Ännu en Mors dag, kanske den sista. Jag ringer och hoppas att dagen inte ska ha kommit än; att hon forfarande ska minnas vem jag är. De gamla vännerna är främlingar nu; namnen på hennes syskon kommer och går. Vi, de allra närmaste, står näst i tur att glömmas bort.
Hon minns, och för några minuter går det att låtsas att hon fortfarande är den hon alltid har varit. Den som fyllde min själ med kärlek och trygghet, den som alltid var på min sida, den jag grät ut hos i min barndom och berättade mina innersta hemligheter för.
Nu är jag vuxen, och hon vet inte längre allt om mig. Jag tröstar mig med att hon fick bli 77 innan hjärnan började svika henne; att hon fick uppleva tre barnbarn och att de hann uppleva henne. Jag intalar mig själv att det är livets gång, och att det är förmätet av mig att sörja allt för mycket; jag är ju 42, och många får inte ha sin mamma så länge. Jag är inget barn längre; jag är en gift trebarnspappa med ett fullpackat liv som drar och sliter i mig från så många håll. Det finns inte tid att reflektera över detta oerhörda – att min moder är på väg bort och aldrig kommer att komma tillbaka.
Men jag kommer att sakna henne så fruktansvärt mycket när hon försvinner in i dimslöjorna för gott. Ingen har älskat mig på samma sätt som min mamma, men orden stakar sig i halsen när jag försöker berätta det för henne under vårt telefonsamtal. Jag hoppas hon vet ändå. Jag hoppas hon minns det, in i det sista.
söndag 28 maj 2017
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...