2017

Klockan är fem, ungarna röjer i en nystädad lägenhet, ett långt år drar sina sista, kippande andetag, snart ska vi packa in oss i Renaulten för att fira in 2018 på Lidingö till synen av majestätiska nyårsraketer över huvudstaden.

2017 var en berg- och dalbana på många sätt. Här, for all posterity, har jag samlat några stolpar:

Årets bergstopp: Tändandet av ett nytt liv i oktober, ett liv som just nu växer till sig i Jessicas mage innan hen (är nästan säker på att det är en han, men vi vet ännu inte helt hundra) anländer och börjar andas Jordens syre någon gång i juni. Så märkligt, så mäktigt. Du är så efterlängtad, lille vän.

Årets bergstopp 2: Släppet av min första bok i september. En livslång dröm som blev sann.

Årets djupa dalar: En mor som försvann allt längre in i dimman. En svärmor som drabbades av cancer. Jämfört med döden kan det värdsliga livet kännas så futtigt och meningslöst. Ändå har vi gjort vårt bästa för att fortsätta vår vardag, fortsätta glädjas över den. I skrivande stund lever de båda kvinnorna som födde mig och min fru, och det är något att vara djupt tacksam för.

Årets barn: Julie, Edward och Liv. Julie fyllde 11, Edward 9, Liv 5. De fortsatte att expandera mitt hjärta. Just när jag inte trodde att det kunde älska mer så gjorde de något som fick det att vidgas ytterligare. Att vara pappa är det svåraste jag vet. Och det vackraste jag vet. Tack för det här året, älskade ungar.

Årets fru: Jessica. Hon fortsätter att vara min bästa vän, och är så het att solen rodnar. Med Jessica behöver jag aldrig känna mig ensam eller förställd. Hon är min hamn och min rymd. Tack för det här året, älskling.

Årets resa: Barcelona i augusti. Kommer alltid att minnas de varma dagarna och nätterna i den vackra och vibrerande staden, kvällarna på Plaza del Diamant, promenaderna upp och ned för Las Ramblas, de salta vågorna på La Barceloneta.

Årets sportevenemang: FC Barcelona – Chapecoense 5-0. Måhända inte den jämnaste matchen i världshistorien, men så vackert att sitta där på Camp Nou med min son och se Messi göra mål samtidigt som solen gick ner över kullarna.

Årets bok: Justin Cronins "The city of mirrors". En värdig avslutning på den fantastiska "The Passage"-trilogin.

Årets bokbesvikelse: Mats Jonssons "Nya Norrland". Brukar älska Jonssons serieböcker men den här var skittrist.

Årets bokbesvikelse två: Dennis Lehanes "Since we fell". Älskar Lehane – är chockad över hur värdelös denna dynga var.

Årets tv-serier: "Narcos" (säsong 1-3), "El Chapo" (säsong 1-2), "Designated survivor" (säsong 1-2), "Strange things" (säsong 2).

Årets sportupptäckt: Att squash är fantastiskt roligt. Hann beta av typ trettio matcher med Joni innan en krånglande häl satte stopp för fortsatt spel i december. Tillfälligt stopp, hoppas jag – jag längtar redan tillbaka.

Årets krångel: Biljäveln gick sönder med jämna mellanrum. Värsta var när generatorn la av i typ oktober. Nio tusen spänn åt helvete.

Årets fest: Min releasefest för boken på Slottsgatan 19 i september. Blev rörd av att så många kom och ville fira den med mig.

Årets roligaste frilansknäck: Mötet med Richard Dawkins i Stockholm i oktober. En månad senare intervjuade jag Daniel Dennett också – alltså betade jag av 50 procent av de så kallade "Four horsemen of Atheism" under året. Ännu ett bevis på att jag stundtals har världens bästa jobb.

Årets låtar: Watains "Sacred Damnation", Megadeths "44 minutes", Interstellar-soundtracket. Ja, de två sistnämnda kom inte i år men jag är inte så hipp av mig.

Årets öl: Ballast Points Pale Ale "Grunion". Utsökt pilsner som oftast avnjöts med Johan på Slow Down.

Årets sekunder: När jag gick in på Edwards rum den 12 september och fiskade upp den första kopian av boken ur ett vadderat brev som förlaget skickat från tryckeriet. Var livrädd att jag på något sätt skulle känna mig missnöjd med hur boken såg ut in real life, men det gjorde jag inte. Jag kände mig bara väldigt, väldigt stolt.

Årets sekunder 2: När stickan på diskbänken visade att Jessica var gravid i andra veckan. Inte helt oväntat – vi hade försökt bli med barn relativt länge – men ändå helt omvälvande.

Har säkerligen glömt tusentals saker. Vardagen flyter in i vardagen, ögonblick glöms bort, tiden flyr och kommer aldrig åter. Men även om 2017 bjöd på en hel del smärta och oro kommer jag alltid att vara tacksam för det här året. Jag fick leva, jag fick vara frisk, jag fick dela det med dem jag älskar.

Tack, sjutton. Vi ses aldrig mer. Välkommen, arton.

En tomte i snön

Att fira jul i medelåldern brukar kännas som att förkroppsliga Proust-titeln På spaning efter den tid som flytt. Man går through the motions, betar av traditionerna, men själen är någon annanstans. Man har blivit för gammal, för luttrad, för less. Ett rött stearinljus är inte längre magiskt som när man var liten, det är bara ett rött förbannat stearinljus. Tomten finns inte, Jesus finns inte, julklapparna under granen är ett köpjippo som man deltog i fast man inte hade råd.

Men så sitter man där vid köksbordet med en senil mamma och en 80-årig pappa, och har bakat sitt livs första vörtbröd som smakar sådär. Ungarna röjer, men en genuin känsla börjar infinna sig. Den här stunden kan vara den sista i sitt slag. Kalle Anka fortsätter, granen kommer igen, men familjen som jag delade min barndoms jular med börjar sjunga på sista versen.

Min pappa brukar vara tomte men överlåter ansvaret på mig. Han kanske är för trött, och who can blame him? Jag stapplar ner i glashalkan, fumlar på mig en tjock vinterrock som stinker häst, drabbas av ett ögonblicks panik när jag inte hittar tomtemasken och lyktan, hittar dem, tänder lyktan, stapplar ut i snön men fastnar nästan i taggbusken i stalldörren, försöker låta som min pappa på rösten och öser beröm över min familj i några minuter, gastar "God Jul!" och stapplar tillbaka ner till stallet, drar av mig rocken som redan har gett mig astma, stapplar ut på den hala snön och går en omväg tillbaka till huset, och...

...och precis DÄR upplevde jag en stund av djupaste julefrid. När jag såg Vintergatan tindra ovanför mitt pojkhem, när jag såg det där huset utstråla värme och ljus som ett ensamt rymdskepp i ett annars becksvart och tyst universum. När jag vandrade sida vid sida med det och tänkte på människorna som rörde sig inne i det, fortfarande levande, fortfarande här.

Kanske för sista gången, vem vet. Men alla mina jular finns inne i mig, och minnet av dem kommer att bära mig fram när generationen innan mig har sällat sig till stjärnstoftet igen.

Tre dagar kvar.

Fina pojken kom intassande till mig halv sju, över en timme innan det var dags att åka. Fullt påklädd, ivrig. Julavslutning i skolan, och han skulle ha på sig en röd, fin tomteluva. Stjärnorna gnistrade i universum när vi gick ut i kylan, heligheten kom fladdrande som en oväntad ängel och kom sedan att prägla hela dagen.

Tre dagar kvar. Satt i två timmar nyss och slog in paket till den obeskrivligt ljuvliga doften av lack. Lyssnade på Hagegård och Mitch, som alla andra jular. Kände mig glad över att få leva. Över att ha så vackra människor omkring mig. Jag som aldrig skickar julkort fick dessutom två stycken med posten kring lunch. Ett från min största kund. Det andra – ännu mer oväntat – var skickat från Kalifornien. Som förr i tiden, när Ruth och Dick var i livet.

Men de är borta och kommer aldrig mer att önska någon god jul. Kortet var från Bob Lukes änka. Fina Ida, som jag har träffat i totalt en halvtimme i mitt liv. Ändå har vi format något slags vänskapsband över Atlanten sen Bob dog i oktober.

Jag skrev till henne nu ikväll, att jag skulle hålla henne och Bob i mina tankar de här kommande helgdagarna. Det ska jag göra. Och jag ska också påminna mig själv om hur välsignad jag är, på så många olika sätt.

Cuatro

En vanlig dag, mitt i livet. Kaffebryggaren på, frilansknäcken i bakhuvudet, lunchen avklarad. Ett graviditetstest på diskbänken, blinkande i väntan på resultat. Jessica och Liv i rummet intill, bara jag i köket.

Det här var långt ifrån det första gravtestet vi gjort de senaste 18 månaderna. Vi ville att vår familj skulle bli fullständig, med vårt andra gemensamma barn, innan jag blev alltför gammal och syskonet ifråga blev allt för mycket sladdis. Men efter många negativa besked hade vi nästan gett upp hoppet, och till och med sökt hjälp hos en fertilitetsklinik. Något, oklart vad, verkade ju inte stå rätt till. Det första besöket på kliniken var inbokat om bara några veckor. En möjlig IVF-behandling låg i horisonten, eller till och med en adoption.

Kaffebryggaren puttrade. Jag gick fram till stickan på diskbänken och kastade ett ögonkast på den. Det stod Gravid 1-2 veckor i klara bokstäver på den. Jag kunde inte fatta det, ändå kändes det som att jag redan hade vetat om det innerst inne. 

Vi hade bestämt att hålla det hemligt för barnen fram till vecka 12 eftersom de skulle bli så besvikna om det blev ett missfall, så jag tassade in till Jessica och gav hennes beskedet på engelska. Glädjen blev tryckt under ytan, hemlighållen, i flera veckor.

Men i helgen berättade vi äntligen för barnen och de andra närmaste. Och idag var vi på ultraljudsundersökning i Uppsala. Ungen sparkade nåt fruktansvärt, och såg ut att vara färdigformad trots sina endast sex centimeter från hjässa till svank. En till synes frisk, blivande människa, full av iver att ta del av det här hisnande, orimliga vi kallar livet.

Kring midsommar är det dags. Ett fjärde mirakel att älska, hänföras av och vara pappa till.

Julens varma famn

Det är svårt att känna julens ande. Som vuxen måste man själv fixa spelet bakom kulisserna som leder till magin. I min barndom var det bara magi.

Men vi har gjort så gott vi har kunnat i år. Särskilt Jessica, som fixade presenter till ungarna på andra advent, och som såg till att vi bakade lussebullar igår.

Jag fick också en present. En jultröja som var så ful att den var vacker, med små bjällror insydda i tyget. Nu går jag här i hemmet och låter som en tomtesläde. Och känner mig lite, lite magisk ändå.

Samtal med Edward, lördag eftermiddag

Edward: När jag ser ditt hår blir jag dyster, pappa. Det håller ju på att bli vitt! Jag blir sur på mänskligheten när jag ser det.

Kväll i bokhandeln

Det blev måhända ingen rusning till mitt hörn av Akademibokhandeln i Västerås City men för två och en halv timme satt jag där, bredvid två glansiga travar av staplade böcker. Andra lokala skribenter – deckarförfattarna Marianne Cedervall och Aron Olnafors bland annat – satt med sina respektive alster utspridda i butiken, folk kom och pratade om boken med mig, några exemplar blev sålda och signerade, välviljan hängde i luften och för ett stund kände jag mig tillhörande ett nytt skrå.

Författarskrået. Det välbehagliga, lustfyllda, sedan länge drömda.

Det ljuva och det bittra

Jag tror att ett ord som "bitterljuvt" uppfanns för att beskriva stunder som denna.

Samma kök som då, samma kompakta mörker utanför fönstret. Samma Hagegård-skiva som rullar, samma O helga natt. Samma pepparkaksdeg, samma kakformer, samma kavlar. En tidlöst leende dotter som lägger en alldeles för tjock gris på plåten.

Det är som det var då, men ändå inte. För kvinnan som födde mig, som står här med kaveln i sin hand, är inte längre här. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker fånga henne, hon är en isskulptur i öknen.

Det ljuva och det bittra, hand i hand i allt vi gör.