Men det har sitt pris, så klart. Jag tillhör ingen självklar flock, förutom min familj. Vänner kommer och går, bara en handfull har bestått genom åren. Jag drar mig för att arrangera fester, för jag kan ju inte med säkerhet säga att flocken ska vilja komma. Eftersom jag har valt att inte tillhöra någon.
Ungarna tänker inte som mig, och tur är väl det. För dem är flocken en självklarhet. Dit flocken rör sig, dit vill också de. Detta kan manifestera sig på många olika vis. På triviala sätt; som de hajper som drar genom västvärldens ungdomar med jämna mellanrum. För något år sedan var det Pokemon Go, just här och nu är det några sinnessjuka små grunkor som kallas "Spinners".
Ungarna lät förstå att alla andra i deras närhet har dessa skitgrejer, varpå jag blev tvungen att punga ut med 400 spänn tidigare idag för att alla tre skulle få varsin. Nu har de snurrat på dem i några timmar, och något säger mig att grejerna kommer att vara bortglömda om sisådär tre veckor. Flockmentalitet när den är som mest godtycklig och meningslös, med andra ord.
Men flocken kan också vara outsägligt vacker. Som när jag skjutsar min vackra, tioåriga dotter till ett disco. Hennes bonusmamma har sminkat henne och köpt en ny, fin outfit kvällen till ära, och min dotter hoppar upp och ned av förväntan på passagerarsätet. Hon kliver ut ur bilen, och möts av sex lika glada, hoppande tjejer på parkeringen. Hennes bästa vänner.
Jag ber dem posera för en bild och kommer att minnas en annan tid, i ett annat liv, då jag tillhörde en mängd flocker av olika slag. De har egentligen bara en sak gemensamt; de skingrades efter ett tag, och kom sedan aldrig åter.
