80

Ändå. Vi samlas under en vajande flagga en junieftermiddag och hurrar på 80-årsdagen så att taket lyfter sig och skålar i champagne. För livet går vidare, och en fru och mamma och farmor som vandrar och famlar i dimman är ändå en fru och en mamma och en farmor. Vi spelar fotboll som i min barndom, men på den tiden sprang min pappa och farbror upp och ned för planen så att svetten lackade.

Nu står de i varsitt mål, stilla som statyer.

Ändå. Vi samlas i vardagsrummet och presenter öppnas. Edward har ritat solsystemet. Julie har sytt en delfin. Liv har gjort en kylskåpsmagnet i form av ett hjärta. Glädjen finns där, i stunden av öppnandet. Den glöms bort sen, och måste påminnas.

Ändå. Vi sitter vid köksbordet och alla pratar i mun på varandra. Plötsligt säger hon:

"Nu måste jag få säga en sak. Jag fick så fina saker förut, men att sitta här med er alla – det gör mig så glad. Jag blir så lycklig av att vara här med er allesammans".

Och för några sekunder är hon en fru och en mamma och en farmor. Närvarande, levande, fullt ut.