#38

Har blivit intresserad av nummer. Attraheras av det kantiga, assymetriska och det vackra.

99. 83. 39. 17. Och så vidare.

Därför deppig reaktion nyss när Liv tilldelades tröjnummer i Skiljebo F-12 och fick fucking 38. Ett skitnummer, helt utan själ och skönhet. Förvisso 83 baklänges, men ändå kasst.

Men så påpekade Jessica: Du var ju 38 när Liv föddes! Och plötsligt började de där siffrorna glimra en smula ändå. En slags mening, en gnutta magi.

Min vänstra fot

Trogna läsare av bloggjäveln vet att jag varit halvt konvalescent sedan i november på grund av en inflammation i hälen efter extremt squashande. Detta har fört med sig fetma och livsleda, men igår utmanade jag ödet och lufsade en halvmil nere vid Mälaren. Sedan inväntade jag konsekvenserna med andan i halsen.

24 h senare kan jag konstatera att foten är kvar på benet, och att den bara ömmar till 23 procent. Detta gör att framtiden ser liiiite ljusare ut ur en hälsosynpunkt. Gott så.

Samtal med Liv, lördag morgon

Jag: Jag älskar dig, Liv.

Liv: Jag älskar dig så hela världen krossas och månens stjärna.

På besök i Twin Peaks

Jag minns Posten, Konsum, Hugos pappersaffär, grillen, järnaffären, cykelaffären. Idag är Tärnsjö centrum en dead zone. Vi letar efter pizzerian, men den är nedlagd. Liksom allting annat.

Ungarna hittar en öde lekplats. Ica är enda affären som är kvar, så jag funderar på att köpa med mig några fryspizzor till mina 80-åriga päron när jag möter en synvilla på torget där Konsum-parkeringen låg.

Thai-mat. Take away. Tre tappra själar, intryckta i en liten vagn full med kokande grytor. Doften av curry och kokosmjölk, så exotisk och malplacerad i det här samhället. Just därför så fantastisk.

Jag köper fyra rätter. Pratar gamla minnen med kassören. ”Mycket har hänt med Tärnsjö”, säger han. Vi diskuterar alla gamla kiosker, var de låg.

Spöken mitt på eftermiddagen. Gassande sol över en kyrkogård av förlorade minnen i min hembygd.

Lugnet före miraklet

Vecka 36. Luften full av jublande syren, vi går ner till pizzerian på gården en måndag och är de enda gästerna. En av de sista gångerna som det bara är vi tre, sen kommer vi att minst vara fyra och halva tiden sex.

Men just nu. Ett lugn. Var iväg på jobb i Stockholm idag. Vandrade i solen på Birger Jarlsgatan, kände mig malplacerad bland de välklädda, vältränade mediebyrånissarna med sina gnistrande leenden och jagsvaga flockpersonligheter. Längtade hem. Tog först en mysig lunch med Jocke på Torsplan, sen bilen hem för trevligt besök med Emelie och Niklas.

Till sist bara vi tre. Och min fru sen, hisnande vacker med Annie i magen, på den ringlande stigen upp till vår port. Just här och nu, livet, i väntan på ett nytt liv.

Samtal med Jessica, lördag eftermiddag

Jag: Lundells nya är okej, men ibland är han patetisk.
Jessica: Hur då?
Jag: Jag menar...han har precis skilt sig, han har knappt någon kontakt med sina barn, det har precis skett en terrorattack i Stockholm...och han ägnar en halv sida åt att han går ner på alla fyra och rengör ugnen.
Jessica: Men det är ju fantastiskt!
Jag: Va? Det är klart det inte är. Det visar att han är narcissistisk och världsfrånvänd!
Jessica: Nej, det visar att feminismen har givit resultat. För några år sedan skulle en man som Lundell aldrig skriva om ugnsrengöring. Då var det bara något som kvinnor sysslade med.

Sommaren kom tidigt i år...

...och vi packade in oss i bilen och drog till Gröna Lund en kvalmig fredag. Sen till Stalbo, för att se Benjamin få stryk av en israelisk kyckling i ESC. Till Ringvallen, för att se Edwards lag spela 8-8 mot Barkarö. Till Huddungesjön, för årets första dopp med farmor. Till Tillberga, för att lämna av ungarna på kalas för Olle, 3.

Liv övervann nästan sin rädsla för vatten, tack vare stöd av Julie. "Men jag är rädd att jag ska dyka ner i djupets sken", förklarade hon när vi drog till Lögastrand igår.

Hektiska dagar, ändå välsignade. Eller kanske just därför. Ögonblicksbilder som etsar sig fast, som stannar kvar efter att all den flyktiga vardagsskiten bleknar bort.

Ungarnas små späda kroppar, och deras farmors snart 81-åriga dito, tillsammans i en kall, spegelblank insjö i maj. Julies skrattande fejs när jag plågade mig igenom Flygande mattan med henne. Edwards stolta löpsteg över fotbollsplanen, iförd en vit tröja med nummer 20. Livs koncentrerade blick när hon åkte med veteranbilen på rälsen, förvissad om att det var upp till henne att styra i svängarna. Precis som jag, back in the 70's.

Första träningen

Lite historia skapades idag, i form av en träning på Hamre IP där tjugo fem- och sexåriga tjejer sprang runt som gulliga och väldigt yra höns. För det var Livs första träning alla kategorier, och den ägde rum i Skiljebo SK:s F12-lag. Jag har länge haft på känn att hon har en viss bolltalang, även fast det så klart är skit samma. Vi får se om hon blir proffs på 2030-talet, eller om hon lägger fotbollskarriären på hyllan om några veckor.

Edward var världens bästa storebror och körde ett privat träningspass med Liv nere i parken, en timme innan träningen. Ett barndomsminne drog förbi mig, som en mummifierad sommarvind: jag och Fredde nere på ängen i Stalbo en tidig och solig morgon 1984, tränandes inför min kommande match mot Hedesunda med Tärnsjö IF P-74.

Jag gjorde tre mål den dagen. Men egentligen är det morgonen med Fredde som är värd att minnas. Den rörande ambitionen, vänskapen, blodsbandet.

Sex år senare

Våren 2012 satt jag och Jessica i Malmabergsskolans aula, och lyssnade på ett informationsmöte. Jullan bull var fem och skulle börja i förskoleklass, och jag minns att jag direkt gillade den lite sträva, barska dramapedagogen som förklarade att de var den enda skolan med dramaprofil i hela stan.

Sex år senare fick jag äntligen se resultatet av denna dramainriktning, i form av klass 5:s uppsättning av Robin Hood där min äldsta critter gjorde en storartad rolltolkning som ett fattigt barn, och dessutom agerade berättarröst.

På Jessicas initiativ gav jag en blombukett till den barska lärarinnan sen. Det var hon värd.

Ett ärligt dagsverke

Tillbringade dagen på en soptipp. Måsar gled omkring i dallrande majsol, gripkranar som i Barbapappa-böckerna forslade soffor till valskrossen.

Kom på mig själv att tänka att jag kanske hade mått bra av att jobba där på tippen, i solen, i gripkranens hytt. Inga jävla deadlines, inget krångel, an honest day’s work. 

Istället var det hem till datorn igen. Mina borgerliga ögon på skärmen, de ovalkiga händerna på tangenterna. Bukfetman som tilltar.

 

Helg med Whitey

Gräsänkling i 26 timmar i helgen, men jag brände inte friheten på att dynga ner mig i medelhavsvärmen som andra muppar. Istället transkriberade jag Whitey Bulgers snirkliga 20-talshandstil eftersom bokjäveln måste bli klar någon gång.

Sen åkte jag och hämtade min fru och näst sista barn på Lidingö. En ljuvlig, ljummen bris lekte i de nyfödda löven och en Finlandsbåt la ut från Frihamnen.

Ändå

Av mitt förra inlägg kan man tro att jag är deprimerad mest hela tiden, men det är tvärtom. Flera gånger varje dag uppfylls jag av en tacksamhet över livet och en djup, svindlande glädje som jag sällan kom i kontakt med back in the day.

Min mamma levde ett i grunden långt och rikt liv, i ett tryggt och välbärgat land, omgiven av folk som älskade henne. Hon fick resa över världen, smaka på äventyret, leva nära naturen, uppleva barn och barnbarn.

Livet borde pågå i 200 år, men det gör det inte. Att hon är på väg bort är en sorg, men det är ingen tragedi.

Meanwhile kilar jag iväg på en grekisk lunch med min heta själsfrände. Liv flyttar ut i skogen med sina nya kompisar, ungarna trollbinds av fyrverkerier över Dalälven, vi får besök av Cecilia och hennes bebbe och Jullan lär sig piano genom att kolla på Youtube.

Livet går vidare.