En ny identitet

"Nu kan du titulera dig författare".

Så messade min svåger till mig när det stod klart att ett förlag skulle ge ut min bok om Alcatraz. Min första reaktion var att förkasta den idén. Jag har alltid känt att folk slänger sig med epitetet "författare" för ofta, att en "författare" blir man först den dagen man kan försörja sig på att ge ut böcker, när det är ens levebröd. Inte om man har gett ut en eller två sketna böcker.

Men Jessica fick mig att se på det annorlunda. "Klart att du är en författare! Du har ju skrivit en bok!"

Och jag började tänka att "ja, jag är ju på sätt och vis författare. Åtminstone författare till boken jag har skrivit". Så i dag piffade jag upp min hemsida en smula, slängde in en orange bakgrund, ändrade typsnitt, la till en flik om boken, och:

En fin sidoeffekt

Det är inte alltid jag älskar mitt jobb, men jag måste erkänna att det har haft några fantastiska sidoeffekter. En av dem är att jag har fått prata med några av mina absoluta favoritartister om några av mina absoluta favoritlåtar.

Hade jag jobbat som bilförsäljare hade jag nog inte fått prata med Kirk Hammett om hur han gjorde solot till "Fade to black". Eller Ulke om introt till "Blod, svett och tårar". Eller Slash om solot till "One in a million". Eller Nicke Andersson om "Premature autopsy". Eller Phil Anselmo om hans favoritspelare i Saints. Eller Kerry King om hur han fick inspirationen till "Jesus saves".

Och idag berättade Chips Kiesbye om hur de skrev "Bound to be good". Det är ändå något att vara tacksam över.

Kosmos igen

Jag är medlem i Västerås Astronomi- och Rymdforskningsförening men resten av livet brukar krocka med stjärnorna så det har inte blivit så många besök. Dock – i detta nu drar en total solförmörkelse över USA vilket jag borde ha bevittnat på plats men jag gjorde the next best thing: drog med mig Julie och åkte ut till observatoriet i Åkesta nu ikväll.

Det är något så vackert med den där föreningen. Gamla och unga samlas, nördar och coola, det grillas korv och tittas på skärmar med live-feed från Oregon där månen långsamt träder in framför solen och till sist släcker den helt och hållet. Jag är glad att vi åkte dit. Såna här händelser bör alltid delas med likasinnade; vi som drömmer om kosmos så det värker i bröstet.

Lång dags resa mot bok

Mejlet kom den 14 oktober. Det var en grådaskig fredagskväll, och jag satt ute i Tillberga sporthall och slösurfade medan Julie tränade handboll. Plötsligt hade jag fått ett nytt mejl, från ägaren av ett bokförlag i Stockholm:

Jag tror vi kan göra något.

Tre veckor senare körde jag i en snöstorm till Birkastan. Några timmar senare skulle USA-valet äga rum, och jag hade redan börjat förbereda en artikel till Aftonbladet om hur landet skulle förändras med Hillary Clinton som president. För någon annan utgång var ju inte möjlig.

Vi pratade i två timmar. Som du förstår vill jag ge ut din bok, sa han. Vi skakade hand. Det hade blivit mörkt när jag gick ut till bilen. Snön låg tjock på gatorna. Världen kändes vacker och pånyttfödd när jag körde hem till Västerås. Trump vann valet den natten, och overklighetskänslan jag kände växte i styrka.

Jag utökade boken med två kapitel under vintern, finslipade den. Jessica korrläste. Ett avtal dök upp i posten någon gång under våren. Jag som hade trott att det hette kontrakt. Jag tillät mig själv att bli en smula patetisk och skrev på det under lätt högtidliga former. Tände ljus. Öppnade en Ballast Point Sculpin.

Jag tänkte på lille Jon som satt på farstubron och knackade på en skrivmaskin. Unge Jon som fick sina romanmanus refuserade och sitt hjärta krossat. Medelålders Jon nu, vid ett köksbord. Det blev en bok till slut, killar. Livet pågår fortfarande och drömmar kan besannas.

Jag kan bära dig

Edward orkar egentligen inte bära Liv längre, men han gör det ändå. Genom parker, upp för backar, från bilen och hem. Hon kommer alltid att vara fyra år yngre, men det kommer att komma en tid då de är jämngamla. Då hoppas jag de minns den här tiden, när han var storebror och hon var lillasyster och så glad och trygg i hans famn.

Vår tid

Jag och Jessica var i Berlin i fjol. Några månader senare körde nån idiot en lastbil in i en folkmassa och dödade en drös oskyldiga människor. Sen kom attacken i Stockholm i våras.

Hela familjen var i Barcelona häromveckan. I går körde nån idiot en skåpbil in i en folkmassa på La Rambla och dödade en drös oskyldiga människor. Vår vackra resa fick en svart fotnot – tänk om det hade hänt när vi var där?

För vi vandrade Ramblan upp och ner, upp och ner. Ungarna fotade sig tillsammans med levande statyer. Vi insöp atmosfären av en vacker, vibrerande stad. Människor överallt, av alla raser. Mannen vi hyrde lägenhet av, Miguel, sa att hela Barcelona är en enda stor etnisk blandning. Själv hade han en irländsk pappa och en kubansk mamma, var gift med en fransyska och bodde alltså i Spanien.

Julies insikt i morse: "Men mannen jag köpte mitt mobilskal av på La Rambla...han kanske är död nu!"

När den lilla världen möter den stora. Och insikten att den här skiten, den här ständigt molande rädslan, måste vi nu leva med varje gång vi vistas i en europeisk storstad.

De vackraste sekunderna

Jobbar fast timmen slagit past midnight. The lott of the frilansjournalist. Tröstar mig med två saker: avsnittet mellan 0.38 och 1.22 i "A fateful meeting" av James Newton Howards "King Kong"-soundtrack.

Och så att Liv gav mig världens vackraste komplimang idag. Hon sa:

"Pappa, du är gratis för mig i mina ögon".

Min familj

Min äldsta dotter. När hennes glada fejs slängde sig i det frustande saltvattnet på La Barceloneta. När hon hittade ett mobilfodral fyllt med häftigt rinnande sand på Las Ramblas. När hon lekte sig svettig på torget med sina småsyskon i den heta kvällen, när hon gjorde sig fin och såg cool ut i nyinköpta solbrillor och varslade om den tonåring hon snart kommer att bli. Som jag älskade Julie då.

Min son. När han vågade sig fram till en främmande spansk pojke på Plaza Del Diamant och kickade boll mot en vägg i eftermiddagssolen. När han låg och sov i den fladdrande, heta brisen vid det öppna fönstret på Carrer de Verdi 90. När vi vandrade i stojet runt, runt den enorma Camp Nou eftersom våra biljetter behövde printas om, och när vi till sist kom in och fick se Messi göra mål och vågen sköljde runt arenan samtidigt som solen gick ned över kullarna. Som jag älskade Edward då.

Min yngsta dotter. När hon inte vågade kasta sig i det läskiga svallet nere på stranden men gav havet en kram på avstånd. När hon var yrvaken i en fullpackad t-banevagn och vinkade barskt till mig, när hon dansade disco i neonljuset hemma i lägenheten. När hon förtjustes av alla levande statyer på Las Ramblas, och rusade till akvariet med Doris och Nemo. När hon somnade på runwayen i kvällen på El Prat, innan planet hem ens hade hunnit lyfta, så trygg och självklar. Som jag älskade Liv då.

Min fru. Vars hjärta värker av oro för sin mamma dessa dagar, men som ändå hittade styrkan att vara närvarande och varm och osa kärlek till oss andra i det stora och det lilla. När hon guidade oss en sen lördagskväll till sina gamla kvarter från när hon bodde i staden -10. När hon visade oss La Bocaderia bredvid Las Ramblas och Gaudi's gamla hus vid Parc Güell, när vi fick en stund för oss själva på kvällen medan ungarna röjde på torget och förenades i vår kärlek till Spanien och äventyret. Som jag älskade Jessica då.

Min familj. Som inte blev som jag hade planerat det, men som är vackrare än alla andra familjer jag vet. När vi gick i solnedgången nere vid hamnen, när vi köade på flygplatserna, när vi åt sniglar och bläckfiskar och andra tapas på restauranger och ungarna jagade varandra runt vattenfontänen och gjorde löjliga danscharader och skrattade så de kiknade. Som jag älskade min familj då.

Stunden

Det närmade sig midnatt på Placa de Diamant och ungarna lekte sig dyblöta av svett i lekparken i den kvalmiga hettan. Vi fick en stund för oss själva, med varsin Estrella. Det hade varit en dag full av liv och sol och saltvatten på Las Ramblas och Barceloneta, vi var utmattade och fyllda till bredden av den här stadens själ. 

Och jag blev hopplöst förälskad i henne en gång till under den spanska halvmånen.

Mörk famn

Kom fram till Barcelona igår. Klibbande hetta, urbana dofter, kaosartad trafik, bastu i t-banan, barn som spelade fotboll på torget klockan elva medans deras föräldrar smuttade sangria i närliggande barer.

Åh Spanien. Som jag älskade dig. Som jag fortfarande älskar dig.

Barca

I morgon åker vi till Barcelona i en vecka. Mitt främsta minne av Barcelona: när vi hade fotbollsmatch mellan Sverige och Spanien på gräsmattan utanför min kusin Davids frus Marielas familj dagen efter deras bröllop i juli 1994. De bodde i en flott villa med pool och utsikt över staden, och vi i den svenska släkten ställde upp oss mot ett gäng spanjorer på deras stora gräsmatta.

Vi fick frispark. Och jag krutade den rätt i huvudet på en gammal spansk kärring.

Det är vad jag minns av Barcelona. Därför ska det bli fint att fylla på med en vecka av nya minnen starting tomorrow.