, med andra ord.

Fina Annie. Jag såg dig framför mitt inre. En oändligt solig grutt, med ett universum av bilder och känslor i ett litet mörkblont huvud.

Snart ses vi.

81

Vi sjunger Ja må hon leva, hurrar så himlen öppnar sig. Hon ler glatt men förvirrat, som om hon inte riktigt förstår varför hon plötsligt hamnat i centrum. Strax efteråt kommer alla presenter vara glömda, vår sång likaså.

Men stunden, ändå. Känslan av en familj som omfamnar. Den känslan är nog fortfarande viktig, och fortfarande sann.

Lucky bastards

Ännu en skolavslutning. Släppta ballonger upp i himmelen, blyg sång från en scen. Edward slutar trean, Julie femman.

Jag kan svagt minnas hur det kändes, de första skälvande timmarna på vad som skulle bli en oändlig sommar. Så långt från det nu. Hem till datorn och jobben, räkningarna, förberedelserna inför nästa unge. 

Njut av friheten ungar, medans tid är.

De två sista böckerna

Det har gått nio månader sen boken släpptes. I september stod den där på hyllorna, från norr till söder, i totalt 106 Akademibokhandlar (jag sökte på nätet och räknade, pinsamt nog), med en röd skylt som det stod "Nyhet" på. Sen togs skylten bort, men boken fanns kvar där ute på handlarnas hyllor över vintern och våren. När jag besökte en främmande stad brukade jag gå in och kolla, och oftast stod min lilla bok där under "Historia".

Men nu är det så gott som över. Sist jag var i Solna var den borta, och i Helsingborg likaså. Till och med i Västerås city, i den butik där jag satt och signerade boken i december, är den numera utrensad. Inget konstigt med det, så klart, det måste beredas plats för nya alster, men det känns ändå lite vemodigt. Det var alltid en härlig känsla att gå runt i en bokaffär och veta att en av alla de böckerna som fanns till salu just där och då var min egen.

En sökning på Akademibokhandelns hemsida gör gällande att boken numera bara går att köpa i tre (3) fysiska affärer: en i Göteborg, en i fucking Burlöv av alla ställen, och så i affären på Erikslunds köpcentrum här i stan.

Jag gick dit igår med Liv. Det kändes lite som att plocka bort glittret och lamporna från julgranen, innan man slutligen kastar ut den för att vissna. Ett sista besök i en affär som fortfarande bekräftar min existens.

Två ledsna exemplar stod kvar på hyllan. Jag stirrade på dem, försökte fånga stunden. Liv sket dock fullständigt i mitt vemod och vrålade så det hördes över hela affären:

"Kolla, pappa, ALCATRAZ!!! Som DU har gjort!!!"

Min bästa resa

Min bästa resa var när jag åkte till Barcelona i Spanien. Jag åkte med mina syskon och min bonusmamma och min pappa. Jag åkte dit med flygplan. Det tog ungefär 3 timmar. När vi hade kommit dit så var det fint och soligt men sotiga gator. Jag gjorde olika saker där. Jag lekte mycket där, jag kollade på fotboll live ifrån Barcelonas fotbollsarena Camp Nou.

Det här var min bästa resa för att jag fick gå på fotboll med min pappa, att jag badade väldigt mycket och att jag fick vara där med min familj.

- Edward Forsling

Heartbeats

Bara dagar kvar nu. Sen anländer en främmande människa i vårt hem. Sen kommer hon att slå rot i mitt hjärta, denna främling, och bli en lika självklar förlängning av min själ som mina tre första barn.

Hörde hennes hjärtslag idag. 140 i minuten. Spralliga ben under min frus hud, det finns ingen mening med livet för livet är mening i sig självt.

Nationaldagslunch

Det blev en delad kebab på en iskall lekplats tillsammans med en barsk femåring. Kan ha varit den finaste nationaldagslurren in the history of nationaldagslurrar.

H-borg

Annars var det ljuvligt att andas ljumma brisar från kontinenten i några timmar. Hann med Ebbas fik, en promenad i hamnen, en stund i parken utanför bibblan.

Jag älskar Helsingborg. Det närmsta San Francisco det går att komma i det här skitlandet.

Glossofobi

Stod på en scen i Skåne i måndags. Tom, dock. Ingen publik. Frågade mig själv varifrån den här skräcken för att prata inför folk kommer från. Hur vissa människor är tvärtom, att de lever för strålkastarljuset. Vad tror jag ska hända? Varför är jag så rädd att visa upp mig själv på torget?

Ska hålla föredrag om boken på Västerås stadsbibliotek i november. Lite som att veta datumet för sin avrättning.