Blodet

Tretton kusiner träffas för en kväll i Sthlm. Många av oss har inte setts ordentligt på åratal, till och med årtionden. Det är lite tafatt först, lite positioneringar vad gäller våra jobb och deras eventuella statusar, men efter ett tag tar våra gemensamma rötter över och en uppriktig värme genomsyrar oss. En kollektiv omfamning, en välvilja. Vi var så små tillsammans en gång, så oförställda.

Alla midsomrarna på 70- och 80-talet. Sommarnätterna, majstången, annandag jul-firandet i Storängen, de allra tidigaste barndomsminnena.

"Jon är ju en bebis", säger David när han håller tal senare på kvällen. Alla skrattar, för han har suttit fingret på tidens märkliga elasticitet. Han minns mig som en bebis, som en liten pojke i toppluva. Det är fint att ha storkusiner som minns mig som en pojke, nu när så mycket av mitt liv handlar om att vara vuxen och ansvarstagande.

Solen dalar i himlen och vi vandrar till Gamla Stan. Det mörknar, folk bryter upp. Min fru har varit på möhippa i en annan stadsdel och möter upp. Jag är stolt över henne; hon är så vacker och ljus och självklar och mina kusiner tycker genast om henne. Jag tar beslutet att strunta i sista tåget hem och bokar ett hotell istället, för jag vill inte att natten ska ta slut.

Till sist är det bara jag, Jessica och tvillingarna David och Erik kvar. Vi vandrar på de upplysta gatorna och röker cigarrer. Jag är fem år gammal och firar midsommar hos Sandins på Segholmen. Jag sitter i gräset och skrattar så jag kiknar, för David och Erik – mina elvaåriga kusiner – slänger sig dramatiskt ner på marken när jag låtsas slå till dem. De är så stora och häftiga, och mitt hjärta fylls av stolthet och tacksamhet över att de vill leka med en liten skit som jag.